RESESKILDRING FRÅN SYDAMERIKA
OCH PANAMA MARS 2013
Så kom då den stora dagen den
12 mars 2013 då vi skulle ge oss ut på vår hittills mest ambitiösa och
omfattande resa. Den här gången skulle turen gå till Chile, därefter med kryssningsfartyg
utmed kusten via Peru, Ecuador, genom Panamakanalen, Colombia och slutligen
till Florida. Det skulle bli en lång och händelserik resa.
12 mars.
Redan på Arlanda fick vi en föraning om att allt inte skulle gå som planerat.
Flyget till London var 40 minuter försenat och eftersom vi bara hade en timme
på oss att byta plan till Madrid såg det inte lovande ut. Mycket riktigt visade
det sig redan på flyget att vi inte skulle hinna. Personalen på BA var dock
mycket vänlig och bokade under flygresan om oss till nästa flyg med Iberia till
Madrid. Allt vi behövde på Heathrow var nya boarding card. Ja, hej du. När vi
kom till Heathrow rådde totalt kaos. Massor av passagerare behövde boka om sina
flyg på grund av snökaoset i Europa. Till slut lyckades vi få tag på
en markvärdinna och förklara för henne att vi inte behövde boka om, vi hade det
nya flightnumret och allt vi behövde var ett nytt boarding card. Vi kom iväg
med nästa flyg och som tur var hade vi gott om tid innan flyget mot Santiago de
Chile skulle lyfta. Flyget till Santiago med LAN – Chiles nationella flygbolag
– gick bra. Rent, snyggt, bekvämt, bra service och mat även i ekonomiklass.
 |
| Gatuvy Santiago, Avenida Bernardo O'Higgins |
13-14 mars. Santiago,
grundat av Pedro de Valdavia 1541, ca 7 miljoner invånare.
 |
| På Plaza de Armas |
När vi landat på morgonen i
Santiago och skulle hämta vårt bagage började problemen igen. Hustruns väska
saknades. Av någon anledning hade den blivit kvar i Madrid. Efter att ha väntat
och fyllt i papper i nästan en timme fick vi löfte om att väskan skulle komma
med flyget nästa dag. Med det fick vi oss nöja och tog flygbussen in till vårt
hotell. Vårt hotell hette Fundador och var ett trevligt medelklasshotell med
bra läge i centrum. Det vi lade märke till först var en ansenlig mängd poliser
i kravallutrustning. Vad är detta undrade vi? Är vi tillbaks till Pinochets
tid? Det visade sig att det var huvudsakligen studenter som demonstrerade mot
sämre levandsvillkor. Det finns minst fyra universitet i Santiago. Det hela
gick dock rätt lugnt till, inget bråk och inga sammanstötningar. På
eftermiddagen vandrade vi runt i gamla staden och tittade på sevärdheter som
torget Plaza de Armas (det finns tydligen ett i varje före detta spansk
koloni), katedraler, muséer m m. Många vackra byggnader och välbevarade. Kaffet
som vi intog på Plaza de Armas smakade lite konstigt men det visade sig bero på
att stadens vatten är kraftigt klorerat. Apropå kaffe, trodde man att man
skulle hitta många kaféer i Santiago tog man fel. Istället fanns det stå upp
kaffebarer där äldre affärsman hängde i timmar och glodde på de vackra och
lättklädda servitriserna. Ingen väska när vi kom tillbaka till hotellet. Hört
uttrycket mañana förut? På kvällen åt vi middag på en traditionell chilensk
restaurang, Bar Nacional. Chilenarna är köttätare och de gillar stora
portioner. Enkelt bra och billigt konstaterade vi när vi rullade hem mot
hotellet. Det lokala vinet var alldeles utmärkt också.
 |
| Interiör från typisk restaurang, men maten var god |
Nästa dag fortfarande ingen
väska. Receptionisten gjorde tappra försök att ta sig igenom byråkratin på
flygplatsen. Väskan hade troligen kommit till Santiago men man visste inte
riktigt när den skulle skickas till vårt hotell. Grrr! Ny promenad, den här
gången upp till saluhallarna. Alltid trevligt att se men inget särskilt, har
man sett en saluhall har man sett de flesta. Vi gick över floden Rio Mapocho –
flod och flod, den var tämligen uttorkad – och styrde stegen mot Bellavista. På
vägen dit såg vi något av de märkligaste bilfönsterputsare vi någonsin sett.
Två män utklädda till gauchos som dansade i en gatukorsning med vita putstrasor
i händerna. När bilarna stannade framför trafikljuset störtade fram och började
putsa vindrutorna. Jag undrar om de fick bra med dricks. I området Bellavista
ligger Cerro San Cristobal, den högsta punkten i Santiago. Därifrån skulle man
ha en enastående utsikt över staden. På vägen dit passerade vi student- och
nöjeskvarteren längs gatan Pio Nono. När vi väl kom fram visade det sig att
linbanan eller Funicular inte öppnade förrän den 20 mars (fy skäms The Rough
Guide to Chile, det hade ni missat). Som tur var gick det ersättningsbussar med
ståplats för de sist anlända. Det var en hisnande färd och det gällde att hålla
i sig i kurvorna. Högst uppe på höjden stod en jättestaty av Jungfru Maria. Utsikten
var väl OK, dock inte i riktning mot Anderna där det var mycket växtlighet i
vägen. Nerresan gick lite lugnare och lunch åt vi på en uteservering på Pio
Nono tillsammans med många studenter. Vi höjde säker snittåldern avsevärt.
Tillbaka på hotellet, ingen väska. Hustrun förklarade fullt förståeligt
shoppingdags för de första nödvändigheterna. Middag på Club de Union
tillsammans med lokalbefolkningen. Ingen talade något annat än spanska men det
gick bra att beställa ändå med lite god vilja från båda sidor. Återigen stora
portioner och ett utmärkt husets vin. Som tur var det nära till hotellet.
Kravallpolisen var fortfarande på post och vi kände oss väldigt trygga.
 |
| Dansande fönsterputsare |
 |
| Jungfru Maria på Cerro San Cristobal |
15-17 mars.
Så var det dags att säga adjö till Santiago. En intressant stad men ingen som
man direkt känner för att åka tillbaka till. Välordnad, lite borgerligt tråkig.
Fortfarande ingen väska. Receptionisten vred sina händer och bad mer eller
mindre om ursäkt å nationens vägnar. Han lovade att klara ut med flygplatsen
att väskan nu skulle skickas till vårt hotell i Valparaiso istället. Vi tog
bussen till Valparaiso. Buss är det vanligaste och billigaste sättet att ta sig
runt i Chile och långfärdsbussarna håller mycket bra standard. Biljetten
kostade 90 kr för oss båda och de 115 km till Valparaiso tog knappt två timmar.
 |
| Interiör från hotellet i Valparaiso |
 |
| Utsikt från hotellet |
Valparaiso grundades 1542 av
samme Pedro de Valdavia som grundade Santiago året innan och har en helt annan
prägel än Santiago. Bohemiskt, färgglatt och lätt kriminellt. Staden ligger vid
en stor bukt och domineras av den stora hamnen, nu något passé. Förutom några
kvarter nära hamnen där de flesta offentliga byggnaderna ligger är bebyggelsen
koncentrerad till ett stort antal höjder (Cerros). Många av dessa är så branta
att man har byggt hissar (ascensores) längs bergssidorna till toppen. Många av
byggnaderna på dessa Cerros är väldigt färggranna vilket ger ett fantastiskt
intryck när man ser dem nerifrån hamnen. Tyvärr fungerade inte den ascensor som
ledde upp till höjden där vårt hotell Valparaiso Vineyard Inn låg. Ett mycket
annorlunda hotell byggt som ett skepp med rummen utformade som hytter. Ganska
enkelt men med en fantastisk utsikt över hamnen och bukten. Väskan var i alla
fall inte där före oss. Efter incheckning – managern lystrade till det ståtliga
namnet Jorge Jose Yavar Henderson (call me George) och pratade perfekt engelska
- vidtog vi vår sedvanliga första orienteringstur till fots.
 |
| Trappan till vår Cerro |
 |
| Cerro Conception |
Först nedför vår Cerro
där trapporna var rätt branta på sina ställen och det fanns inte ledstänger
överallt. Vi hittade ett kafé på ett torg nära hamnen, tog en espresso och en koll på
kartan. Vattnet bättre = kaffet smakar bättre. Tog en runda ner till Plaza
Sotomayor som är det stora torget i Valparaiso – eller Valpo som man säger
därnere. De sedvanliga hjältestatyerna, den här gången inte från frihetskriget
mot spanjorerna utan kriget mot Peru på 1880-talet. Chilenarna lyckades då
erövra delar av södra Peru där de mycket malmrika gruvorna fanns (återkommer).
Precis nedanför torget låg hamnen som på dagen verkade nog så fridfull men där
man bör akta sig för att befinna sig då det är mörkt.
 |
| Plaza Sotomayor |
På väg tillbaka till
hotellet stannade vi till och tog en öl på El Bar Inglés. Det var nog inte
mycket som hade förändrats där på de senaste 150 åren, med undantag för
servitrisen (två gånger). Ölen var dock billig, kall och god. Hem till hotellet
där ingen väska väntade på oss. Hustrun började få något mörkt i ögonen och
sade något om passande klädsel för kaptens middag m m. Nåja, det går inte bara
att sitta och vänta utan ut igen och äta middag. Vi var på jakt efter äkta
Valpomat och det hittade vi på J. Cruz Malbrán, väl dold i en sidogränd till
den stora affärsgatan Condell. När vi kom in på restaurangen trodde vi att vi
hade gått fel. Den var helt tom på gäster, klockan var sju på kvällen och den
såg mer ut som en dröm för samlare av kitschiga prylar. Där fanns leksaker,
foton, affischer, musikinstrument, gamla klockor m m. ”Mangare” framställt i
frågande form framkallade dock bejakande nickar. Någon meny fanns dock inte
utan det som bjöds var nationalrätten chorrillano. Den består av köttstrimlor,
lök och ägg på en bädd av pommes frites, allt under ett täcke av smält ost. En riktig hjärtstoppare och vilken
portion. Inga halvmesyrer här inte. Inom kort var hela restaurangen full av
gäster, oftast hela familjer som glatt högg in på jätteportionerna. Letade
förgäves efter jätteöverviktiga men hittade inga. Några av damerna var kanske
lite rundlagda men långt ifrån amerikansk klass. På väg tillbaka till hotellet
och den långa klättringen funderade jag på om det kanske var en hälsopolicy
från borgmästaren i Valparaiso att stänga av hissarna till Cerros med jämna
mellanrum med tanke på kalori- och fettintaget bland befolkningen.
 |
| Ingången till restaurangen |
 |
| Inredningen |
 |
| Maten |
Så var det lördag morgon och
ingen väska. Efter frukosten blev det split up där jag skulle gå på muséum och
hustrun skulle göra lite tyngre shopping eftersom vi nu förutsatte att vi inte
skulle få väskan innan vårt kryssningsfartyg avgick nästa dag. Jag hade tänkt
besöka Muséo del Mar Lord Thomas Cochrane. Det skulle vara mycket sevärt. Ett litet inlägg. Om någon av mina läsare
har läst Patrick O’Briens böcker om sjökrig under Napoleonkrigen eller sett
filmen Master and Commander så är Thomas Cochrane förebilden för Jack Aubrey.
Cochrane var den främste av flera brittiska officerare som deltog på de
sydamerikanska rebellernas frihetskamp mot Spanien efter Napoleonkrigen. Slut
inlägg. När jag kom fram till Cerro Cordillera där muséet ligger var
naturligtvis hissen avstängd. Trappan var lång och nästan lodrätt. Nästa
besvikelse var muséet. Inte ett spår av Thomas Cochrane, bara en utställning
över serieteckningar. Vaktmästaren typ, kunde inte förklara något ens på
spanska när jag frågade efter Cochrane och barcas. Skäms igen, Rough Guide to
Chile. Ja, det var ju bara att traska ner för trappan igen. Om det var svårt att
gå uppför trappan var det ingenting mot att gå ner eftersom det var brant och
det saknades räcken att hålla sig i på många ställen. Väl nere styrde jag
stegen mot Plaza Sotomayor för att trösta mig med en kopp kaffe. Plötsligt
tilltalades jag av en grupp nya zeeländare som satt vid bordet intill på
kaféet. Jag hade inte tänkt på att jag hade tagit på mig min rugby-tröja från
Nya Zeeland på morgonen. Vi hade ett trevligt samtal under solen. När de fick
reda på att jag inte var nya zeeländare blev de ännu mer intresserade. Tydligen
är det inte alls ovanligt med turister från Australien och Nya Zeeland som åker till
Chile. Om man tänker på det är det ju faktiskt betydligt närmare från Australien till
Chile än från Sverige.
 |
| Ascensor |
Tillbaka till hotellet, ingen
väska men väl mer kläder för hustrun. Kvällens middag intogs på restaurang
Mastodont på Esmeralda. Vi tvekade ett tag inför de färgglada skyltarna men
gick in ändå lockade av priserna och utbudet av mat. Detta var ingen
turistfälla utan så är det normalt för de infödda i Valpo. Vi åt lax, färsk lax
och drack husets vin. Fantastiskt gott och mycket för 220 kronor totalt. När vi
kom tillbaka till hotellet hade väskan kommit.
 |
| Utsikt från kombinerade vandrarhemmet och vinbaren Fauna |
Söndag och dags att packa för
att gå ombord på vårt kryssningsfartyg Celebrity Infinity. Den skulle inte avsegla
förrän kl. 1900 så vi hade några sista timmar att titta på Valparaiso. Som stad
betraktat är Valparaiso betydligt charmigare än Santiago. Två och en halv dag
kändes dock som ganska lagom och vi har inga planer på att återvända. Vid
15-tiden gick vi ombord på vårt flytande hem för de närmaste 15 nätterna. Kl 19
när fartyget lade ut satt vi redan till bords för vår första middag. Innan dess
hade vi varit med om en ganska kaotisk livbåtsövning, dock helt utan livbåtar.
Vi har varit vana sedan tidigare att man samlas på utsedd tid vid respektive
livbåt för att veta vart man skulle i händelse av en olycka. Nu samlades vi
istället i den stora teatern kl. 17 där vi skulle få någon form av information.
Kl 1725 hade fortfarande inte alla kommit men informationen påbörjades i alla
fall. Kl 1730 avbröts den emellertid av kaptenens välkomsttal. När det var slut
så gick folk helt enkelt och kvar stod de stackars besättningsmän som skulle
genomfört informationen. Kändes inte speciellt förtroendeingivande. Nåja middagen
var desto bättre. Som bordsgrannar hade vi den här gången fått två tyska par.
Ett av dem var födda och uppvuxna i forna DDR och det andra paret härstammade
från Siebenbürgen i Rumänien, d.v.s. den tysknationella delen. De hade lyckats
ta sig till Västtyskland på 1970-talet. Vi hade många intressanta diskussioner
runt bordet. Våra nya tyska vänner reste mycket på äldre dagar för att ta igen
allt de inte kunde göra som yngre.
 |
| Dorotte och Jochen |
 |
| Georg och Janette |
18 mars. På
morgonen kom vi fram till vad vi trodde var La Serena i norra Chile. Det visade
sig inte vara helt rätt, vi hade lagt till i hamnstaden Coquimbo cirka 5 km
från La Serena. Vi hade tänkt oss gå omkring på egen hand och utrustade med en
karta som fartyget tillhandahållit gav vi oss av glada i hågen. Efter en timme
var vi inte lika glada eftersom vi inte kunde hitta ett gatunamn som stämde med
kartan. Efter ett tag upptäcke vi att vi inte alls var i La Serena utan i
Coquimbo. Vi gick upp mot centrum, hittade ett kafé, en kopp kaffe och en
karta. Vi konstaterade att det var för sent och för långt att ta sig till La
Serena och strövade därför omkring ett tag i Coquimbo innan vi gick tillbaka
till fartyget. En trevlig liten stad men ingenting särskilt men vi fick
faktiskt se hur en helt vanlig chilensk stad såg ut utan att delta i en
tillrättalagd utflykt.
 |
| Coquimbo |
19 mars. Första
heldagen till sjöss. Berättar mer om vad man gör då senare.
 |
| Njuta på balkongen t ex |
 |
| Sjökort på vår TV |
20 mars. Klockan
8 på morgonen kom vi till Arica vid gränsen till Peru och nu skulle vi på en organiserad utflykt,
högt upp i Anderna. Bussresan var väldigt lång men aldrig tråkig. Även nere på
slätten innan vi kom upp i bergen kunde vi se jättelika dyner av förvittrat
berg. På ett par dyner kunde vi se jättelika glyfer som ingen kunnat tyda och
ingen vet hur de kommit dit. Troligtvis var de någon form av vägskyltar och kan
ha gjorts av förinkabefolkningen.
 |
| Glyferna |
Där dynerna låg nära vägen kunde vi se spår
av olika mineraler, guld, silver, koppar, järn m.m. Detta är den del av Chile
som man erövrade från Peru under 1880-talet och man kan förstå varför. Det
måste vara ett av världens malmrikaste områden och det skeppas ut enorma
mängder malm från Arica till all jordens länder. Tyvärr blir inte Chile
särskilt rikt på detta eftersom man måste köpa tillbaka de förädlade
produkterna för dyra pengar. Färden går genom Atacamaöknen som är jordens
torraste område. Det regnar aldrig där. Trots detta finns det små grönområden
men dessa är koncentrerade till en flodfåra vars vatten kommer uppifrån bergen.
Den traditionella fikapausen ersattes av en kopp te med kokablad på ett litet
kafé längs vägen. Det smakade inget speciellt men koka anses vara bra om man
ska upp på höga höjder. Ja, helt rätt, det är ur dessa blad som kokain
framställs. Har dock inte känt några särskilda behov efter den enda koppen med
kokablad. Högre och högre upp gick färden. Vi stannade till på ett par
utsiktsplatser för att bland annat få tillfälle att fotografera ruiner efter
inkabosättningar, eller om det var förinka. Det märkliga var att var vi än
stannade fanns det små indianer som sålde äkta indianskt hantverk. För att vara
rättvis så var det säkert äkta vara. Vi såg i alla fall inte till några lappar
med Made in China på.
 |
| Marknad utanför Putre 3650 m ö h |
Slutligen var vi framme, eller uppe, vid vårt mål den
lilla staden Putre på 3650 meters höjd. När jag steg av bussen kände jag yrsel
och lätt illamående, ett resultat av den höga höjden. I Putre fick vi titta på
folkdans och en alldeles äkta häxdoktor som även bjöd på någon form av alkoholbrygd
som jag försiktigvis tackade nej till.
 |
| Häxdoktor och dansare i Putre |
Ulla postade också några vykort, jag vet
inte om de kommit fram än. Om uppresan hade varit intressant men lite tråkig
blev nerresan desto mer spännande. Efter cirka en timmes färd saktade bussen
farten avsevärt, så mycket att jag började undra om vi skulle hinna fram innan
fartyget la ut. Då jag frågade guiden svarade han att föraren helt enkelt
sparade bromsarna så att de inte skulle ta slut där vägen var som brantast. När
vi kom ner där lutningen var mindre kunde vi öka farten igen. Nåja, både han
och bussföraren hade gjort resan några gånger tidigare så det var lugnt. Vi kom
fram i god tid och kunde gå ombord ganska trötta efter en lång tid. Vad kan man
säga mer om Arica? Jo, där finns t.ex. några av de bästa surfingstränderna i
världen och hamnen stinker av fisk. Klockan 20 lämnade fartyget hamnen och
därmed var det slut med vår vistelse i Chile.
Sammanfattning Chile när vi
lämnar landet
Naturen. Chiles geografi är
mycket speciell. Landet är 4300 km långt (nästan tre gånger så långt som
Sverige) och i genomsnitt 175 km smalt. Med havet på ena sidan och Anderna på
den andra ger det en mycket säregen natur med enorma skillnader i natur allt
från mäktiga berg, till långa sandstränder, djupa fjordar och öknar. Vi fick se
del under våra dagar i Chile men det kändes som om man bara hade skrapat lite
på ytan.
Politiskt är Chile en
demokrati, kanske den enda riktiga i Latinamerika. Den demokratiska traditionen
är lång och obruten med undantag för Pinochets ökända militärregim under 70-
och 80-talet. Landet är dessutom relativt okorrumperat och kriminaliten låg så
det är ett ganska säkert land att resa i. Rasproblem finns knappt, den infödda
befolkningen är liten (3 %) och det finns inte heller några ättlingar till
negerslavar. Vill man åka omkring i Chile rekommenderas buss. Det är billigt,
bekvämt och bussarna är punktliga.
21 mars.
Till havs, till havs som en känd svensk operasångare sjöng en gång. En dags
kryssning innan vi skulle komma till Lima i Peru. Dagen tillbringas som vanligt
för min del med en timme i gymmet, äta, läsa, promenera runt däcket och äta
igen. Slötittar lite på underhållningen i teatern på kvällen men det är
återigen en sån där Broadwayshow som amerikanarna är så förtjusta i. Har de
aldrig hört talas om Andrew Lloyd-Webber? Men idag händer något. Vid lunchen i
buffetmatsalen får vi inte längre ta maten och drycken själva som vi är vana
vid. Allt ska serveras av personal med plasthandskar. Mystiskt, vad har hänt?
Snart går ryktet att det är magsjuka ombord och 70 passagerare har insjuknat.
22 mars. Vi
anlöper Callao, Limas hamnstad, klockan 7 på morgonen. Vi har beställt en
guidad heldagsutflykt i Lima med buss. Lima tillsammans med Callao är en
jättestad med ungefär 11 miljoner invånare. Bara bussfärden från hamnen till
Limas centrum tog en timme.
 |
| Guide |
Guiden underhöll oss med berättelser om Peru och
Lima. Politiskt är det stor skillnad mot Chile eftersom något socialt skyddsnät
inte finns. Är du arbetslös? Otur, någon arbetslöshetskassa finns inte. Sjuk?
Himla otur om du inte har pengar att betala läkarvård. Vi passerade flera
kyrkogårdar och guiden berättade om att släktingar och vänner till de döda
brukade komma till kyrkogårdarna på helger och tog med sig mat och starka
drycker. Sedan åt och drack man och berättade roliga historier. Någon sorts
fortlöpande gravöl kanske man kan kalla det. Så småningom kom vi fram till
Limas centrum och det stora torget, av någon anledning också kallat Plaza de
Armas. Såg ganska likt ut Santiagos stora torg, bara byggnadsstilen skilde sig
något åt. En katedral, ett kloster och ett guvernörspalats som numera är
presidentpalats.
 |
| Plaza de Armas 1 |
 |
| Plaza de Armas 2 |
Kravallutrustade soldater fanns det också i mängder, tydligen
en vanlig syn i gatubilden. Peru har till skillnad mot Chile fler och nyare
minnen av politiskt våld (t.ex. den maoistiska gerillarörelsen eller
terroristorganisationen Sendero Luminoso). Därefter åkte vi till San Fransiscos-katedralen
med tillhörande kloster. Byggnaderna var visserligen stora och imponerande men
det var det inre som var det verkligt sevärda. Väggarna mot klosterträdgården
var täckta av fantastiska muralmålningar med motiv från Perus historia efter
den spanska erövringen. Kyrkans inre var överdådigt utsmyckat med guld och ädla
stenar. Tydligen hamnade inte allt guldet i Spanien.
 |
| San Franciscokatedralen |
 |
| Interiör från katedralen |
Efter att ha fått våra
religiösa behov tillfredställda var det dags för mer kultur, närmare bestämt
ett besök på Larco Herrera muséet. Där fick vi främst se en otrolig samling av
lergods som hade tillverkats av stammar före inkatiden. Det fanns även
metallarbeten av silver och guld, bland annat en fantastisk begravningsskrud i
guld och silver.
 |
| Begravningsskrud |
Sedan var det dags för lunch på restaurang el Bolivardo, ett
typisk peruanskt matställe. Fem rätter och drygt en timme senare rullade vi ut
till bussen. Återigen måste man ställa sig frågan, varför är inte alla
sydamerikaner smällfeta så mycket som man äter? Efter lunchen blev det mer
kultur eller vad man ska kalla det. Vi besökte en privat villa vars ägare señor
Luna lär ha världens största samling av julprydnader i form av kristusfigurer
m.m. Det var väl så där, mest gips och plast men huset var vackert.
 |
| Julkrubba? |
Slutligen
blev det dags för de shoppingintresserade att få sitt lystmäte. Vi släpptes av
vid Inka Market, en jättelik marknadsplats med allt från riktigt bra hantverk
till krimskrams. Inkaättlingarna verkade också gilla att pruta men de var inte
alltför påträngande. Ett nej tack togs med gott humör. Tillbaka till båten med
sedvanlig handdesinficering och idkontroll.
På ytan kan Chile och Peru
verka ganska lika men politiskt och socialt är det stora skillnader. Peru
håller fortfarande på att försöka stabilisera sig efter de senaste decenniernas
politiska våld.
23-24 mars. Två
dagar till sjöss. Solen strålar och det är dags att bättra på solbrännan. Mer
tid i gymmet också. Får nästan ett sammanbrott när jag sitter i bastun och det kommer
in personer som inte duschat innan och har shorts och sandaler på sig. Klagar
hos spaavdelningen men de förstår inte problemet. Jävla amerikaner. Våra tyska
bekanta har samma upplevelse och är också rätt förargade. Eftersom det är
fortsatta problem med magsjuka ombord och alla uppmanas att vara särskilt
renliga kan jag inte förstå slarvet med bastun och omklädningsrummet.
25 mars. Vi
anländer kl. 7 till Manta i Ecuador. Vi har ännu inte passerat ekvatorn men vi
är nära. Dagens utflykt ska gå till ett privatägt naturreservat som heter
Pacoche Cloud Forest och sedan till en liten fiskeby. Dagens guide är mycket
engagerad och kunnig. På väg till ”molnskogen” berättar han lite om landet.
Befolkningen består av 62 % mestiser, 32 % indianer, 5 % svarta och 2 % vita
européer. Landet täcktes tidigare av regnskogar men 90 % har försvunnit de
senare åren. Inkomsterna kommer från oljefyndigheter, bananodlingar, tonfisk-
och räkfiske och turism. Nya oljefyndigheter har gjorts i Amazonas i ett känsligt område
där det finns världens största mångfald av flora och fauna. Oljebolagen vill ha 80 %
av intäkterna vid en eventuell utvinning. Den nya ecuadorianska regeringen har
sagt nej, än så länge. Det är förresten samma regering som har beviljat Assange
asyl från de svenska förföljelserna.
 |
| Mantas hamn |
Väl framme vid molnskogen
bjöds vi på Coca cola eller de inhemska läskedryckerna. Därefter var det dags
att börja se oss om. Vi började med att titta på tillverkning av Panamahattar.
De äkta hattarna tillverkas i Ecuador men kallas panamahattar för att de blev
populära i Panama under kanalbygget. Hattarna tillverkas helt för hand av
palmblad. De flätas och kallstryks i flera omgångar. Varje hatt tar flera
timmar att tillverka så tänk på det om ni någon ska köpa en panamahat och
tycker den är dyr. Hustrun och jag köpte varsin för tillsammans 100 dollar. Man
kunde köpa en kinesisk kopia för 10 dollar på fartyget men den var gjord av papper.
 |
| Tillverkning av panamahattar |
Vi kunde
också se på hur man tillverkade små prydnadsföremål av den mycket hårda nöten
från taguapalmen. Nästa etapp var framställning av socker från sockerrör enligt
urgamla metoder som fortfarande används. Metoden omfattade bland annat en
kvarn, en mulåsna och en liten pojke. Sockerrören pressades i kvarnen, mulåsnan
stod för energin genom att gå runt, runt och den lille pojken med sitt spö för
motivationen, för mulåsnan alltså. Saften från de krossade sockerrören kokades sedan för att framställa sockret.
 |
| Sockerkvarn med motivator |
 |
| Mmm! Sydsluttning? |
En del av
saften användes som bas för att framställa sprit, t.ex. rom. Slutligen blev det
dags för utflyktens höjdpunkt, en vandring genom skogen. Detta var inte en
regnskog i egentlig mening eftersom vattnet kommer från fukten från de lågt
liggande molnen. Det regnar sällan i just detta område. Inne i skogen var det
varmt och fuktigt och vi svettades snart ymnigt där vi tog oss fram nedåt och
uppåt längs leriga stigar. Växtligheten var enorm men av djurlivet såg vi
intet. Vi kunde höra och se rörelser bland träkronorna men även vrålaporna var
tysta. Till slut var vi tillbaka till huset som var vår utgångspunkt och det
smakade bra med en lätt lunch.
 |
| Djungelvandring |
Så var det dags för att åka
till kusten och den lilla fiskebyn San Lorenzo. Vår buss ankomst var tydligen
dagens händelse och framförallt barnen skockades snart runt oss. Vi varnades
för att inte fotografera människorna hur som helst men barnen visade sig vara
riktiga linslöss.
 |
| Ulla med nya vänner |
Nere vid stranden höll man på att dra upp fiskebåtarna med
hjälp av jeepar och handkraft. Alla hjälptes åt och alla fick del av fångsten
verkade det som. Jättelika tonfiskar och en liten haj fileades på båtarna och
delades ut direkt till byborna.
 |
| Matutdelning - färsk fisk |
En annan sevärdhet var fregattfåglarna, dessa
luftens sjörövare med sin enorma vingbredd. Tidigare hade vi enbart sett
enstaka exemplar ute till havs men här förekom de flockvis. Anledningen till
att de kallas luftens sjörövare är att de stjäl mat från andra fåglar istället
för fånga den själv. En annan kuriositet med fregattfåglarna är att deras ben
är ihåliga. Det innebär att de är mycket lätta för sin storlek och kan
glidflyga oerhörda sträckor. Dags att åka tillbaka till vårt fartyg och säga adjö
till vår mycket duktiga guide Jorge.
 |
| Fregattflottilj |
 |
| Luftpirat |
26 mars.
Ännu en dag till havs men nu hände det saker. Vi korsade nämligen ekvatorn och
enligt gammal maritim sed innebar det att vårt fartyg skulle få besök av kung
Neptun. Mycket riktigt dyker den sjögräsprydde kungen upp om inte ur vågorna så
åtminstone från en av fartygets livbåtar. Därefter utbryter diverse lek och stoj
där lag från besättningen respektive passagerare ska tävla mot varandra.
Naturligtvis vinner passagerarna oavsett hur dåliga vi är men det är lite
annorlunda underhållning. Nu informerar äntligen kaptenen oss formellt om
magsjukan ombord på fartyget vilket jag tycker han borde gjort direkt som den
bröt ut.
27 mars.
Framme vid huvudpunkten för vår kryssning, Panamakanalen. 80 km lång mellan
Stilla havet och Atlanten. 26 meters höjdskillnad från havsnivån till högsta
punkten, 6 slussar totalt med tre på Stilla havssidan och tre på Atlantsidan.
Kanalen började byggas av fransmännen redan 1880 men måste avbrytas på grund av
såväl tekniska som hälsomässiga problem. Arbetarna dog i tiotusentals av
malaria och gula febern. Amerikanarna fullföljde bygget 1904 till 1914 men
valde en annan tekniskt lösning och började med att utrota malaria och gula
feber i området innan själva byggarbetet på börjades 1906. År 1999 överlämnade
amerikanarna ägandet av kanalen till Panama. För närvarande pågår en omfattande
utbyggnad av kanalens kapacitet som ska vara klar 2014. En mycket kort sammanfattning
av en fascinerande historisk händelse. Panamakanalen är också den geografiska
gränsen mellan Nord- och Sydamerika.
 |
| Panama city |
 |
| Bridge of the Americas |
Då vi närmade oss inloppet
till kanalen kunde vi se siluetten av Panama City till höger längs kusten.
Tvärs över inloppet som en portal står Bridge of the Americas som förbinder de
två Amerika. Eftersom Panamanäset löper i väst-östlig riktning går kanalen i
nord-sydlig riktning. När vi kom in i början av kanalen såg vi direkt det nya
kanalbygget. Inloppen fram till slussarna vid Miraflores och Gatun breddas och
fördjupas och en parallell kanal byggs från Stilla havssidan till slussarna vid
Miraflores. Likaså skall Gatunsjön och Culebra Cut fördjupas. Parallella
slussar byggs vid de gamla. De nya slussarna blir betydligt längre och bredare
än de gamla så att alla nuvarande och kända planerade jättefartyg ska kunna
passera igenom kanalen. Samma teknik som nu används i de gamla slussarna kommer
dock att användas i de nya. Åter till själva kanalfärden. De första tre
slussarna ligger vid Miraflores. Passagen sker i tre ungefär lika stora
etapper. Så fort fartyget kommit in i den första slussen stängs slussportarna
och vattnet höjs. Vattnet kommer från Gatunsjön flera kilometer därifrån som
ligger 26 meter över havets yta.
 |
| Karta över kanalen |
När vattnet nått samma nivå som nästa sluss
öppnas portarna till den. Små lok drar fartygen genom slussarna och håller dem
stadiga så att de inte slår i slussväggarna. Det är inte många centimeters
avstånd mellan vår fartygssida och slussväggarna. Vårt kryssningsfartyg –
nästan 300 meter långt och drygt 30 meter brett - är precis på gränsen till att
passa in i slussen.
 |
| Trångt |
 |
| Miraflores |
 |
| Slussarna vid Miraflores |
 |
| Lok på vändplatta |
Väl igenom slussarna fortsätter vi mot Culebra Cut. Kanalen
grävdes och sprängdes genom höjderna Gold Hill och Contractors Hill och är här
som smalast. Det största problemet var att hindra jordskred från
sidsluttningarna ner i kanalen. Det problemet löstes genom att sidorna byggdes
som terrasser och besåddes med ett särskilt sorts gräs som band jorden.
 |
| Igenom Miraflores och på väg Culebra Cut |
 |
| Gold Hill |
Efter att ha passerat Culebra
Cut kom vi ut på Gatunsjön, på sin tid världens största konstgjorda sjö. Den
tiden är längesedan förbi men det är fortfarande en mäktig syn. Jag återkommer
med en närmare beskrivning av Gatunsjön. När vi närmade oss Gatunslussarna såg
vi flera fartyg som låg för ankar hitom slussarna.
 |
| Gatunslussarna med Atlanten i bakgrunden |
De väntade helt enkelt på
sina slottider, några fartyg kunde vänta i tre dagar. Innan Colon kunde vi se
kajmaner ligga och sola sig på stränderna. Inte läge för en simtur.
 |
| Simma med oss? |
 |
| Rester av den franska kanalen |
Efter att
ha passerat slussarna stävade vi förbi hamnstaden Colon – uppkallad efter
Columbos – och förbi vågbrytarna till min förvåning. Av någon anledning skulle
vi lägga till i Colon först morgonen därpå, antagligen av kostnadsskäl. Så vi
gick ut på havet och någonstans vände vi och gick raka vägen tillbaka. En helt
fantastisk dag, full av upplevelser och nästa dag skulle inte bli sämre. Det
kanske kan vara intressant att veta vad det kostar att passera Panamakanalen?
Det varierar från 313 000 dollar till 36 cent. Den dyraste passagen var
för ett norskt kryssningsfartyg 2007 och den billigaste för en amerikan som
simmade genom kanalen 1928. Varje år passerar cirka 14 000 fartyg kanalen
så det blir en ordentlig inkomst för Panama.
28 mars. Denna
dag var det dags för naturupplevelser, nämligen en båtutflykt på Gatunsjön.
Först åkte vi buss söderut på den utmärkta motorvägen. Den sista biten var dock
på något mindre vägar fram till den lilla orten Gamboa med en båthamn där
Chagresfloden rinner ut i Gatunsjön.
 |
| Lillbåt |
I båthamnen bytte vi till en liten
motorbåt med utombordsmotor. Vi åkte snart norrut på Gatunsjön som verkade
betydligt större sett från en liten båt jämfört med ett stort fartyg. Den
konstgjorda sjön är full av större och mindre öar och är otroligt rik på växter
och djur. Den är en riktig dröm för zoologer och botaniker. Med den lilla båten
kunde vi komma riktigt nära stränderna på öarna och guiden pekade ut olika
sorters träd och blommor. Överallt fanns det fåglar och vi fick också se apor
och kajmaner. På en ö var aporna så orädda att de tog sig ombord på båten där
de matades med vindruvor.
 |
| Matdags för capuccinerapa |
Vi såg två olika sorters apor, capuccinerapor och vrålapor. De
senare var mycket mindre än vi hade trott men kunde ge ifrån sig hiskliga
läten.
Lunch intogs på en liten ö kallad Sound of Silence. Där kunde vi även få
pröva på att paddla kajak eller fiska. På vägen tillbaka till båthamnen satte
båtföraren full fart och en del av oss var tämligen blöta innan vi kom fram.
Tillbaka till vårt lilla fartyg var vi mycket belåtna med dagens utflykt.
29 mars. Cartagena
eller Cartagena de Indias som staden egentligen heter var nästa anhalt. Staden
ligger i nuvarande Colombia. Grundad 1533 av spanjorerna blev staden tidigt ett
viktigt handelscentrum och en viktig hamn för den spanska skattflottan.
Olyckligtvis drog Cartagena inte bara till sig handelsmän utan även pirater.
Staden anfölls och plundrades ett flertal gånger. Den mest kände av de som
intog staden var sir Francis Drake, den engelske sjöhjälten. Ja, som man kan
förstå hade spanjorerna en annan uppfattning om Drakes status, för dem var han
helt enkelt en pirat.
 |
| Cartagena waterfront |
Den gamla staden i Cartagena har
utnämnts av FN till världskulturarv. Naturligtvis var det dit vi ville åka men
vi hade inte bokat någon utflykt utan hade tänkt att ta oss runt på egen hand.
Det visade sig inte vara helt lätt. Den gamla staden låg flera kilometer från
hamnen och det var riktigt varmt. En gratisbuss tog oss från båten till någon
form av kombinerat kafé, suvenirbutik, djurpark och taxistation.
 |
| Tucan |
 |
| Papageno? |
 |
| Långben |
 |
| Fåfäng |
Där skulle vi säkert
kunna hitta en transport in till staden. Efter diverse schackrande med
taxichaufförerna om en guidad utflykt hittade vi en ung kille som hette Nelson
(eftersom han var så liten kallade vi honom halvnelson). Han erbjöd en minibuss
med förare till ett mycket bra pris. Dessutom var det ytterligare 8 passagerare
från vårt fartyg med vilket kändes lite säkrare. Turen startade och Nelson
berättade om stadens alla sevärdheter på hyfsad engelska. Han hade dock lite
speciella uttryck som att han t ex sa ”do you know me”? när han egentligen
menade ”do you understand me”? Vi brydde oss inte om att rätta honom utan
svarade lydigt ”yes Nelson, we know you”. Första stoppet blev vid den enorma
fästningen San Felipe. Det är den största fästningen i Sydamerika och har
aldrig blivit erövrad trots ett tappert försök av britterna 1741. Spanjorerna
försvarade sig dock framgångsrikt under en tvättäkta sjöhjälte, amiral Blas de
Lezo och britterna drog sig tillbaka med svansen mellan benen. Den satsningen
på försvar lönade sig, hör du det Reinfeldt? Som kuriosa, amiral Blas de Lezo hade förlorat
ett öga, ett ben och en arm under tidigare krig mot britterna så man kan väl
säga att han fick lite revansch.
 |
| Amiral Blaz de Lezo med San Felipe i bakgrunden |
Efter detta krigiska förspel
åkte vi in i egentliga innerstaden innanför murarna (las Murallas). Första
stoppet här blev vid de gamla soldatbarrackerna som hade gjorts om till affärer
där det såldes framförallt hantverksprodukter. Suck! Tänkte jag. Ännu en
turistfälla. Jag blev dock positivt överraskad. Rent och snyggt och fina saker
till bra priser. Textilier och läder var bästa köpen.
 |
| Från soldatbarrack till galleria |
Sedan fortsatte vi längre in i gamla staden till fots längs smala
slingrande gator. Alla hus var väl underhållna med klara fina färger.
 |
| Gågata i Gamla staden |
 |
| Kan någon översätta? |
När
jag går förbi ett hus ser jag en mässingsplatta med en text som får mig att
haja till. En minnesplatta över sir Francis Drake och hans räd mot Cartagena
1580. Hade Drake bott i huset eller?
 |
| Spanska inkvisitionens gamla högkvarter |
Snart kom vi fram till ett litet torg,
litet jämfört med Santiagos och Limas stortorg. Ett väldigt vackert och lummigt torg
med den sedvanliga katedralen och en staty över Simon Bolivar. I ena ändan av
torget fanns en byggnad som jag först trodde var ett kloster men visade sig
vara det före detta högkvarteret för den spanska inkvisitionen i Sydamerika. Den
byggnaden gömde säkert många ruskiga minnen. I andra ändan av torget var det
marknad och gratis utdelning av glass. Glassen smakade alldeles utmärkt och det
blev ingen åtföljande magsjuka. Ett besök på den gamla slavmarknaden hann vi
också med. Nu såg det ut som vilket torg som helst med undantag av en staty i
bortre hörnet föreställande en slavhandlare och en slav.
 |
| Före detta slavtorg |
 |
| Präst med slav |
Något mer centralt
stod en staty av Columbos. I ett av de gamla husen vid torget låg den lokala
varianten av Hard Rock Café. Vår guide Nelson tyckte det var dags för en
vätskekontroll och bjöd oss på öl alternativt läsk på kaféet. Där spelade ett
liveband riktigt bra rock and roll.
 |
| Rundtur med häst |
När vi var klara i gamla staden
blev det uppsittning i bussen och en tur runt det moderna Cartagena. De moderna
ligger söder om Murallas och på halvön Bocagrande som löper västerut från
centrum. Vi åkte först längs strandpromenaden på Bocagrande och kunde se vad
invånarna i Cartagena gör på helgerna. Hela stranden var full av folk som
solade, badade, drack och åt. Det var mer som en familjeutflykt med picknick
med inslag av bad och sol. Här låg också de verkligt fina husen med dyra
lägenheter med fantastisk utsikt över havet. Längst ut på udden låg Cartagenas
golfklubb, dock utan tillhörande golfbana.
 |
| Golfklubben i Cartagena. Niohålare? |
Dags att åka tillbaka och då kunde
vi se hela den stora hamnen med enorma mängder av containers. Efter en mycket
givande utflykt blev vi avsläppta där vi började vår färd på morgonen. Vi kunde
helt sanningsenligt säga till Nelson ”we know you”. Tillbaka i hamnen tittade
vi lite mer i affärer och jag smakade på den lokala ölen. Den var helt OK och
billig, två dollar för en flaska. Ja, dollar går utmärkt att använda i Colombia
också liksom i flera andra sydamerikanska länder.
30-31 mars.
Nu återstod två dagar till sjöss innan vi skulle anlöpa Fort Lauderdale i
Florida. Dags att bättra på solbrännan ytterligare. Vi gick nästan rakt norrut
över Karibiska sjön, passerade mellan Kuba och Haiti och tog till vänster,
förlåt babord, längs Kubas norra kust. Vädret var perfekt under bägge dagarna
och vi kunde verkligen koppla av. Det är någonting väldigt rogivande att sitta
i en solstol, läsa, lyssna på musik och bara se havet glida förbi.
 |
| Digitalt sjökort |
 |
| Pooldäcket med doft av sololja och exotiska drinkar |
 |
| Vår förste- och andrekypare. Gissa vem som är vem |
1 april.
Riktigt så rogivande blev det inte när vi skulle gå iland. Amerikanska
kongressens budgetbroms hade slagit till med stor effekt även mot tull och
passkontrollanter. Köerna var jättelånga och som lök på laxen kunde vi inte
hitta en av våra väskor. Nu var det min tur att sakna bagage. Slutligen
hittades väska men helt fel ställe i den enorma ankomsthallen. Nåja, allt har
sin ände och till slut hade vi passerat alla hinder och stod utanför
ankomsthallen. Nästa mål var Miami och hur skulle vi ta oss dit? Vi frågade en
vänlig man i någon sorts uniform som upplyste oss om att bussen till Miami
kostade 30 dollar per person och taxi kostade 50 dollar totalt. Inget svårt val
och vi hittade snart en taxi. Skönt tänkte jag. Efter flera veckor av
spansktalande chaufförer kunde man diskutera detaljer på ett språk jag förstod.
Eh, skämtar du. Den lätt solbrände gentlemannen som skulle köra oss pratade
något som lät som amerikanska men var helt oförståeligt. Han förstod emellertid
Miami och jag visade honom namn på hotellet och adressen. Det var motorväg hela
vägen till Miami och vi var framme efter 45 minuter. När vi skulle betala med
mitt kreditkort fick jag en chock. Förutom grundpriset skulle chauffören ha 20
% i så kallad ”gratuity”. Liknande system fanns på vårt kryssningsfartyg och
det skulle visa sig att det var vanligt även på restaurangerna i Miami. Nu var
klockan 11 och vi skulle checka in på hotellet. Tyvärr, inte före klockan 15
meddelar receptionisten. Vad göra under tiden? En liten promenad för att
bekanta sig med omgivningarna och lunch vore kanske inte så dumt.
Receptionisten tillfrågades om lämpligt lunchställe och rekommenderade något
som lät som ”bubblegum shrimps”. Det skulle ligga nere vid marinan i alla fall.
Strax började problemen trots kartan var vi snart vilse. Amerikanarna benämner
sina gator efter ett för oss helt obegripligt system där väderstreck och nummer
ingår. Endast undantagsvis finns det riktiga gatunamn. Till slut frågade vi en
vänlig ung dam som gav oss tacksamt enkla anvisningar hur man skulle komma till
marinan. Väl där fann vi ett jättelikt komplex byggt runt fritidshamnen med
butiker, restauranger och kaféer i mängder. Där hittade vi också, inte
bubblegum shrimps utan Bubba Gumps Shrimp Co uppkallad efter filmfiguren Forest
Gump.
 |
| Bubblegum shrimps? |
Inredning och servitriser var enligt karaktär och maten var bra. Inte
särskilt billig men mycket riklig. Mat serverades precis som i Sydamerika i
jätteportioner men till skillnad mot sydamerikanerna syntes det på invånarna i
Miami. När vi skulle gå tillbaka till hotellet började det regna och som det
regnade. Säkert två timmars riktigt tropiskt hällregn. Innan vi fick tag på en
taxi – finns aldrig när man verkligen behöver en – var vi fullständigt
genomblöta. Tillbaka på hotellet kunde vi äntligen checka in och få tillgång
till vårt rum. Vi upptäckte snabbt att man får vad man betalar för. Rummet var
rent och OK men det fanns tydliga fuktskador. Det bästa med hotellet förutom
priset var läget och en fantastisk utsikt över Miamifloden och havet.
 |
| Utsikt från vårt hotellrum över Miamifloden |
På kvällen gick vi ner till
hamnen igen eftersom det verkade vara där som saker hände. Mycket riktigt,
fullt med folk och livemusik och båtar överallt. Vi åt middag på en kubansk
restaurang precis nere vid kajen med fin utsikt över alla båtar som kom och
gick. Maten var bra och man kunde få ris istället för pommes frites. Inga små
portioner här heller och doggy bags är tydligen vanligen förekommande i USA. Vi
gick hem ganska tidigt och tog vägen genom hamnkvarteren. Nu på kvällen
verkade allt lugnt, inga rånare eller knarkförsäljare var synliga. Vi som hade
växt upp med Miami Vice blev nästan lite besvikna.
2 april.
Dags för avfärd till Sverige men inte förrän på eftermiddagen så vi hade gott
om tid på oss. Vi hade tänkt oss en riktig amerikansk frukost att börja dagen
med, det vill säga ägg, skinka, pannkakor, sirap, rostat bröd m m. Vad fick vi.
Några tunna brödskivor som vi fick rosta själva, lite sylt och flingor. Nåja,
vi hade ju ätit ordentligt under tre veckor så det var väl lika bra att dra ner
på kaloriintaget. Innan avfärden tog vi oss en promenad för att se mer av centrala
Miami. En del av Miami söder om centrum kallas lilla Havanna, säkert beroende
på att det bor många ex-kubaner där. Visst fanns det många skyltar på spanska
men det gick att göra sig förstådd på engelska. En kopp starkt kubanskt kaffe
från ett hål i väggen blev morgonfika.
 |
| Kafé hål i väggen |
Några mer imponerande byggnader av
kulturellt värde såg vi egentligen inte. Det skulle väl ha varit stadsdelens
rådhus och tingsrätt i så fall, kanske också universitetet. Vi åt lunch på en
enkel restaurang, ingen gratuity där inte.
 |
| Taget på toaletten på vår lunchrestaurang. OK! |
Taxin till flygplatsen betalade vi
kontant, ingen gratuity där heller. Fanns det någon metod i galenskapen med
dessa gratuities. Betalar du med kort ska du betala, betalar du kontant behöver
du inte?
Flygresan hem var nästan en antiklimax.
Allt fungerade och vi fick med oss allt bagage. Stockholm mötte oss morgonen
den 3 april med minusgrader och gott om snö på marken. Efter tre veckor av sol
och värme kändes det något ovant. Så var denna resa slut, ännu en i raden av
oförglömliga minnen med Panamakanalen som definitiv höjdpunkt.
Till nästa gång och ha det så
bra
Olle Nilsson
P.S Nästa gång blir det
Sydafrika. D.S
