Brittiska öarna augusti 2014

Kryssning runt brittiska öarna i augusti 2014

Edinburgh Castle

Så är det dags igen, den här gången en kryssning runt brittiska öarna med Princess Cruises. Detta är någonting vi länge velat göra och äntligen blir det av. Så här såg rutten ut

• 3 augusti kastar vi loss från Southamptons hamn
• 4 augusti St Peter Port på Guernsey (Kanalöarna)
• 5 augusti anlöper vi Cobh i Irland, hamn till Cork
• 6 augusti Dublin i Irland
• 7 augusti Belfast i Nordirland
• 8 augusti Greenock i Skottland, hamn till Glasgow
• 9 augusti till havs
• 10 augusti Kirkwall Orkneyöarna
• 11 augusti var planerat Invergordon i Skottland men vädret medgav inte detta
• 12 augusti South Queensferry i Skottland, hamn till Edinburgh
• 13 augusti till havs
• 14 augusti Le Havre i Frankrike
• 15 augusti åter till Southampton

På kvällen den 2 augusti sätter vi oss på British Airways Boeing 767 till London. Vi hittar efter lite sökande flygbussen till hotellen runt Heathrow flygplats. Vi bor på ett Holiday Inn hotell, ett ganska typiskt flygplatshotell för tillfälliga resenärsgäster.

Den 3 augusti hämtar bussen som ska ta oss till kryssningsterminalen i Southampton prick klockan 9 på hotellet. Resan kostar över 50 pund per person vilket förefaller dyrt men alternativet hade varit att åka in till London och därifrån ta en buss eller ett tåg till centrala Southampton och därifrån taxi till kryssningsterminalen. Det är bara att bita i det sura äpplet. Bussen kör oss först till Stonehenge så vi kan bese fornminnet för ytterligare 13 pund per person. Det är så mycket folk där att kön till bussarna som kör oss besökare från besökscentrum till själva Stonehenge verkar kilometerlång. Vi bestämmer oss för att göra som många andra och gå. Efter 45 minuters vandring är vi fortfarande en bra bit från själva stenhögen men orkar inte gå längre. Det ser inte alls ut som vi tänkt oss, runtomkring verkar det mest vara en byggarbetsplats. Tämligen besvikna vandrar vi tillbaka till bussen.

Stonehenge

Rekonstruktion av bronsåldersby

Efter Stonehenge åker vi direkt till kryssningsterminalen där vi efter en ovanligt effektiv säkerhetskontroll går ombord på vårt fartyg och hem för de närmaste 12 dagarna Ruby Princess. Efter att ha packar upp vårt bagage är det dags för den första middagen ombord. Vi har som vanligt valt den första sittningen, vilket på Ruby Princess är kl 1745. Sällskapet vid middagsbordet är en viktig del av en kryssning och vi har återigen tur. Våra bordskamrater är Juan och Marilyn, två glada pensionärer från Kalifornien samt Audrey och hennes dotter Claire från Newcastle i England. Alla är erfarna kryssningsresenärer så vi har mycket att prata om. Claire är lärarinna så jag får försöka tala korrekt engelska.

Juan och Marilyn

Audrey och Claire

Den 4 augusti klockan 7 lägger vi till i St Peter Port, Guernsey och kryssningen har börjat på allvar. Guernsey är en av kanalöarna som tillhör Storbritannien men har ett begränsat självstyre. Guernsey och Jersey är annars mest kända för sina mjölkkor och liberala bankbestämmelser.

Utflykt arrangerad av fartyget kostar minst 69 dollar per person. Vi går iland och hoppas hitta något billigare och det gör vi. En vänlig dam i turistinformationen tipsar oss att ta en lokalbuss runt ön, kostnad ett pund per person. Vi hittar bussen några hundra meter bort och allt stämmer. För ett pund var får vi en örundtur med busschauffören som initierad och kunnig guide. Den östra sidan är lummig och grön med vackra små hus och fantastiska trädgårdar. Den västra sidan som vetter mot Atlanten är mer karg men ändå vacker. Här ligger de gamla borgarna på rad och även betongvärn som ett minne av den tyska ockupationen under andra världskriget.

Första pris i trädgårdstävlingen

Gammal borg vid lågvatten

De gamla borgarna skulle skydda mot dåtidens pirater. De moderna piraterna håller till i bankerna som ligger ett stycke utanför stadens centrum. De är några av de få moderna byggnaderna på ön och om det är därför de inte ligger i centrum eller att det är för att lokalinvånarna inte vill ha patrasket inne i staden är oklart. Efter knappt två timmar är vi tillbaka i St Peter Port och tackar vår vänlige chaufför för en trevlig tur. På ett ställe stannade han bussen och släppte av en gammal dam (94 år) som han hjälpte över gatan där hennes väninna (92 år) väntade. Det ni SL, det kan man kalla service. Tillbaka i St Peter Port strosar vi runt lite och tittar på de vackra gamla husen och tar en cappucino på ett litet kafé. Befolkningen är två språkig, engelskan är det officiella språket men alla talar franska också. Det finns också ett urspråk men det talas endast av ett fåtal. Namnet Guernsey är nordiskt (sey betyder t ex ö på isländska). Vi går tillbaka till fartyget mycket nöjda med vår lilla utflykt. Klockan 15 lättade vi ankar, nästa destination Cork i Irland.

Klockan 8 på morgonen den 5 augusti lade vi till i Cobh, Corks hamnstad.

Cobh och Cork

Ingen buss från fartyget till Cork. Istället finns det ett tåg från Cobh till Cork varje halvtimme. Väl framme i Cork tar vi en hop on hop off-buss. Total kostnad cirka 20 euros var. Motsvarande pris för fartygets utflykter 70 till 100 dollar per person. Bussen var en dubbeldäckare som tar oss runt hela Cork. Det hela inkluderar en vältalig guide. Cork är Irlands näst största stad efter Dublin och mycket sevärd.

Bron över floden Lee med stadskärnan

Smala gatan

Smala huset

Vi går av nere i Corks trevliga lilla centrum där det finns både operahus och teater. Stadskärnan ligger på en ö mellan två armar av floden Lee.  Det finns också en liten men fin saluhall med riktigt färsk fisk och skaldjur, grönsaker, fågel och nötkött. Allt till mycket rimliga priser jämfört med motsvarande hallar i Sverige.

Irish sTew, mest bukfylla

Lunch äter vi på en traditionell irländsk pub där jag äter en traditionell irländsk måltid, irländsk stuvning. Tillbaka till Cobh tar vi en liten promenad längs hamngatan. Vi tittar begrundande på en staty motsvarande vår egen utvandrarstaty i Karlshamn. Cobh var avresehamn för många av de hundratusentals irländare som utvandrade till Förenta Staterna.

De irländska utvandrarna, Molly och hennes små bröder

Klockan 18 lämnade vi Cobh för vidare seglats mot Dublin.

Klockan 0715 den 6 augusti lägger vi till vid Ocean Pier i Dublin. Det är för långt till centrum för att gå och möjligheten till transport in till själva Dublin är osäker så vi tar fartygets buss för 16 dollar var tur och retur. Bussen stannar strategiskt nära startplatsen för hop on hop off-bussarna i Dublin. Det är precis dubbelt så dyrt som i Cork, 17 euros per person och ingen seniorrabatt. Den här gångenärr det bussföraren själv som håller låda i sann irländsk tradition. Vi åker genom stadskärnan längs floden Liffey.

Millenium Bridge

Christ Church Cathedral

En avslappnande kanottur på Liffey

Dublin är en vacker stad, full av historia och kultur och lever verkligen upp till sitt rykte. Det finns tre olika historiska muséer men för att göra det mer komplicerat kallas två av dem för nationalmuséer. Det som främst behandlar Irlands historia heter National Museum of Ireland där det dessutom finns en permanent utställning om dekorativ konst. De andra är Naturhistoriska muséet (om man gillar uppstoppade djur) och National Muséum of Archeology and History. Det finns en mängd muséer i Dublin, en del ägnade åt litterära personer som Wilde, Shaw, Joyce och Yeats (Dublin Writers Muséum), andra åt konst. För att bryta av lite mot all kultur, eller det kanske är kultur, passerar vi även Guiness Storehouse där man kan få ta del av både historia och dryck. Vår guide kallar den hållplatsen för hop off, crawl on av någon anledning. Vi går av vid det riktiga historiska muséet som ligger i en gammal militärkasern, Collins Barracks. Det är min födelsedag så jag får välja. Muséet är väldigt intressant och sevärt. Det skildrar framförallt Irlands revolutioner och uppror mot engelsmännen samt de irländska legosoldater (The Wild Geese) som slogs för andra länder från 1500-talet till 1900-talet. Men de tjänstgjorde inte bara för ära och pengar. Framförallt spanjorer och fransmän utlovade även hjälp att befria Irland från engelsmännen som belöningen för de irländska soldaternas tjänster. Löften som aldrig infriades. Många irländare tjänstgjorde även i den brittiska armén under 1700- och 1800-talet. Efter att ha frossat i historia är i alla fall jag nöjd och vi promenerar tillbaka mot centrum längs Liffey i jakt på något att äta. Det blir en lång promenad och vi är rätt hungriga när vi kommer till ett område som heter Temple Bar mitt i Dublin. Temple Bar är något av Dublins nöjescentrum med massor av restauranger, pubar och andra nöjesetablissemang så svårigheten ligger inte i att hitta utan att välja ett lämpligt lunchställe. Slutligen fastnar vi för en traditionell irländsk pub originellt nog kallad The Norseman (Nordbon). Det finns massor av minnen från vikingatiden i Dublin också. Jag tar inte Irish Stew den här gången.

I Temple Bar

Glada gatumusikanter i Temple Bar

Efter lunchen går vi sakta tillbaka till bussen så vi kan se mer av Dublins vackra centrum. Dublin är en mycket sevärd stad och en dryg halv dag räcker inte långt. Minst två dagar är ett minimum om man verkligen vill utforska staden. Prisläget är också rimligt jämfört med t ex London. Samma siffror på notan men i euros i stället för pund och ingen moms som läggs på i efterhand. Moms är inräknat i totalbeloppet precis som i Sverige. Strax efter klockan 18 kastar vi loss och stävar mot Belfast.

Klockan 8 den 7 augusti lägger till vid kajen i Belfast. Staden har egna bussar in till Belfast Welcome Centre. Där finns all information man behövde om staden och en hållplats för gissa vad. Rätt gissat, en hop on hop off-busslinje.

Belfast hamn

Bussen till centrum är gratis, hop on hop off kostar 10 pund var. Första uppehåll för oss blir Titanicmuséet. Inträde 10,50 pund.

Titanicmuséet i bakgrunden

I början av vår vandring genom muséet blir vi lite förvirrade eftersom vi möts av en stor bild på ett fält med lin. Det är dock rent pedagogiskt för att förklara hur Belfast blev en betydande industristad. Allt började precis som i resten av Storbritannien med textilindustrin och erfarenheterna därifrån ledde till massproduktion vilket i sin tur påverkade varven och skeppsbyggandet. När vi går genom muséet kan vi följa människorna bakom Titanic, från varvsägarna, chefsingenjören ner till nitarna och deras hantlangare. Överallt finns det bilder och reproduktioner, ljud och ljus vilket gör muséet väldigt levande. Tyvärr har vi bara en timme på oss innan hop on hop off-bussen kommer förbi. Den sista delen av muséet handlar främst om katastrofen och om den har man hört och sett så mycket redan så det kan bero.

Belfast castle

Nästa stopp blir Belfast Castle som ligger på en bergsida med en fantastisk utsikt över Belfast. Resten av bussfärden ägnas mest åt allvarligare saker, nämligen minnen från den stora orostiden. Trots att det är 20 år sedan eld upphör finns minnena kvar. Det som är positivt är att det inte har varit några allvarliga våldsutbrott sedan dess. Vi åker först genom ett lojalistområde (protestanter) där varje hus är prytt med en brittisk flagga. När vi kommer in i det republikanska (katolska) området är det den irländska och palestinska flaggan som gäller (palestinska som en solidaritetsgest). Många mur- och väggmålningar är det också. Nu åker vi in i det som en gång var det verkligt heta området, Crumlin Road med Crumlin Road Gaol. Det okända fängelset är numera ett muséum. Vi åker vidare tills vi kommer till Cupar Way och Full Belfast Peace Wall. Det är en mur som upprättades av britterna för att hindra att man skulle kunna skjuta bland annat raketgevär direkt mot varandras bostadsområden. Numera är muren huvudsakligen borta och likaså automatvapen och raketgevär också. Segregeringen finns dock kvar till del, det märks bland annat på att skolorna är segregerade upp till gymnasienivån. Enligt vår guide blir det dock långsamt bättre efterhand som den äldre generationen dör undan.

Antiamerikansk reklam

När vi kommer tillbaka till Belfasts centrum märks ingen segregering. Inga flaggor, inga väggmålningar och inga plakat. Väl tillbaka i centrum går vi av vid Crowns Bar, den mest berömda puben i Belfast. Den är faktiskt väldigt vacker invändigt men också full av turister. Ingen chans till lunch där inte. Ulla besluter sig istället för att shoppa och jag försöker hitta en mindre populär pub vilket jag också gör 100 meter längre bort. efter någon timme träffas vi vid upphämtningsplatsen för återfärd till fartyget. Belfast är en mycket positiv upplevelse och staden gör verkligen sitt bästa för att ta hand om sina besökare. Klockan 18 lämnar vårt fartyg Belfast och styr mot Greenock och Glasgow.

Teater i Belfast

Crown Bar, interiör

Klockan 8 den 8 augusti lägger vi till i Greenock, Glasgows hamnstad.

Greenock

Ingen fartygsbuss här utan transport fixas på egen hand eller utflykter. Det är inga problem. Kommunikationerna mellan Greenock och Glasgow är bra, det finns både tåg och bussar. Vi väljer tåget. Järnvägsstationen ligger en 20 minuters promenad bort, biljetten kostar 6,90 pund var tur och retur. Efter 38 minuter går vi av på Glasgows centralstation, en imponerande byggnad. En kort promenad genom Glasgows centrum tar oss till Queen Street-stationen som betjänar nordvästra Skottland. Vårt mål är Balloch och Loch Lomond.  Snart har vi biljetter till Balloch á 5,80 var för tur och retur. Resan tar oss ut ur Glasgow längs kusten norrut. Vi passerar vackra landskap och trevliga små byar och städer. 45 minuter senare och många stop längs rälsen är vi framme i Balloch.

Vårt lunchställe i Balloch

Karta över Balloch

Den lilla staden är kanske mest känd som startpunkt för kryssningar på Loch Lomond men är ett trevligt utflyktsmål i sig självt. Vi äter lunch på en hotellrestaurang innan det var dags att stäva ut på Loch Lomond. Kryssningen på en timme kostar 9,90 pund var. Båten är nästan full av passagerare när vi stävar ut på den lilla kanalen mot sjön. Längs stränderna ligger det många fritidsbåtar men de verkar inte användas. I alla fall är de väldigt dåligt underhållna. Väl ute på Loch Lomond kan vi på den västra stranden se många vackra byggnader. Det är gamla slott och herresäten som har gjorts om till exklusiva hotell. Det finns också en välkänd golfbana i närheten av ett av hotellen. Under båtturen kommenterar en guide byggnaderna vid stränderna men även traktens historia. Bland annat hade vikingar tagit sig till sjön på 1200-talet genom att portera sina skepp över land men efter att på sitt charmerande sätt ha våldgästat området lyckades lokala styrkor besegra dem. Loch Lomond utgör också den geologiska gränsen mellan de skottska låg- respektive högländerna.Efter den uppfriskande båtturen är det dags att ta tåget tillbaka till Glasgow.

Alternativt lunchställe

Inget som en svensk båtägare skulle vara stolt över



Loch Lomond Shores med välkomstcentrum



Cameron House



Tillbaka i Glasgow vill vi besöka Glasgows vackra katedral, även kallad Sankt Mungos efter helgonet med samma namn. Den anses vara ett mästerverk bland katedraler i Europa och påven själv utnämnde den på 1400-talet till främsta helgedomen utanför Rom. Det var innan skottarna bytte religion. Katedralen hör nu till Church of Scotland (presbyteriansk). Det blir en ordentlig promenad från Queen Street längs Cathedral Street till katedralen. Av någon anledning vill man bygga kyrkor och slott så högt upp man kan. Troligen ur försvarssynpunkt. Äntligen framme blir vi inte besvikna. Katedralen är imponerande både ut- och invändigt. Strax bakom katedralen ligger en stor nekropolis där många kända skottar är begravda.

 

Katedralen sett från väster

Interiör

Det vackra koret i katedralen

Glasgows nekropolis

Efter besöket i katedralen går vi nerför Castle Street till George Street som vi följer till George Square där vi kan beskåda Council Chambers. Därifrån följer vi först Queen Street söderut och tråcklar oss därefter igenom labyrinten av smågator i centrum mot centralstationen. Glasgoww är som många andra storstäder en blandning av nytt och gammalt. Det finns många hippa innekrogar men en klar brist på traditionella pubar. Den första vi hittar är fullsatt och den andra ligger på centralstationen och har fortfarande gått om plats klockan 16. Det är dock fredag och lokalen fylls snabbt av Glasgowbor med TGIF i blicken. Ölen och shotsglasen radas upp på bardisken. Det har börjat regna märker vi när vi tar tåget tillbaka till Greenock. Det är det första dåliga vädret hittills under kryssningen. Regn och vattenpölar i Greenock, tur att vi har med oss våra paraplyer. Vi är ändå rätt våta när vi kommer tillbaka till fartyget mycket nöjda med dagen. Det finns mycket att se i Glasgow och dess närområde. Förutom själva staden finns det en mängd muséer och utställningar som är mycket sevärda.

Klockan 2 på morgonen kastar vi loss för vidare färd mot Orkneyöarna.

Den 9 augusti vaknar vi tidigt av solljuset som skiner in genom hyttfönstret. Föregående dags regn är borta, himlen är blå och temperaturen ligger på närmare 25 grader. Det känns mer som en kryssning i Medelhavet när vi stävar fram med Isle of Skye om styrbord (höger för er landkrabbor) och Yttre Hebriderna om babord (vänster) Det är så vackert att det nästan är osannolikt. Vad som också nästan känns osannolikt är att sitta på pooldäcket i badbyxor och titta på Disneyfilmen Frost på storbildsteve.

Utloppet från Greenock

Yttre Hebriderna

 

Den 10 augusti klockan 7 ankrar vi utanför Kirkwall, Orkney Islands huvudstad. Nu börjar en av resans verkliga höjdpunkter vilket vi inte har förväntat oss. Vädret är fortfarande underbart och i Kirkwall har turistbyrån förberett utflykter runt ön. Inga behov av fartygets dyra utflykter här inte. Totalt 28 pund med inträde till Skara Brae, dvs drygt 300 kronor.

 

Mainland Orkney med Scapa Flow

Kirkwall

MSC kör miljövänligt med aktersnurra

Karta över Kirkwall, 8 000 invånare

På väg ut från Kirkwall mot Stromness och Skara Brae har vi Scapa Flow till höger om oss. Det är en jättestor naturlig hamn som länge var den brittiska flottans hemmabas. För 100 år sedan hade den varit fylld av slagskepp och kryssare som väntade på att stäva ut och möta den tyska flottan. Landskapet är böljande med många bondgårdar, åkrar och betesfält. Vi ser kor och får i mängder och man kan snarare tro att vi är i södra England än norr om Skottland. Överallt ser vi små vindmöllor, nästan varje gård verkar ha en.

Stromness

Snart är vi i Stromness, en vacker liten kuststad med fiskehamn. Om ni tycker ortsnamnen låter nordiska finns det en enkel förklaring till detta som jag återkommer till.

Tjuriga typer

Familjen Flinta i Skara Brae

Skara Brae

Vardagsrum från yngre stenåldern

Väl framme i Skara Brae köar vi för att komma in i denna utgrävning av en förhistorisk by från yngre stenåldern som är mer än 5 000 år gammal. Den fanns långt innan pyramiderna byggdes. Bostäderna var byggda som jordkällare och man använde kompost och sten som byggmaterial. Utgrävningen är mycket pedagogiskt upplagd med en kunskapsstig som slingrar sig mellan de olika utgrävningar. En timme går fort och snart är det dags att åka vidare mot The Ring of Brodgar. Det är en stor stencirkel som en gång innehöll 60 stenar varav 27 stycken återstår. Det stora mysteriet är precis som för Stonehenge hur man kunde förflytta dessa massiva stenstoder. Lite längre bort på andra sidan vägen ligger ytterligare en stencirkel, Stones of Stenness, och ytterligare längre bort en kulle med en gravkammare som är minst 4 500 år gammal (Maes Howe). Allt förefaller vara en delmängd av något mycket större. Enligt en artikel i årets åttonde nummer av National Geographic pågår en stor utgrävning vid närbelägna Ness of Brodgar. Hittills har 25 husgrunder hittats och då är endast 10 % avfyndplatsen utgrävd. Detta tyder på en befolkning om kanske flera tusen vilket var ett mycket stort samhälle under yngre stenåldern och kan förklara tillgången till arbetskraft som behövdes för att resa stenringarna.

Ring of Brodgar eller hur kom stenen dit?

Därmed är utflykten över och vi åker tillbaka mot Kirkwall. Andra sevärdheter på ön är bland annat Highland Park Distellery och det italienska kapellet som byggdes under andra världskriget av italienska krigsfångar. När vi kommer tillbaka till Kirkwall hamnar vi mitt i den årliga Vikingparaden. Huvudgatan är full av ryttare, vagnar, säckpipeorkestrar m m. På gräsmattan framför katedralen genomför ungdomar dansprogram och puben bredvid gör lysande affärer. Mycket hög mysfaktor och allt verkar väldigt spontant. Vi tittar in som hastigast i Sankt Magnus Katedral som är en mindre version av katedralen i Glasgow.

Huvudgatan

Den lille trumslagarpojken med katedralen i bakgrunden

 Katedralen i Kirkwall byggdes som ett minne till en norsk jarl vid namn Magnus under 1200-talet. Därmed är vi inne på Orkneyöarnas mer moderna historia och kultur. Öarna tillhörde Norge långt in på 1200-talet innan de blev skottska. Engelska blev huvudspråk först på 1800-talet och när en orkneybo talar om fastlandet menar han eller hon inte Skottland utan huvudön som heter Mainland. Det nordiska arvet är tydligt i ortsnamn som Kirkwall, Tingwall och Stromness. Den lokala flagga ser ut som den norska men har en gul istället för en vit rand runt korset. Orkneyöarna är verkligen värt ett besök och speciellt på sommaren med ljusa sommarnätter. Kirkwall ligger på nästan exakt samma breddgrad som Stockholm. Klockan 17 lättar vi ankar och styr mot Invergordon och Inverness.

Den 11 augusti skall vi lägga till i Invergordon på morgonen men klockan 7 meddelar kapten att vi inte kan lägga till på grund av hårda vindar. Det är rester av orkanen Bertha som omöjliggör detta och där ryker vår utflykt till Loch Ness och chansen att se Nellie. Det blir en dag till havs istället men inte så trevligt eftersom det dåliga vädret håller i sig. En del av passagerarna mår inte så bra och matsalarna är ganska glest besatta. Efterhand avtar stormen mer och mer vilket bådar gott inför vårt besök i Edinburgh nästa dag.

Den 12 augusti klockan 0642 ankrar vi utanför South Queensferry, en av Edinburghs hamnar. För 10 pund var kör ett av de lokala bussbolagen oss tur och retur Edinburghs centrum. Edinburgh uttalas förresten som om det hade stavats Edinborough, en källa till ständig kulturell konflikt mellan britter och amerikaner. Bussen släpper av oss på Charlotte Square, centralt och bra. Vädret är dåligt, kallt och regnigt, inte så trevligt. Vi bestämmer oss för att besöka Edinburgh Castle först och därifrån gå Royal Mile (officiellt namn High Street) till Holyrood House. När vi får syn på Edinburgh Castle undrar vi hur kommer vi upp dit. Slottet ligger naturligtvis högst upp på en klippa och från vår sida kan vi inte se någon väg upp till slottet. Vi får gå halvvägs runt slottet för att hitta en väg som tar oss till vårt mål. När vi klättrat upp till slottet upptäcker vi att det svärmar av turister.

Edinburgh castle

Royal Mile eller High Street

Yttre borggården förberedd för Edinburgh Tattoo

Det är festival i Edinburgh och dessutom Edinburgh Tattoo, dock inte mitt på dagen. Kön till slottet är så lång att vi beslutar oss för att hoppa över besöket där. Det får bli någon annan gång. Promenaden längs Royal Mile blir en upplevelse i sig. Gatan är fylld inte bara av turister utan även av sångare, musiker, skådespelare, trollkarlar m m som gör reklam för sina aktiviteter under kvällen. Ingen verkar bry sig om att det regnar och är ganska svalt utan det är fullt ös. Längre neråt gatan är det lite lugnare. Vi äter en lätt lunch på Robert Burns pub och lite längre fram hittar vi Edinburghs stadsmuséum. Dessa muséer kan jag varmt rekommendera för de alltid en bra inblick i stadens historia och är dessutom gratis inklusive toaletter. Det här muséet uppfyllde alla kraven.

Bara en av alla affärer som sålde kiltar m m

Reklam för den skottska nationalrätten haggis?

Vår lunchpub

Royal Mile fortsätter och regnet också

På vägen till Holyrood House passerar vi det skottska parlamentet, en byggnad som inte är vacker men annorlunda. Holyrood House eller Holyrood Palace som det också kallas är den brittiska drottningens officiella residens när hon är i Skottland. Ett besök i slottet är inte heller aktuellt eftersom tiden går fort och det är uppförsbacke till vår busshållplats. Vi följer Cowgate tillbaka mot Edinburgh Castles södra del. Här är nöjeslivet koncentrerat med teatrar, Music halls och andra nöjesetablissemang.

Skottska parlamentet

Holyrood House

Cowgate

Efter 8 timmar är det skönt att äntra bussen igen men det känns ändå som vi bara skrapat lite på ytan. Vi är tillbaka på vårt fartyg lagom till middagen och lagom trötta. Edinburgh känns definitivt som en stad att komma tillbaka till. Dessutom ligger Glasgow bara en timme därifrån med järnväg om man skulle vilja kombinera. The Royal Mile känns ganska mycket som en avancerad turistfälla. Klockan 20 lättar vi ankar och styr ut mot öppna havet.

Den 13 augusti är vi till havs igen. Bara 15 grader varmt, molnigt och enstaka regnskurar. Pooldäcket är ganska övergivet utom för de tappra själar som vill se film på storduk. Idag är det Frost igen vilket verkar mer relevant än förra gången vädermässigt. Det går åt mycket popcorn.

Utebiograf

Den 14 augusti klockan 7 lägger vi till i Le Havres hamn. Inga stadsbussar väntar på kajen utan det blir att snällt betala för fartygets inhyrda bussar. Det går inga direkta utflykter till Le Havre som inte är någon turistort precis. Många åker till Paris (6 timmars bussresa, 2 timmars sightseeing), landstigningsstränderna i Normandie eller till Caen och Rouen. Eftersom vi var i Paris i mars finns det ingen anledning att åka dit och landstigningsstränderna och Caen har jag sett förut så vi bestämmer oss för att utforska Le Havre. Bussen släpper av oss nära stora torget där vi kan se Hotel de Ville (Stadshuset) uppfört i vad som ibland lite elakt kallas Stalinistisk barock. Hela innerstaden är byggd i samma stil av förstärkt betong.

Hotel de Ville

Bakgrunden är att innerstaden förstördes helt av allierade bombningar under andra världskriget och måste byggas upp på nytt. I stället för att göra som i många andra städer i Europa och återuppbygga i den gamla stilen valde man att göra något helt nytt. Mannen bakom det hela var arkitekten August Perret. Le Havre är numera på FN:s lista över världsarv och faktum att efter ett par timmar tycker man det är ganska snyggt.

Gatuvy från centrala Le Havre

Till sevärdheterna hör kanske främst Sankt Josefs kyrka med sitt höga torn klätt med färgat glas invändigt.

Sant Josefs kyrka (Eglise Saint Joseph)

 

Som en jämförelse kan man se Notre Dame-katedralen nedan som inte blev bombad. Vi prövade på en café au lait på ett litet fik men den var inte bättre i Frankrike, bara lite dyrare.

Notre Dame

Vi tar oss en titt i hallarna, det är alltid roligt att titta på de lokala specialiteterna och jämföra priser. Mycket fisk förstås, alltid pastejer och lite dyrare än i Irland. Sedan går vi ner till de gamla hamnkvarteren som av någon anledning inte bombades. De gamla husen har renoverats och där ligger nu de fina restaurangerna i Le Havre. Efter en titt på priserna på matsedlarna bestämmer vi oss för att inta vår lunch på något enklare ställe vilket vi också hittar strax innan hamnen för nöjesbåtar. Därifrån är det inte långt till en av de verkliga sevärdheterna, Malraux Muséum, som har den finaste samlingen av impressionister (tavlor) utanför Paris. Medan hustrun går iväg på jakt efter någon trevlig galleria styr jag stegen mot muséet. Blir inte överväldigad precis. Några tavlor av Monnet och en del intressanta lokala impressionister. En tillfällig utställning och en del tavlor från barocken, italienska och flamlänska fullbordade samlingarna. Efter att ha tillfredsställt mitt behov av kultur - jag gillar impressionismen - går jag tillbaka till busshållplatsen där Ulla ansluter och åker tillbaka till båten. Ingen shoppingbag, fransk siesta råder och det mesta är stängt men hon fick en lång promenad. På kvällen lägger vi ut för den sista färden som går till Southampton och den sista middagen, dock utan Juan och Marilyn som kommer tillbaka sent efter sin utflykt runt Normandie.

Den 15 augusti på morgonen är det dags att lämna fartyget för gott. Den här gången hittar vi våra väskor ganska smärtfritt och går ut till bussarna som ska köra oss till Heathrow. Här har dock någon räknat fel eftersom passagerarna får plats på bussarna men det är värre med bagaget. Många kryssningsresenärer har med sig både två och tre väskor eftersom framförallt amerikanarna kryssar veckovis runt Europa när de ändå är här. Efter lite omstuvningar och bussbyten kommer vi iväg och sedan vidtar flera timmars väntan på flygplatsen innan vårt plan slutligen lyfter mot Stockholm. Det är skönt att vara hemma igen efter en mycket händelserik resa med många intryck.

För er som inte varit på Irland eller i Skottland kan jag verkligen rekommendera den här kryssningen. En dag i varje stad är lite kort men t ex Dublin, Glasgow och Edinburgh gav definitivt mersmak. Det går weekendresor till alla nämnda städer och Edinburgh och Glasgow går utmärkt att kombinera. Så full poäng för resans rutt och besöksmål. När det gäller utflykter har jag ett gott råd. Som ni antagligen märkt gjorde vi alla utflykter på egen hand och det beror helt enkelt på att de av fartyget arrangerade utflykterna är orimligt dyra. På det här sättet sparade vi tusentals kronor och hade antagligen roligare dessutom. Att fixa utflykter på egen hand är inga problem i Irland och Skottland som har bra kommunikationer och hop on hop off-bussar i varje stad verkar det som. Den roligaste och billigaste utflykten var dock enpundaren på Guernsey med en mycket personlig chaufför och guide. Jag kanske inte skulle råda till att göra utflykter på egen hand i vissa städer i Sydamerika t ex av olika skäl. Fartyget/rederiet garanterar dessutom att när du tar deras utflykt kommer du med båten även om det blir förseningar.

Och sedan är det pundsedlarna. Det verkar som varje litet område inom Storbritannien med självaktning trycker egna. De flesta som Bank of England eller Scotland eller Ireland verkar kunna användas överallt men se upp med kanalöarnas sedlar. Pund från Guernsey var man inte så pigga på att ta emot utanför ön.

Hur var då vårt fartyg, Ruby Princess? Ja, inget särskilt, som kryssningsfartyg är mest. Servicen var bra, maten inte i samma klass som Costa Magica men de allmänna utrymmena var bättre. Jag gillade speciellt utomhusbion med popcornmaskin på pooldäck.

Så det är adjö för den här gången och jag hoppas ni kommer att ha nöje av denna lilla reseskildring. Vem vet var nästa berättelse kommer ifrån hälsar

Olle och Ulla