Mauritius –
Seychellerna nov 2017
Inget Madagaskar, pesten härjar. Budskapet kommer bara några
dagar innan avresan, kanske inte helt oväntat. Utbrott av böldpest på
Madagaskar har konstaterats flera veckor innan men vi har hoppats att ändå
kunna besöka jätteön med sin enastående flora och fauna. Costa Cruises bedömer
dock att risken är för stor och lägger om rutten. Bara att acceptera.
Den 8 november kommer vi i alla fall iväg från Arlanda. Via
Dubai hamnar vi på Mauritius ca 20 timmar senare. Vi som åker är jag, hustru
Ulla, vår dotter Beatrice och vår goda vän Birgitta.
9 november. Framme vid hotellet efter 75 minuters resa med
minibuss från flygplatsen. Som på många andra öar är flygplatsen belägen så
långt som möjligt från huvudstaden och de största hotellen. Hotellet var värt
resan. Hotel Le Victoria har visserligen bara 4 stjärnor men känns som ett
lyxhotell, beläget vid en lång sandstrand, har stora eleganta rum och
fantastisk mat. Två dagar går mycket fort.
 |
Familjen Nilsson
|
 |
Birgitta
|
 |
Stranden
|
11 november. Dags att ta sig till hamnen i Port Louis och
vårt kryssningsfartyg Neo Riviera. Ombordstigningen går ganska smärtfritt med
undantag för en turkisk grupp som har problem med resedokumenten och vi är
ombord kl 14 och kan äta lunch. När vi kommer till hytten står en väska
utanför, en inne i hytten och vi är utelåsta. Så småningom kommer någon och
låser upp hytten.
 |
Port Louis från sjösidan
|
 |
Beatrice bekantar sig med pooldäcket
|
12 november. Fortfarande i hamn och nu börjar problemet med
mitt kreditkort. Kreditkortsbolaget vägrar acceptera mina köp. Ulla och
Beatrice är iland och spanar ut staden, jag är kvar och försöker lösa
kreditkortsproblemet. På kvällen kl 21 löper vi ut från ett regnigt Port Louis.
13 november. Äntligen problemet med kreditkortet löst,
hoppas jag. Vi är till havs, solen skiner och det blåser precis lagom.
Soldäcket är fyllt av soldyrkare och doften av sololjor ligger tung. Birgitta och Beatrice får en VIP-guidning av fartygsköken, en mycket intressant upplevelse. Oerhört höga krav på hygien vilket verkar betryggande.
 |
Köksinspektion
|
14 november. Fortfarande till havs. Fyspass i gymmet före
frukost för mig, Beatrice och Birgitta. Efter frukost morgonfika, sola och
läsa. Efter lunch ett par frågesportstävlingar där vi sopar banan med
motståndet.
 |
Victoria
|
15 november. Vi lägger till i Victoria, huvud- och hamnstad
i Seychellerna och åker direkt på en heldagsutflykt. Den går med mindre båtar till öarna Praslin
och La Digue, två underbart vackra små öar. På Praslin åker vi först upp till naturreservatet
Vallé de Mai (världsarv) där vi kan beskåda de unika coco de mer med sina
märkligt formade kokosnötter. Där finns också de sällsynta svarta papegojorna
och de blå duvorna. Vi går på stigar genom skogen av palmträd där rötterna
växer från stammarna ner i marken.
 |
annorlunda kokospalmer och nötter
|
 |
Nygifta?
|
Floran och faunan är unik och omgivningarna
så vackra som de framställs i broschyrer men som de sällan är i verkligheten.
Höga grönklädda berg och vita sandstränder påminner om de vackraste öarna i
Västindien men inte så exploaterade. Inga höga hotellbyggnader, max två
våningar verkar vara normen. Så bordar vi vår lilla buss för att åka till Anse
Lazio, en av de vackraste stränderna på Praslin och kanske i världen Bussen har
sett sina bästa dagar och orkar knappt upp för de brantaste backarna men den är
vackert målad. 30 minuter senare är vi framme vid Anse Lazio. Sanden är vit och
len som silke och vattnet är alldeles klart och ca 25 grader varmt. Efter att
ha fått tillräckligt med sand mellan tårna är det dags för lunch som intas på
ett av de många femstjärniga hotellen på ön. Maten är riklig och mycket god.
 |
Utsikt
|
 |
Lazio Beach
|
 |
Debonair
|
 |
Restauranten
|
Efter lunch är det dags för att ta båten till La Digue, ännu en paradisö i
miniatyr. Liten hamn, liten lastbil med säten och mycket västindiskt.
 |
Hamnen i La Digue
|
 |
Välkommen till La Digue
|
Först åker
vi till en kokosplantage där vi får se hur man utvinner kopra och olja ur
kokosnötterna. Allt är mycket ekologiskt och oxen Viktor står för kraften att
mala ner innehållen i en kvarn. Dessutom har man ett område för
jättesköldpaddor vilket är en ovanlig upplevelse. Jag har börjat bli lite
orolig över kvaliteten och storleken på våra landtransporter så när vi väntar
ett tag på vår lastbil och det dyker upp en oxkärra tror jag att mina
misstankar besannats. Det visar sig dock vara ett brudpar och vår ordinarie
transport kommer strax efter.
 |
Vacker kyrka
|
 |
Många nötter blir det
|
 |
Viktor
|
 |
Koloni av jättesköldpaddor - sällsynt
|
 |
Gosig
|
 |
Bröllopslimousin
|
Dags att besöka ytterligare en drömstrand, Anse
Source d’Argent. På den stranden reser sig stora granitblock ur sanden ända
nere vid vattenbrynet. Nu börjar solen
och alla upplevelserna ta ut sin rätt och vi traskar tillbaka till oxkärran,
förlåt lastbilen. Där finns också en liten bar där vi kan köpa något drickbart.
För det facila priset av 4 euros får man en flaska kallt, lokalt öl. Det smakar
väldigt bra.
 |
Stranden med silverkällan (Source d'Argent)
|
 |
Klippstrand
|
 |
Lokal bar
|
 |
En iskall på La Digue
|
Så är det dags för att ta oss tillbaka till Victoria och vårt
fartyg. På färjan mellan Praslin och Mahé visas ganska osannolikt den senaste
Transformerfilmen på videon. Klockan 19 är vi tillbaka på fartyget, trötta men
lyckliga.
 |
Hem, ljuva hem
|
16 november. Vi tar en promenad in till Victorias centrum,
en promenad på nästan 30 minuter. Temperaturen ligger på över 30 grader.
Victoria är en av världens minsta huvudstäder, ganska trevlig med en blandning
av äldre hus i kolonial stil och modernare byggnader. Många grönområden. Helt
genomblöt av svett kommer jag tillbaka till vårt skepp. Ulla och Beatrice
stannar kvar ett tag till.
 |
Pastalunch i Victoria
|
 |
Seychellernas textilindustri är modern
|
 |
Förankrad
|
 |
Centrum
|
 |
Fiskmarknad, mycket färsk
|
17 november. Vi lägger ut kl 1810, faktiskt 10 minuter
försenade. Ulla tog en promenad till in till centrum, vi andra solade och
gymmade efter tycke och smak.
 |
Farväl till Victoria
|
18 november. Till sjöss. Nu börjar frågesporten på allvar.
En omgång på förmiddagen och en på eftermiddagen. Vår grupp är de enda
skandinaverna i tävlingen. I övrigt är det fransmän och italienare. Efter
första dagen leder vi med 7 poäng. I övrigt äta, träna och sola.
 |
Middagsdags, det bästa lilla dags som finns
|
 |
Gusti, vår kypare från Bali
|
19 november. Till sjöss. Vi avslutar fartygsmästerskapen i
frågesport genom att vinna med klara 8 poäng. Frågesportsledarna skakar på
huvudena och mumlar något om”vad gör man i Sverige?”
20 november. Sista dagen till sjöss innan vi når Réunion. På
nyheterna hör vi att mul- och klövsjuka brutit ut i området. Är det inte det
ena (pest) så är det andra. På kvällen är det galamiddag igen. Kavajen har
blivit ännu något trängre sedan förra veckans galamiddag. Dessa kvällar brukar
det bjudas på lite extra till en i övrigt utmärkt meny.
 |
Fördrink till italiensk afton
|
 |
Middag med dans
|
 |
Jenka?
|
21 november. Vi lägger till i den lilla hamnen kallad Hamnen
(le Port) 16 km från regionhuvudstaden St Denis på Réunion (huvudstaden heter
Paris). Ön tillhör Frankrike och räknas som ett utlandsdepartement och är
därmed med i EU. Euros gäller och vi ringer för samma pris som inom EU. Jämfört
med systerön Mauritius är Réunion något av den fattiga kusinen även om man får
betydande bidrag från Frankrike, bland annat för att underhålla vägarna som är
mycket bra. Bergigare och mer otillgänglig och utan den turism som Mauritius
har. Få stränder men många naturupplevelser inne på ön. En av vulkanerna är
fortfarande aktiv. Réunion har 850 000 invånare och är något mindre än
Gotland till ytan.
 |
Frukost med utsikt
|
22 november och dags för ny utflykt med buss. Birgitta och
jag tar en kortare variant och Ulla och Beatrice en lite längre. Vi åker längs
kustvägen genom St Denis för att ta oss inåt ön mot vattenfallen kallade
Brudslöjan (Voile de la Mariée). På en smal slingrande väg åker vi upp bland
bergen. På ömse sidor om vägen reser sig lodräta bergsväggar flera hundra meter
höga. Landskapet påminner om ett vildvuxet Madeira eller Nya Zeelands sydö. Vi
passerar igenom en liten by och är snart framme vid vattenfallen. Tre eller
fyra smala vattenfall verkar forsa ut direkt från klipporna. En del vandrare
går längs dalen nedanför vattenfallen. Det finns till och med en naturlig
bassäng där man kan bada om man inte har något emot kallvatten ur kranarna. Det
är otroligt vackert.
 |
Smala vägar, kort buss
|
 |
Högt bland berg och moln
|
 |
Brudslöjan
|
Nästa upplevelse blir ett besök på en vaniljplantage. Den
ligger på kustslätten på vägen tillbaka till St Denis. På plantagen lär ägaren
oss hur man framställer äkta vanilj till skillnad från syntetisk vilket är den
sås vi brukar hälla på äppelpajer och dylikt. Vaniljodling påminner om
vinodling, tidskrävande och mycket manuellt arbete. Att få en ny planta färdig
för odling tar fyra år. Därefter tar produktionen två år och kräver ett antal olika
handgrepp. Slutresultatet blir svarta vaniljstänger som kan användas direkt
till matlagning om så önskas.
 |
Förfriskning, vaniljrom eller vaniljkaffe
|
 |
Råvara
|
 |
Färdig produkt
|
Efter plantagen gör vi ett kort uppehåll i St
Denis där vi besöker en liten marknad som säljer en del lokala produkter, inte
bara kinesiskt skräp. St Denis är en trevlig liten stad med raka gator, många
vackra kolonialhus och är ren. Överhuvudtaget såg vi ingen nedskräpning på
Réunion. Ullas och Beatrices utflykt omfattade även ett besök i Hell-Bourg, ett
vackert litet samhälle beläget naturskönt uppe i bergen. Hell-Bourg förtjänar en egen liten berättelse.
24 november. Vi gör en egen utflykt till fots i Port Louis.
En minibuss kör oss till stadens Waterfront varifrån vi lätt kan nå de centrala
delarna. Innerstaden är mycket trevlig med en blandning av nya och gamla
byggnader. Det finns gott om kaféer där man kan få en café au lait till ett
humant pris. Det finns också gott om klädaffärer till damernas stora
förtjusning men först går vi en liten runda upp till Place des Armes, ungefär
stortorget. Längs upp vid Government House står en staty av drottning Victoria
i hennes bästa ”I am not amused”attityd. Därifrån är det inte långt till den
stora marknaden. Den är ungefär som andra marknader vi besökt, en blandning av
inhemska varor och importerat krafs. Intill ligger en frukt- och
grönsaksmarknad som är nästan mer intressant med sin mängd av inhemska
produkter. På väg tillbaka till vårt skepp går det inte att undvika
damaffärerna som tydligen är mycket bra. Vi är trots allt tillbaka på skeppet
till lunch. En sista soldyrkan på pooldäck blir det också. Middag i matsalen,
utmärkt som alltid och sedan packa väskorna inför hemresan.
 |
Waterfront
|
 |
Vickan är inte road
|
 |
Klädhängare
|
|
Lokal bar
|
 |
Marknaden
|
25 november. Hemresedagen börjar med en utflykt som slutat
på flygplatsen. Först blir det ett besök på en fabrik där man tillverkar skeppsmodeller för hand enligt löpande
bandprincipen. Alla båtarna är av trä och utomordentligt välgjorda. Jag älskar
båtmodeller och är svårt frestad att köpa en modell av Jack Sparrows Svarta
Pärlan innan jag besinnar mig.
 |
Linjeskepp från slutet av 1600-talet
|
 |
Vackra men inte särskilt packningsänliga
|
Därefter besöker vi ett hinduiskt tempel vackert beläget vid en
helig sjö med gudastatyer och en mycket ouppfostrad babian.
 |
Templet
|
 |
Apgud med assistent
|
Sedan är det dags för lunch högt uppe bland
kullarna i södra Mauritius. Vägen slingrar sig fram genom djupa skogar.
Fuktigheten är hög, en helt annan typ av landskap vi sett tidigare vi kusten
och nästan obebott. Märkligt med tanke på att ön är mindre än Gotland men har
1,3 miljoner invånare. Restaurangen består av en stor träbyggnad i flera plan,
öppen mot naturen och med en fantastisk utsikt. Maten är utmärkt som vanligt.
 |
| No comment |
De sista anhalterna blir vid ett vattenfall och ett kuriöst ställe med jord i 7
olika färger.
 |
Kompisar så in i jorden
|
När vi slutligen kommer till flygplatsen får vi vänta ganska
länge innan det blir dags för incheckning. Döm om vår förskräckelse när våra
turkiska medresenärer från kryssningen står före oss i kön. Nu utbryter samma
palaver som vid ombordstigningen på Neo Riviera och det blir totalstopp ett
tag. Efter75 minuter har vi lyckats ta oss in i avgångshallen. Flygplatsen
verkar något underdimensionerad för den ökande turismen. Nu är vi hungriga och
försöker hitta en servering. Lättare sagt än gjort, det finns bara två
matställen i hela avgångshallen. Café Tropical serverar trots namnet uppvärmd
färdigmat, totalt smaklös men det fyller i alla fall magen något. Som tur
serveras något bättre på flyget. Emirates har alltid bra mat och dessutom riktiga
bestick. Så trött man bli på plastbestick som går sönder när man försöker såga
sig genom varmrätten.
26 november, tidig morgon. Mellanlandning i Dubai.
Bussfärden till terminalen tar 30 minuter. Vi börjar fundera på om vi är på väg
in i Dubai. Till sist får vi gå in på en terminal där vi säkerhets-kontrolleras.
Sedan vidtar en promenad på 30 minuter till vår gate. Incheckning och sedan
ytterligare en lång bussresa till vårt väntande flygplan. Det måste vara något
fel på planeringen av Dubais flygplats. Flygplanens uppställningsplatser verkar
ligga så långt bort som möjligt från respektive gate. Nå, vi kommer iväg som
planerat och 6 timmar senare landar vi på ett gråmulet Arlanda. Typiskt svenskt
vinterväder alltså. Vi får leva på minnena ett tag.
Som avslutning en liten utvärdering av resan som vanligt.
Trots att vi inte kunde besöka Madagaskar blev det ändå en väldigt trevlig
resa. Lite annorlunda än våra tidigare med mer sol och bad men vem kan undvika
drömstränderna på Seychellerna och Mauritius. Reunion har också sin säregna
charm. Tänk er en ö som är mindre än Gotland men med ett berg som är 1 000
meter högre än Kebnekajse. En kuruositet är dodonm dront på svenska, som är
utdöd sedan 1600-talet men betraktas som något av en nationalsymbol på båda
öarna,
Vårt kryssningsfartyg Neo Riviera är mindre än Costas
vanliga fartyg, ca 80 meter kortare och smalare i proportion. Det är också
äldre men nyligen renoverat. Det tar också betydligt färre passagerare. Orsaken
till den mindre storleken blev uppenbar när vi skulle lägga till i Victoria,
Seychellerna. Ett större fartyg hade inte klarat det utan fått läktra in
passagerarna till land vilket är tidskrävande och jobbigt. Trots den mindre
storleken finns allt man kan behöva ombord, inklusive ett gym. Hytterna var
något mindre än vad vi var vana vid. Maten var ovanligt bra, till och med för
att vara Costa och betydligt bättre än på vår föregående kryssning förra året
från Singapore till Savona. Mycket bra service och trevlig personal. Huvuddelen
av passagerarna är fransmän vilket beror på att Neo Riviera utgår från Reunion.
Dit kan fransmännen flyga inrikesflyg direkt från Paris. I övrigt var det en
blandad skara med en hel del italienare men också tyskar och nordbor. Det mest
exotiska inslaget utgjordes av en grupp från Martinique. Damerna bytte om till
varje middag och hade mycket vackra och färggranna kreationer. Männen var
däremot betydligt enklare klädda. De kanske också flög inrikes eftersom Martinique
också är ett franskt departement i likhet med Réunion. Mycket få britter och
framförallt inga amerikanare. Således en väl sammansatt grupp även
åldersmässigt.
Slutbedömning, en mycket bra och prisvärd kryssning.
Emirates är ett utmärkt flygbolag men jag börjar bli tveksam till Dubais
flygplats. Vuxit ur sig själv? Globetrotter är också en trygghetsfaktor vid
resor, särskilt om man inte är en van resenär. Costa Cruises ger valuta för pengarna
men är ibland lite administrativt krångliga. En fråga: När vet man att man är
på ett europeiskt kryssningsfartyg? Svar: när man inte får ett sugrör till sin
gin och tonic.
Några resetips. Köp gärna en resehandbok och ta med den. Jag
rekommenderar Lonely Planet, där finns det mesta man behöver veta och
informationen är oftast aktuell. Annars finns det alltid gott om information på
nätet, både officiella sajter och råd från resenärer som varit i området
tidigare.
|
Silverstranden
|
 |
Mauritius
|
 |
Mr Dodo med beundrarinnor
|
I mars är det dags igen. Nu är det Västindien som lockar,
eller vad som är kvar efter orkanerna. Det var nu drygt 20 år sedan vi var där
om man undantar ett kort strandhugg på väg över Atlanten från Dominikanska
Republiken till Italien.
Vi hörs
Ulla och Olle
