I coronans tecken

Kryssa med Corona

5 mars. Trots vissa betänkligheter sätter vi oss på Norwegians plan till Paris, men resan är betald och vi får inte tillbaka våra 38 000 kr så nära avresan. Landningen på Charles de Gaulle blir ganska dramatisk. 10 meter över marken drar piloten på, stiger och cirklar tillbaka mot landningsbanans början där vi landar lugnt och säkert. Cool kille den där piloten. Tydligen höll ett plan på att starta. Väl på CDG börjar det vanliga racet mot tiden för att hinna med nästa plan genom det oorganiserad kaos som är CDG. Efter att ha passerat alla kontroller - tror vi - kommer vi till gaten där ombordstigningen knappt har påbörjats. Där hinner också säkerhetstjänsten ifatt oss och vi ställs till svars för diverse missdåd. Tydligen har vi lyckats undgå en av säkerhetskontrollerna hur det kan vara fysiskt möjligt. Väl ombord på Norwegians Dreamliner upptäcker vi att Costa har beställt mat åt oss och filmerna är uppdaterade. Själv försjunker jag i "Avengers: Endgame". Flyget över Atlanten gick bra ända tills vi skulle landa på Fort Lauderdales flygplats i kraftig sidvind. Det var nog den sämsta landning jag varit med om i fredstid. Det verkar som om planet tog mark först på det bakre högra hjulparet innan det rättade upp sig.


Nytt oorganiserat kaos fast på amerikanskt sätt. Förunderligt nog fungerar det automatiserade incheckningssystemet med passkontroll och allt. Väl genom tullen väntar en liten man med stor bil som kör oss till vårt skepp Costa Luminosa. Klockan är då ca 1930, dvs ca 20 timmars restid. Vi är sista passagerarna ombord och får själva bära våra väskor till hytten. För en gångs skull slipper vi vänta på väskorna. Kl 2000 livbåtsdrill. Ett antal groggy långvägsresenärer radas upp för att åhöra genomgången. Efter de italienska och engelska versionerna inser man att vår mottagningsförmåga är begränsad så vi slipper de tyska, franska, ryska och kinesiska versionerna. Sen och snabb middag och sedan till sängs. Drömlös sömn.
Rekommenderad musik: Ödessymfonin, första satsen.

6 mars. Vaknar upp ute till havs. Äter frukost, sedan går vi ett par varv runt skeppet, ca 1200 meter. Samma båt som vi åkte med från Singapore till Savona för ett par år sedan. Inte mycket har förändrats. Vi träffar ledsna amerikaner. Trump har bestämt att om de kliver av i Italien får de inte komma tillbaka till USA utan de måste kliva av i Marseille och ta sig hem på egen hand. Jag hittar en ledig motionscykel på gymmet och tar ett halvtimmes pass. Det är viktigt att hålla igång och inte bara äta och dricka. Efter passet letar jag efter något att tvätta av cykeln med. Ingenting. Frågar och så småningom kommer en besättningsman och börjar torka av min cykel med en trasa doppad i någon sorts tvättmedel. De övriga redskapen bryr han sig inte om. Jag frågar om tvättgrejerna kan stå kvar men de får endast användas av besättningsmedlemmar. Jag uttrycker missnöje och misstro. Personalen oförstående. Antagligen den största smittohärden på skeppet...
Rekommenderad musik; Born in the USA, B Springsteen  

7 mars, till havs. Klarar tidsomställningen bra, tillbaka redan i normala gängor. Konstaterar på gymmet att ett anslag satts upp med tillsägelse att torka av redskapen efter användande. Flaska med rengöringsmedel och en trasa finns nu på gymmet. Tydligen ska vi använda samma trasa varje gång. Jag föredrar att använda pappersnäsdukar och handsprit. Nordborna gör som vi är vana vid hemifrån, sydeuropéerna tittar oförstående på. Känns ganska symtomatiskt på något sätt. Prata om olika kulturer. På kvällen är det sedvanlig galamiddag. Efter att ha gått ner 8 kilo kan jag återigen ha mina gamla skräddarsydda kavajer. Till och med de amerikanska männen har bytt ut sina shorts mot långbyxor. Det amerikanska paret vid sidobordet är något märkligt. Hon 70, han kanske 55 +. De äter och antecknar. De har även med sig egen mat. Måltidsdryck är kaffe, mycket amerikanskt. Vi undrar om de är någon sorts matskribenter.
Rekommenderad musik:"Fem smutsiga små fingrar" Osmond Brothers

8 mars. Puerto Rico . Vi tar en promenad längs strandpromenaden i San Juan och en fika på ett litet lokalt kafé. Förvånansvärt dåligt kaffe och dyrt. På eftermiddagen blir det utflykt med buss i Gamla staden. Bussfärden blir kort eftersom den avbryts av en demonstration. Det är ju kvinnodagen. Vi traskar först upp till den gamla fästningen Castillo de Cristoval, ett enormt byggnadsverk som tog 150 år att bygga. Trots flera försök av britter och holländare lyckades de aldrig inta fästningen och därmed staden. Vår guide är en äldre gentleman som är mycket kunnig i öns och stadens historia. Puerto Rico var under nästan 300 år låset till Karibiska havet. På grund av vindar och strömmar måste alla fartyg passera Puerto Rico så det var viktigt att besitta ön.

Castillo de Cristoval

Efter att lyckligt ha klarat av branta trappor och dunkla tunnlar är det dags att utforska gamla staden till fots. Typisk spansk kolonialstil som i hela Sydamerika men väl bibehållet. Inte mycket amerikanskt och de flesta invånarna talar spanska. Jag får vår guide att berätta en del om dagens läge för Puerto Rico. Ön är varken en delstat i USA, inte heller ett territorium och invånarna får inte rösta i presidentvalet. Guiden sa något sarkastiskt att Puerto Rico är världens sista koloni. Regeringen i Washington bryr sig inte om Puerto Rico. För att citera Donald Trump. Puerto Rico? Var ligger det? Huvuddelen av folket på ön vill vara en delstat men kongressen i Washington nekar ihärdigt. Totalt sett, en bra utflykt med en utmärkt guide. Slutet på dagen blir dock mindre roligt. En av passagerarna förs till stadens sjukhus med misstänkta coronasymptom.
Rekommenderad musik: Island in the Sun. H Belafonte.

9 mars. Gå iland i Antigua blir det inget av med. Myndigheterna har fått reda på att vi eventuellt har smitta ombord. De närmaste till kvinnan och hennes man som fick lämna båten i San Juan har satts i karantän vårt fartyg. Är det paniken som redan börjar sprida sig och hur ska det då gå för oss. En passagerare har redan tidigare förts till sjukhus på Caymanöarna där han senare avled. Det visade sig emellertid röra sig om hjärtinfarkt. I gymmet har man tagit bort anslaget och desinficeringsvätska med trasa. Jag fortsätter dock torka av min trogna cykel med handsprit och pappersnäsdukar. Ganska ensam om det. En och annan börjar ta efter.
Rekommenderad musik. La Isla Bonita; Madonna.

10 mars. Inget besked om kvinnan som togs iland i San Juan huruvida hon testats positiv eller ej. Vi byter för ovanlighetens skull tid mitt på dagen från 11 till 12. På kvällen blir det bra underhållning i teatern. En italiensk tenor som tidigare sjungit traditionella operaarior för oss hade nu växlat om till att sjunga pop och rock som om han aldrig gjort annat. Undrar hur många föreställningar han får ställa in.
Rekommenderad musik: The Rhythm of the Night: Corona

11 mars. Fortfarande inga nyheter om den eventuellt smittade passageraren. Testprovet har skickats till ett sjukhus i Atlanta och finns där tillsammans med 3 000 andra prover. Därefter meddelar kaptenen att den italienske presidenten beslutat att stänga alla italienska teatrar. Dit hör tydligen också skeppets teater. Även karaokebaren stängs. Mer följer säkert. Kaptenen osynlig liksom  övriga högre officerare enligt god italiensk sed.
Rekommenderad musik: Corinna, Corinna, R Pedersen.

12 mars. Programbladet över dagens aktiviteter är totalt tomt. Även frågesporterna har tagits bort. Det påstås att besked om den smittade patienten kommer imorgon. Bara ett par dagar kvar till Teneriffa. Får vi lägga till? Får vi gå iland? Ryktena går. Vi kanske får flyga hem från Malaga eller Barcelona. Venedig är helt uteslutet, Italien är i total lock-down. Vädret är i alla fall bättre men vi får fortfarande inte använda promenaddäcket.
Rekommenderad musik. La Mer, C Trenet.

Tomt programblad

13 mars. De spanska hamnarna är stängda. Oklart om det gäller alla fartyg eller bara oss. Inga besked från Atlanta på morgonen. Gymmet har äntligen skärpt till sig. Alla som använder gymmet ska tvätta redskapen såväl som händerna. En del passagerare är förvirrade, mest sydeuropéer. På kvällen kommer det ett brev från kaptenen. De spanska hamnarna är stängda för alla kryssningsfartyg. Alla icke-italienare ska släppas av i Marseille 19 mars.
Rekommenderad musik: Var ska vi sova i natt? Ricchi e Poveri

14 mars. Äntligen besked från Atlanta, dock inga bra nyheter. Passageraren som fick lämna skeppet i San Juan har visat sig vara positiv. Snart ingen aktivitet alls på skeppet. Folk ändå ganska lugna. På kvällen är det musik i pianobaren. En riktigt bra pianist underhåller. Undrar om det är en av passagerarna. Detta skulle visa sig bli den sista normala dagen ombord.
Rekommenderad musik: The Pianist, B Joel.

15 mars. Nu ska tempen tas dagligen på alla på skeppet, inklusive besättningen, för att se om någon har feber och eventuell smitta. Skyddsåtgärderna ökar. Vi får inte ta tallrikar eller mat själva och ingen servering vid bardiskarna.. Efter lunch lägger vi till i Santa Cruz i Teneriffa men bara för att fylla på bränsle och ta iland en sjuk passagerare. Kl 1830 konstateras det att passageraren uppvisar tecken på Coronaviruset och vi stängs in i våra hytter. Middag i hytten. Totalt två smittade hittills på skeppet. En tidning i Sidney skriver att vårt skepp har 50 passagerare och 20 besättningsmän med smittan vilket är helt omöjligt. En svensk medpassagerare skriver till Aftonbladet om förhållandena på skeppet som i sin tur skriver en oseriös artikel med faktafel. Det är nu de farliga ryktens börjar spridas som i sin tur leder till panik.
Rekommenderad musik: Gente di Mare, U Tozzi, Raf

16 mars. Resan fortsätter mot Marseille. Fortfarande instängda men nu får vi dryck till maten. Inga konkreta besked om landstigning och vidare färd hem. Tack och lov har vi en balkong och kan lufta oss, men ganska blåsigt och kallt.
Rekommenderad musik: Folsom Prison Blues, J Cash.

I karantän. Tack och lov för korsord

17 mars. Fortfarande instängda. Tredje dagen nu. Inga besked. Galamiddag på kvällen, dvs vi får musik när maten serveras och ett extra glas vin. Städarna och serveringspersonalen gör sitt bästa för att hålla humöret uppe på oss.
Rekommenderad musik: Andraklasspassagerarens sista resa, M Wiehe.

Vi behövde i alla fall inte svälta

18 mars. Mer Wiehe. Inte bara ett gratis glas champagne utan en hel flaska bubbel till vårt rum. Förberedelser för landstigning förbereds, fylla i papper för den franska byråkratin och packa. Allt verkar plötsligt gå enligt plan vilket omedelbart borde gjort mig misstänksam men vi går och lägger oss fulla av förtröstan.
Rekommenderad musik:

19 mars. Katastrof. Flyget till Stockholm är inställt. Kl 11 lägger vi till i Marseille. Hoppet stiger igen men släcks då fransk och italiensk byråkrati kolliderar, Ytterligare ett misstänkt fall av viruset har upptäckts och förs bort av ett särskilt fordon bemannat av varelser i någon form av rymddräkter. Efter det anses det tydligen säkert att föra iland passagerarna. Först lastas amerikanarna in i en buss och fraktas till flygplatsen där ett fraktplan väntar. Den skräckresan har det skrivits en del om. Därefter körs det fram mängder av bussar (max 14 passagerare/buss...) och mängder av poliser anländer. Till och med soldater börjar patrullera hamnområdet. Vi får ingen information om landstigning men plötsligt märker vi att människor börjar gå av.

Hamnen i Marseille

Vi upptäcker att man ringer till en hytt i taget och kallar ner passagerarna till landgången där den franska polisen möter för passkontroll och annan pappersexercis. Bland annat vill de ha ett underskrivet papper som förklarar varför vi vill resa. Det hela verkar otroligt tidskrävande. Jag räknar ut att processen kan hantera en person i minuten. Att processa de återstående 1400 passagerare kommer att ta minst 10 timmar. Polisen är synnerligen irriterad över dröjsmålet. Vårt flyg till Stockholm är återigen inställt. Kl 21 avbryts landstigningen. Kaptenen eller någon hantlangare ber så mycket om ursäkt och skyller på de franska myndigheter. Imorgon ska vi pröva lyckan i Savona i det förgiftade Italien. Vår hyttuppassare tittar medlidsamt på oss. Han vet något som vi inte vet- än. För att citera den store amerikanske skådespelaren och filosofen Bruce Willis ;"Yippee-ki-yay, Motherfucker".
Rekommenderad musik: The Imperial March, Star Wars. Även kallad Darth Vader's Theme.

20 mars. Vi är kvar i Marseille på morgonen. Vi får reda på att alla franska passagerare får lämna skeppet och sedan ska vi vidare till Savona. Soldaterna har försvunnit. Ett misstänkt smittfall och en infarkt har rapporterats. Till lunch kommer beskedet att alla tyskar och österrikare får lämna skeppet och lite senare belgarna. Inga besked om oss svenskar. Vi är 38 stycken ombord. Ett fall till av misstänkt Corona och en infarkt. Tyskarna och de övriga börjar komma iväg. Det går betydligt fortare idag. Ytterligare en infarkt, läget två Corona och tre infarkter. Det är många äldre med förvånansvärt dålig hälsa ombord och deras hjärtan klarar antagligen inte stressen. Någonstans hittar man ytterligare passagerare som skickas iväg vilket fördröjer avresan med ytterligare en timme. Det värsta är osäkerheten, kommer vi iväg eller inte. Som vanligt ingen information om oss svenskar. Det finns en svensk representant ombord men hon får inte heller veta någonting. Det enda som verkar fungera bra är sophämtningen. Skönt att det finns några proffs på skeppet. Kl 1815 kan vi lägga ut.
Rekommenderad musik: Lost in France, B Tyler.

Soporna åker ut och det går snabbt däremot

21 mars. Vårdagjämning och vi lägger till i Savona kl 7. Snart kommer besked från bryggan att de italienska myndigheterna tar ännu längre tid på sig än vanlig. Olycksbådande när en italiensk kapten säger så om sina egna myndigheter, läs byråkrater. Jag är sååå förvånad (sarkasm). Funderar på om man i Italien bytt ut den akademiska kvarten mot den byråkratiska.Vanliga mantrat, stanna kvar i hytten och Costa är så tacksamma över vårt tålamod som börjar bli rätt tunt. Ingen feberkontroll idag, är vi friskförklarade?

Kl 12, inget nytt förutom att sophämtningen börjar. Det polisiära intresset verkar noll. Endast en liten kvinnlig vakt. I Marseille var det säkert 30 personer. Jag funderar på om vi ska känna oss förolämpade. Kl 1830 kommer ett meddelande på italienska som uppenbarligen bara berör italienska passagerare. Tydligen ska de samlas i stora salongen för att gå iland. Efter en timma har ännu inget hänt. Ytterligare meddelande på italienska följer, inga andra språk. Jag tolkar den sista delen som : och ni övriga stannar i hytterna, ta tempen och håll käften. Många icke-italienare försöker få information om vad som händer och försenar säkert processen. Nu kommer besked om att sändningarna på italienska enbart är till för italienska passagerare. Duh!

Kl 16, ett misstänkt Coronafall och en infarkt tas iland. Schweizarna får order om att förbereda landstigning. Kl 18 släpper den byråkratiska proppen och italienarna strömmar iland till de väntande bussarna prydligt uppställa regionsvis. Lustigt nog är det bussar som ska till norra Italien som det inte skulle vara några passagerare från. Samtidigt meddelas att verksamheten avbryts för dagen och ska återupptas nästa morgon. Kvar ombord är huvudsakligen skandinaver och australiensare. Varför kan man få en känsla av att svenskar inte är prioriterade.
Rekommenderad musik: I will survive, G Gaynor.


22 mars. Kl 0930 feberkoll igen och vi får ansiktsmasker och mer papper att fylla i. Personuppgifter och orsak till resan. Räknas "vill hem" som motiv? Vi får också en resplan, buss till Turin och flyg därifrån till Kastrup och sedan förhoppningsvis Arlanda. Kl 15 en sen lunch men inget besked om avresan. Bollen ligger antagligen hos italienska myndigheter. Hoppas byråkraterna är färdiga med sin siesta snart. Kl 1540 meddelar bryggan att det fortfarande är myndigheterna som drar fötterna efter sig och inte har beviljat tillstånd för avresa. Det är de italienska bussförarna som strejkar, 25 bussar har stått still hela dagen. de vill inte köra sjuka passagerare. Snart är det för sent för flyget. Jag hatar italienska byråkrater. I väntan på middagen kl 19 så får vi plötslig order om att ställa ut våra väskor i korridoren och förbereda avmarsch. Pratar samtidigt i telefon med den skandinaviska reseledaren som inte har en aning om av vad som händer. Nu går det plötsligt undan. Vi passerar den italienska säkerhetskontrollen i rekordfart och eskorteras till bussarna. Fyra bussar, 14 passagerare per buss.

Transport från Coronafartyg

Äntligen kommer vi iväg och är snart i Genua, men istället för att fortsätta mot Turin svänger bussarna in på Genuas lilla flygplats. Där väntar ett danskt flygplan som chartrats av danska regeringen och även vi svenskar får följa med. Det finna militär personal med som kontrollerar våra resehandlingar och sjukvårdare. Vi får skriva på en handling där vi förbinder oss att betala 2 000 danska kronor/pp. Alla i de fyra bussarna kläms in plus ett antal övriga danskar man plockat upp här och där. Planet är fullt och här gäller inga avståndsregler. Verkar som samtliga skandinaver samlats ihop och evakuerats samtidigt.

Vid midnatt landar vi på Kastrup och en långsam och krånglig process att få oss av planet och in i terminalen. Har skiljs danskarna och övriga skandinaver från varandra. Danskarna går ut ena utgången medan vi övriga, eller utlänningarna som den danska polisen kallar oss går klumpvis genom passkontrollen ut till en väntande buss för vidare transport till ett hotell. Obs, Schengen gäller tydligen inte länge. Efter ett visst köande kommer vi i säng vid tretiden. Allt organiserat av danska regeringen. Att vi fick betala spelade mindre roll än att vara på nordisk mark igen. Det ni, svenska UD. Hörde på nyheterna igår att svenska UD nu kommit igång med att ta hem strandsatta svenska resenärer.
Rekommenderad musik: Homeward Bound, Simon & Garfunkel

23 mars. Vi checkar ut och tar en taxi till Kastrup. Jag har aldrig sett flygplatsen så ödslig förut. Endast SAS och Norwegian flyger till Arlanda. Incheckningen för Norwegian ligger precis där vi kommer in i avgångshallen så vi frågar var vi kan få biljetter. Det går bra här säger den trevliga damen så vi visar upp våra pass och hon skriver ut våra biljetter, Hur mycket kostar det här? Ingenting, flyget är beställt. Toppen, Costa har tydligen lyckats fixa plats för oss på ett flyg. Men säg den lycka som varar för evigt. Namnen på biljetterna stämmer inte alls och vi är inte med på listan över resenärer eftersom den är till för, vilka? Så vi får vackert köpa våra egna biljetter. På kvällen kommer vi iväg till Arlanda. Så skönt när vi känner hjulen slå i marken. Inpasseringen i Sverige blir ett antiklimax efter alla tidigare problem. Inte en enda kontroll. De enda som ägnar oss någon uppmärksamhet är två unga damer med lite information från Folkhälsomyndigheten. Tala om kulturchock, Sverige är verkligen vidöppet. Väl hemma i vår lägenhet i Vasastan kan vi knappt tro att mardrömmen är slut.
Rekommenderad musik: Honey, I'm home, S Twain

Avslut. Morgonen därpå går vi ut. Allt verkar så absurt normalt. Folk på gatorna, Restauranger och affärer är öppna. Flera uteserveringar har redan öppnat och är välbesökta. Rekommendationer istället för lagar. Experter istället för politiker. Vi får väl se vilka som hade rätt om några månader, eller snarare mest rätt eller fel.

Så här i efterhand funderar vi på om vi gjorde rätt som steg på kryssningsfartyget 5 mars och hade vi vetat i förväg vad som skulle hända hade vi inte gjort det, men allting gick så fort i början av mars. Vi fick i alla fall lära oss mycket om hur människor och organisationer fungerar i krissituationer, Som någon sa är paniken ofta värre än smittan och har nog lett till många förhastade politiska beslut som kommer att påverka många även efter virusets slut. Se bara på Ungern. Många beslut förefaller också ha fattats på rena rykten och inte på fakta. Ett exempel är att en australiensisk tidning skrev 12 mars att vårt skepp Costa Luminosa hade 50 passagerare och 20 besättningsmän som var smittade. Vid det laget ha skeppet två misstänkta fall. Jag har försökt räkna ut hur många fall vi hade sista dagen ombord och vad jag hade noterat var två konstaterade och fem misstänkta fall. Däremot flera fall av infarkter bland de åldriga och sjukliga passagerarna. Jag har sett piggare människor på våra äldreboenden.

Jag har haft en del syrliga kommentarer om Costa Luminosas besättning. De gäller inte personalen som gör det tunga arbetet som hyttuppassare, kökspersonal, kypare m fl. De gjorde alltid sitt bästa och försökte muntra upp oss så gott de kunde. All heder åt dem, även vår skandinaviska kvinnliga Costarepresentant som verkligen arbetade i motvind med information uppifrån som förändrades hela tiden.

En annan intressant iakttagelse är hur de olika nationaliteterna på skeppet behandlades. Amerikanarna skulle först få ta sig hem på egen hand från Marseille men till slut kom ett flygplan som flög hem dem och kanadensarna som prompt sattes i karantän, friska som sjuka. Fransmän och italienare fick gå av i sina hemmahamnar medan tyskar och österrikare ganska snabbt fick lämna skeppet. Till slut var det vi skandinaver och australiensare kvar. Ibland kan man få en misstanke om att man behandlas i prioritet efter antal presumtiva kunder. Naturligtvis var det praktiskt att släppa iland fransmän och italienare först men ändå. Apropå det, det sista vi hörde av australiensarna var att de hade körts till Toscana som då var det smittfriaste området och "bästa" sjukvård i Italien. Vem vet, de kanske fortfarande är kvar där och bildat en egen liten koloni. Det finns mycket mer att skriva om den här resan men jag bryter här. Nedan följer några förtydliganden

Administration: normalt till för att stödja och underlätta kärnverksamheten, t ex gamla tiders läkarsekreterare

Byråkrati: en utveckling av administration för stödja och underlätta sin egen verksamhet. Byråkrater anställer fler byråkrater, inte gärna inom professioner som vårdpersonal eller lärare. Se personalutveckling inom Region Stockholm de senaste åren. Administratörer + 36 %, sjuksköterskor + 2 %.

Byråkratisk kvart: Den tid det tar för en italiensk byråkrat att flytta en handling från en hög till en annan. Tredubbla det till antal ledningsnivåer och ni kan börja ana problemet.

Hamnmyndighet: I militära termer kallat motståndsnäste med uppgift att hindra eller fördröja fiendens verksamhet. I detta fall de 700 återstående passagerarna på Costa Luminosa, varav huvuddelen var italienare.

Information: Delges sparsamt och helst på ett språk som mottagaren inte förstår. Allt för att hålla oss andra i okunskap. På engelska; "treat em like mushrooms, kept in the dark and fed bullshit".

Karantän: För att felcitera Hans Alfredsson; "någonstans där man låst in mig och min whiskyflaska fast i olika rum".

Ledarskap: Utförs lämpligen från bryggan på skeppet där ingen kan se dig.

På resa i Europa med båt, tåg och buss

När hustrun nu också blivit pensionär tänkte vi ta en extra lång sommarutlandsresa. Vi tänkte också besöka gamla vänner och pröva att åka mer tåg (ingen flygskam, bara för att det är trevligt). Oavsett rubriken flög vi också och åkte bil och konstaterade att allt har sin tid.

Båtresan
Först går flyget till Milano den 25 maj varifrån vi tar tåget till Genua. Vi håller på att missa pendeltåget från flygplatsen då man plötsligt byter plattform och vi får stressa över till den nya plattformen. I Milano blir vi ofrivilligt hjälpta av en ung dam som prompt ska bära våra väskor ombord på tåget trots våra protester. Naturligtvis förväntar hon sig betalt. Varning för hjälpsamma personer på tågstationer, det kan leda till att man blir av med bagaget. Väl framme i Genua finner vi att hotellet ligger bara 200 meter från järnvägsstationen. Ännu bättre är att i huset bredvid ligger en riktig italiensk familjerestaurang med bra mat och bra priser. Överhuvudtaget märker vi att Genua inte är någon riktig turiststad, Priserna är kanske hälften mot Venedigs t ex. Staden är överraskande vacker där den ligger på terrasser med utsikt över den stora hamnen. Härifrån går färjor till många destinationer i västra Medelhavet inklusive Nordafrika. Vi tar en promenad ner mot hamnen och då upptäcker vi att kryssningsterminalen bara ligger en kilometer från hotellet med nedförsbacke större delen av vägen. Inget behov av taxi trots tunga väskor, det blir bara att rulla på. Detta visar också på probemet att uppskatta avstånd på Googles kartor.

Utsikt mot Genua från vårt fartyg

26 maj, dags att gå ombord på Costa Cruises skepp Costa Pacifica. Nu har vi lärt oss att dra fördel av vårt medlemskap (nivå högsta) i Costa Club och passerar elegant förbi de långa köerna vid ombordstigningen. I hytten finner vi som vanligt en flaska mousserande vin på kylning och välkomstbrev från kaptenen. Tyvärr har vårt bagage samma förtur men vi hinner äta lunch i buffetmatsalen. Sedan vidtar det vanliga med livbåtsdrill och middagsförberedelser. Bagaget är på plats. Middagen blir en trevlig överraskning, inte för att maten är bättre men omgivningen och servicen är på en högre nivå (Costa Clubs Diamantklass).

27 maj, Barcelona. Vi tar båtens pendelbuss mot den stora turistattraktionen, las Ramblas. Det är en två kilometer lång turistfälla med barer, restauranger, levande statyer, souvenirbutiker m m med löjligt höga priser. 100 kronor för en sangria! Efter en knapp timme har vi fått nog och smiter in på en sidogata utan turister och äter lunch till ett någorlunda rimligt pris. Det är ganska skönt att komma tillbaka till lugnet på vårt fartyg. Inte undra på att de vanliga Barcelonaborna börjar bli trötta på turistifieringen.

Barcelona men inte las Ramblas

28 maj, Valencia. Vilken skillnad. Visst finns det turister men i rimligt antal. Vi tar en lokalbuss till Gamla staden för 3 euro per person, Costa ville ha 13 euros för sin buss. Gamla staden  är mycket vacker med omsorgsfullt renoverade hus. Ett rent nöje att spatsera runt i och inte en inkastare så långt ögat når. De nya byggnaderna är anpassade till miljön runtomkring och det är rent, rent, rent. Vilken skillnad mot Barcelona. En lunch för två på en kvarterskrog ca 100 kronor. Jättefin saluhall men fullsatt på den enda restaurangen. Valencia känns på något sätt mer genuint än Barcelona trots en del turister.

Ett av torgen i Valencia

29 maj, Cadiz. Var Spaniens viktigaste flottbas redan under den stora armadans tid på 1500-talet. Cadiz är nu en modern hamnstad men vi håller oss längst ut på halvön där den gamla staden ligger och den är tillräckligt stor för en halvdags vandring. Staden är full av slingrande gränder, mysiga små torg och vackra gamla hus. Ganska mycket turister men också gott om lokala små restauranger och kaféer. Värt ett besök men inte en plats man stannar en längre tid på.

Cadiz gamla stad

30 maj, Lissabon. En stad som vi besökt många gånger, en av våra absoluta favoriter i Europa. 34 grader varmt och fler turister än förr. Ett måste är Hotel Avenida Palace. Här bodde vi för 36 år sedan. Hotellet ligger centralt vid det stora torget Rossia och är ett 130-årigt monument över kultur, diplomati och spioneri. Ta en Pimms No 1 i baren och läs om historien på baksidan av drinklistan. Undvik Rua Augusta, en gata fylld av turistifierade restauranger med inkastare. Vi åter istället lunch på järnvägsrestaurangen där det är lugnt och svalt. En promenad i sakta mak tillbaka till vårt fartyg längs strandvägen avslutar ett trevligt men lite vemodigt besök. 36 år verkar ibland som en livstid.

Baren i Avenida Palace, aka spionhålan

1 juni, Porto. Undrar varför vi aldrig varit i denna vackra stad trots många resor till Portugal. Vi tar båtens pendelbuss från hamnstaden Leixcios - med en kilometerlång sandstrand - till Porto längs Dourofloden. Bussturen tar 30 minuter och går genom vackra små byar längs kustvägen. Vi ser inte så mycket av vinodlingarna men detta område är hemorten för portviner av alla slag. Porto ligger på sluttningarna på ömse sidor av floden med huvuddelen på norra sidan. En promenad genom staden ger en bra kardiologisk träning med många branta gator. Vackra och välbehållna kyrkor, palats och andra välhållna hus. Turister är det också här ganska gott om som trängs på utekaféerna, souvenirbutiker och portvinsbodar. Efter en lång promenad hamnar vi så småningom nere vid stranden igen där det är fullt liv med uteserveringar och utflyktsbåtar. Naturligtvis avslutar vi besöket med ett glas portvin. Om ni åker till Lissabon gör gärha en utflykt till Porto. Tåget tar inte mer än ett par timmar och går regelbundet och i tid.

Portvinets hemstad Porto

2 juni, till havs. Vi får besök av brittiska immigrationsmyndigheter inför vårt besök på Guersney kommande dag. Kontroll av pass och Costakort. Känns lite märkligt, förövning inför Brexit kanske.

3 juni,Guersney. Vi ligger på redden och ska båtas in. Halvelva tröttnar jag och går till gymmet. Ulla går iland för att göra slut på de lokala pund vi har kvar sedan förra besöket. Den största skillnaden är att lokalbussen höjt priset från 1 till 5 pund för rundresan på ön.

4 juni, Brügge eller Bruges som staden kallas på franska och engelska. En av de vackraste städer vi har besökt. Denna medeltidsstad är på FN:s världsarvslista med all rätt. Staden påminner en del om Venedig med alla sina kanaler men är mindre och mer kompakt. Ta en kanalfärd och låt båtföraren berätta om staden på tre olika språk medan vi passerar förbi de otroligt välbevarade gamla husen. Två saker gör vistelsen lite tråkig, priserna (dock inte som i Venedig) och horderna av turister som gör det nästa omöjligt att ta sig fram på de smala gatorna. Nog bäst att komma hit när det inte är säson, höst eller vår. Dock väl värt ett besök. Man kan flyga till Bryssel och ta tåget hit.

Kanalfärd i Brygge

5 juni, Amsterdam på egen hand. Efter 45 minuters bussresa släpps vi av vid centralstationen precis vid en av påstigningsplatserna för en utflyktsbåt. En kanalfärd är ett måste i Amsterdam. Till skillnad mot Brygge är kanalerna i allmänhet bredare och det går en gata mellan husen och kanalerna. En kanalfärd är ett bra sätt att se Amsterdam, en av världens mest sevärda och intressanta städer. Amsterdamsborna odlar verkligen sitt kulturarv och gud nåde den politiker som får för sig att börja riva de gamla byggnaderna. Efter en timme är vi tillbaka till utgångsplatsen och inser att vi bara sett en bråkdel av staden. En lätt lunch på en restaurang belägen nära både centralstationen och en kanal. En cappucino på ett torg för 50 kronor och det är dags att gå tillbaka till bussen. Amsterdam verkar ha ungefär samma prisläge som Stockholm utom ölen som är billigare. 4 timmar räcker inte långt för att besöka denna metropol med alla sina sevärdheter, bl a en mängd av muséer för alla smaker och intressen.

Gatumiljö från Amsterdam

6 juni, till havs. Under natten rundar vi Skagen och går genom Stora bält.

7 juni, framme i Kiel, vår slutdestination för kryssningen och nu börjar vårt tågresande. Vi börjar vår 7 timmars resa till Kiel på utsatt tid. Ett tag var tåget 3 minuter försenat vilkdet man bad så mycket om ursäkt för och körde raskt in (de ni, SJ). I Freiburg mötte vår gamle vän Uli oss och körde oss till hans och hustru Antonias hem i Herbolzheim där middag väntade.

8-9 juni. Lite utflykter på ömse sidor om Rhen. Färjorna går i skytteltrafik över floden och det finns inga kontroller så man får ingen känsla av att passera en gräns. Speciellt inte som vägskyltarna och orterna har tyska namn och många av innevånarna talar tyska i Elsass. Det mest remarkabla är att fransmännen nu åker över till Tyskland för att handla för att det är billigare. Mycket har förändrats de senaste åren och förut var det tvärtom. Kan kanske förklara de gula västarna. Priserna går upp i Frankrike men inte lönerna medan prisökningen i Tyskland är ringa. Inte middag på terassen hos Chez Uli i kväll utan på en trevlig lokal grekisk restaurang med ingående ouzo. Mycket populärt bland byborna i Herbolzheim.

Frukost med Antonia på lilla torget

Lunch på grekisk restaurang i Herbolzheim

10 juni, avfärd på morgonen från Freiburg till Lausanne. Framme 3 timmar senare i tid trots tre tågbyten. Remy möter oss med bil på stationen och kör oss till deras hus bland kullarna ovanför Lausanne. Ullas sommarföräldrar är också pensionärer och hon var här 1969 och efter det är 25 år sedan vi senast var här men det mesta är sig likt. I huset väntar en överraskning, nästan hela släkten är där med barn, barnbarn och partners. Flera av dem var med på besöket hos oss i april 2018. Det blir ett glatt återseende med många kindpussar och raclette till middag. Raclette är smält ost som åts med kokt färskpotatis och inlagda grönsaker. Till det dricker man te och vin efter tycke och smak. Rasande gott och kaloririkt.

Ostuppskärare

11 juni, utflykter i området och Chaplinmuséet. En biltur längs Genevesjön med oräkneliga vingårdar klättrande på slutningarna till Crosier sur Vevey där muséet ligger. Muséet är mycket sevärt och pedagogiskt upplagt. Små blänkare som att Charlie Chaplin var USA.s högst betalde skådespelare 1914 med 10 000 dollar i veckan. Chaplin blev som många andra skådespelare utvisad från USA under McCarthyeran. 54 år gammal gifter han sig med Oona O'Neil, 30 år yngre, som han fick åtta barn med. Svärfar Eugen O'Neil lär ha varit måttligt förtjust. Vi besöker även Chaplins villa som ligger näst intill och som ingår som en del i muséet.

Utsikt från familjens hus

12 juni, på egen hand i Lausanne. Vi utforskar staden till fots och tunnelbana. Staden är mycket kuperad och ett dagskort kan rekommenderas. En av sevärdheterna är den enorma katedralen. Vi går in i den och jag inser plötsligt att jag är dåligt påläst. Detta är en reformerad-evangelisk kyrka, precis som många av invånarna är reformerta (calvinister). Det finns inte en enda helgonstaty i hela kyrkan. Man behöver inte vara katolik för att man talar franska. En annan sak är att Lausanne kallas olympiska spelens huvudstad. anledningen är att här ligger IOK huvudkvarter. En annan sevärdhet är strandpromenaden längs Genevesjöns kust. Massor med lyxyachter men inte mycket segelaryta så att säga. Prisnivån svindyr. Tar en titt på prislistan utanför de fina restaurangerna och hotellen och hittar istället en liten affär där vi köper en baguette och dryck för en bråkdel. Sedan kan man sitta på en parkbänk vid strandpromenaden och njuta av utsikten lika bra för det. Återresan upp mot hållplatsen där vi ska hämtas görs med tunnelbana och buss. Ulla påstår att hon gick motsvarande sträcka på sin tid men det var 50 år sedan.

13 juni avfärd mot Wien. Resan mot Zürich är en upplevelse i sig. Prydlighet är mottot. Varje gård, by eller stad vi åker förbi är allting absolut rent och perfekt inordnat. Väl framme i Zürich möts vi av en negativ överraskning. Inget tåg mot Wien. Så småningom hänvisas vi till ett litet regionaltåg som kör oss till österrikiska gränsen. Det ordinarie tåget är försenat. Väl framme  vid gränsstationen får vi vänta ytterligare på tåget mot Wien. När vi väl får gå ombord är tåget i anskrämligt skick. Toaletterna är ostädade, tomburkar och chipspåsar på sätena m m. Vi har aldrig upplevt något liknande på den österrikiska järnvägen. Till detta kommer ett par österrikiska ynglingar med varsitt flak öl som de omedelbart börjar decimera. De är dessutom generösa nog att spruta öl på sina bänkgrannar. Ingen personal i närheten, ingen som säger ifrån utom en svensk pensionär (moi). Interrail har sina sidor och det finns en del att arbeta med om tåget ska kunna konkurrera med flyget. Framme i Wien (31 plusgrader) checkar vi in på ett hotell ett stenkast från centralstationen. Middag på kroatisk restaurang.

14 juni, tåget går först kl 16 så vi slappar i den 30-gradiga värmen. Vi tar en titt på det ståtliga slottet Bellevue - egentligen två slott - som ligger nära centralstationen. En fantastisk trädgård skiljer de två slottsbyggnaderna åt. Vi äter lunch i en sval och lummig park på en traditionell österrikisk (steiersk) och tittar på barnen som har vattenkrig. Tåget är full av interrailare och en del öl. Temperaturen i kupén är nästan olidlig. Som vanligt blir restaurangvagnen vår räddning. Tåget anländer ganska försenat till Zagreb vilket inte är konstigt. Österrike, Slovenien och Kroatien har olika elektriska system så först byter man lok innan Slovenien och sedan byter man igen innan Kroatien. Till detta kommer gränskontroll, Kroatien är inte med i Schengen. Först kl 23 är vi framme vid vårt sedvanliga pensionat där stackars Dunja troget väntar på oss. Nåja, vi är trogna gäster sedan 10 år.

Bellevue slott 2

Vem är damen till vänster?

15 juni, upp tidigt för att ta den sedvanliga 9-bussen till Mali Losinj. Den här gången har vi fått pensionärsrabatt utan problem. Normalt sett är det aldrig några problem med köer på vägen ner men den här gången har något hänt. Kön börjar innan bron till Krk och verkar oändlig. Det som hänt är en ny vägtull väldigt ostrategiskt placerad. Efter en halvtimme börjar trafiken flyta på igen och vi är inte alltför försenade till Mali L. Där möts vi på busshållplatsen av både far och son Pavkov. Dejan är hemma från en av sina oändliga sjöresor med jättetankbåtar och är hjärtligt trött på det. Han vill helst komma till ett kryssningsrederi men konkurrensen är stenhård.

16 juni och framåt. Det mesta är som vanligt, bara lite dyrare men det beror mest på den svaga kronan och inte på prishöjningar. Nu ligger Kunan på 1,50 mot kronan istället för 1,20 som förr. Men det är fortfarande prisvärt och vattnet kristallklart. Den 21 juni firas midsommar på kroatiskt sätt nere i hamnen med lokalorkester, pompomflickor och zumbamammor. Helt äkta och jätteroligt.

Badbryggorna i Cikat

Latino Beach i Cikat

27 juni är det dags att ta bussen till Zagreb. Till skillnad från tidigare år stannar vi inte till i Lovran ett par dagar. Ulla vill ha en extra dag i Zagreb istället. Hon gillar den lite annorlunda designen på såväl kläder som skor och priserna också. Extradagen blir dock inte bara shopping utan även kultur i form av museibesök. Illusionernas museum var intressant men kanske mest för barn. Arkeologiska muséet är mycket bra och ger dessutom en bra inblick i Kroatiens och dess närområdes historia. Slutligen modelljärnvägsmuséet för oss män som aldrig blir vuxna. Det största liknande muséet ligger i Berlin men detta är en hyfsad lillebror. Ett annat muséum som vi varit på tidigare är Zagrebs stadsmuséum, vilket också är värt ett besök. Vi har också lärt oss spårvagnssystemet vilket är perfekt även för oss som kommer med buss eller tåg. Ta spårvagn nummer 6 som stannar både vid busstationen och centralstationen och tar oss upp till centrum av staden för en spottstyver. Biljetter kan köpas på båda ställena. Efter att ha besökt så många av huvudstäderna i Europa slår det oss hur outvecklat vårt kära SL är på många sätt. Undantaget är London och överhuvudtaget det brittiska trafiksystemet vilket är dåligt och dyrt.

30 juni är det dags att lämna Zagreb och ta oss till Maribor. Den här gången tar vi bussen istället för tåg. Halva priset och en timme snabbare. Det är Flix som även öppnat denna möjlighet i likhet med andra ställen i Europa. Nya, bekväma bussar, väl fungerande service m m. Janne hämtar oss på busstationen i Maribor vilket är en ny upplevelse även för honom, annars har det alltid varit centralstationen. Ytterligare en fördel med buss är att vi slipper släpa vårt bagage upp och ner för trappor precis som i Zagreb. Av någon anledning verkar väskorna bli tyngre för varje år. Sonja är i Sverige och besöker en gammal vän så Janne står för maten, grillat förstås. Det är så härligt att sitta på deras kombinerade uteplats med kök omgivna av grönska och katter. Nytillskottet i år är en liten svart kattunge som precis får plats i min handflata.

Lilla Bonny

1 till 3 juli. Vi åker mest runt och tittar på omgivningarna i och runt Maribor. Den stora årliga festivalen har just varit och allt är lugnt. Den gamla traditionella restaurangen på ett av torgen har gjorts om till något som verka vara något modernt italienskt stuk. Lite tråkigt egentligen, man vill ju gärna pröva den lokala maten och inte äta det man lika gärna kan få i Stockholm.

4 juli, tåg till Wien och buss till flygplatsen. Det fungerar alldeles utmärkt och ganska snart är vi tillbaka i Sverige och Stockholm efter 6 veckors utlandsvistelse. Inte utan att det var skönt att komma hem igen.

Erfarenheterna från resan är många. Vi har prövat på de flesta färdsätten från båt till bil. Vi har alltid tyckt om att åka tåg, lugnt och skönt och vi kan i lugn och ro njuta av naturen vi åker igenom. Den här gången börjar man märka det ökande interrailresandet som järnvägsbolagen inte verkar ha varit riktigt förberedda på. Överfulla tåg och i vissa fall ostädade med skitiga toaletter. Det man accepterade när man var 25 år är inte lika kul när man är pensionär. Åka 1.klass är ett alternativ och i vissa fall väldigt mycket dyrare. Både tyskar och österrikare har många bra rabatter på somrarna om man tänkt åka mycket tåg i de länderna. Boka sittplatser. De går att beställa online tillsammans med biljetterna.  Bussar börjar mer och mer bli ett alternativ, både prismässigt och tidsmässigt. Inte lika miljövänligt som tåg men bättre än bil.

Brasilien nov-dec 2018

Kryssning till Brasilien 21 november till 10 december.

21 november. Tidigt flyg till Milano för att ta oss vidare till vårt kryssningsfartyg Costa Favolosa som väntar i Savona. Framme i Milano vid tiotiden finns det ingen som möter oss. Efter en del letande hittar vi någon som tror att Costas passagerare ska träffas vid utgång 7 kl 11. Vi där på utsatt tid och har man sett, där finns både medpassagerare och reseledare. Efter att ha räknats tre gånger bär det av mot Savona. Resan tar tre timmar och den första delen passerar ett helt öde och regndränkt landskap, något av det mest deprimerande jag sett. Kanske blir bättre på våren och grönskan.

Väl framme i Savona vidtar en osedvanligt långsam incheckningsprocess. Efter 90 minuter konstaterar jag att fartyget kommer att ha lagt ut innan incheckningen är klar med nuvarande tempo. Tydligen upptäcker någon detta och resten av proceduren går blixtsnabbt. Märkligt? Svär för mig själv, varför använde jag inte vår Costa Club-status för att gå före i kön. Väl ombord fungerar rutinerna som vanligt. Kort, hytt med välkomstskumpa, livbåtsdrill och middag. Två äldre svenska damer och en isländska som bordssällskap. Trötta efter tidig resstart och till sängs ganska snart.

22 november Marseille. Vi tar fartygets charterbuss för 10 euros in till centrum. Vi går av strax innan den gamla hamnen och går sista biten. Riktig julstämning, kajerna är fyllda av stånd med allsköns krams, mycket bakverk i form av julkrubbor med mera men även fint målade keramikfigurer enligt principen bygg din egen julkrubba men även kända figurer från Marseille.

Bakverk?

Oj, har dom pastis här?

Vi stannar vid ett av de många kaféerna vid strandpromenaden för en cappucino och en pastis. Vadå, klockan är faktiskt efter 11. Vi går vidare längs kajerna mot centrum av gamla staden. Nu är det lite mer traditionella stånd där det också säljs mat och dryck, inklusive dagens fångst. Centrum i Gamla stan är trevligt med trånga gator och många små affärer.

Vy från centrum

Marseilles katedral

Tillbaka till båten hinner jag kolla upp gymmet men det är packat med folk. Prövar bastun men det är inget för svenskar. Någon har inte duschat innan han går in i bastun och lukten av svett är inte trevlig. Det finns tyvärr inte samma regler som i Norden om att duscha innan och sitta på medhavd handduk. Till råga på allt finns det bara två duschar i omklädningsrummet. Till middagen har vi fått nya bordsgrannar. De två svenska damerna är borta, isländska Gudrun är kvar och ett norskt par - Trudi och Rune - har tillkommit. Det visar sig bli en trevlig kvintett eftersom vi alla är beresta och har många historier att utbyta.

23 november till havs. Prövar frågesporten men det är problematiskt. Frågorna måste ställas på fem olika språk så alla kan förstå och det tar tid, dessutom är frågesportsledarens engelska rätt dålig. Passagerarna är en blandad samling. Portugiser och brasilianare verkar vara den största, därefter italienare, fransmän och tyskar. Få nordbor och inte många engelskspråkiga.

24 november i Malaga som är sig likt efter vårt förra besök då vi gjorde kryssningen från Västindien till Venedig i april 2014. Vi tar en promenad in till centrum längs den vackra strandpromenaden. Klockan närmar sig 11 och affärer och restauranger börja komma igång. Efter ett tag går jag tillbaka och Ulla fortsätter. Jag beställer en sangria nere i hamnen och får ett jättestort glas med riktigt bra sangria. I hamnen ligger ett par svenska segelfartyg, bland annat svenska flottans skolfartyg Gladan som nu är privatägt men hyrs ibland av flottan för att utbilda ny personal i grundläggande sjömanskap.

25 november, Casablanca. Nej, Ingrid Bergman var aldrig i Casablanca och det fanns inget Rick's Café heller då. Nu kan man se Ingrid Bergmans uppförstorade fotografi på en husgavel och någonstans finns också något som heter Rick's Bar. Men ryktet efter filmen lever kvar och har lockat turister till Casablanca i decennier.

Ingrid B

 Det moderna Casablanca är Marockos största stad med fem miljoner invånare och har den fjärde största hamnen i Afrika. Det mest sevärda är Hassan II:s moské som anses vara världens tredje största moské men ståtat med världens högsta minaret som är 210 meter hög. Till vår förvåning får vi inte bara gå in i moskén men även ta bilder. Enda kravet är att vi tar av oss skorna och sätter på oss tofflor som finns vid ingångarna. Denna fantastiska helgedom är ett måste om man besöker Casablanca. Moskén rymmer 25 000 personer och ytterligare 80 000 ryms på torget utanför. Männen ber på golvet i bönehallen och kvinnorna (inte så många) på läktare över golvet.

Marocko är sunnimuslimskt och sekulariserat ungefär som Turkiet innan Erdogan. Kristna och judar får utöva sina religioner fullt ut och bygga egna helgedomar. De kan även väljas till parlamentet. Det skulle inte förvåna mig om judarna har det bättre i Casablanca än i Malmö. De enda restriktionerna som finns är riktade mot shiamuslimerna som är välkomna till sunnimoskéerna men inte får bygga egna moskéer. Vi åker genom de gamla franska kvarteren med sina byggnader i art deco-stil mot kungliga palatset mitt i hantverkarkvarteren.

Basarerna i Casablancca

Ett av stadshusen med text på arabiska, berber och franska

Vattenförsäljare

Innan dess hinner vi med ett besök i en butik som säljer olika slag av alternativmediciner (örter m m). Det drar ut på tiden eftersom en av guiderna har intressen i affären tydligen och vill att vi köper så mycket som möjligt. I Marocko är franska andraspråket precis som engelska i Sverige. Inte så många talar engelska.

26 november till havs. Kaptenens mottagning med dito galamiddag. Brasilianarna verkar gilla att klä upp sig, särskilt kvinnorna.

27 november, Madeira och Funchal. Lite av same, same som för drygt fyra år sedan. Vi tar en promenad längs hamnen men jag börjar få lite ont i fötterna på grund av det ojämna underlaget och går tillbaka till fartyget.

28 november, Tenerifa och Porto Cruz. Inte någon turiststad precis. Mitt i staden ligger ett stort raffinaderi som försörjer många kryssningsfartyg med bränsle. Min höger stortå är inflammerad och jag stannar ombord.

29 november till havs. Stortån värre. Kaptens mottagning för Costa Clubmedlemmar i teatern. Lite skumpa, lite underhållning, litet tal av kaptenen. Det är också Islands hundraårsjubileum som en fri stat. Senare blir det riktig underhållning på däck tre med dans och musik. Det är country som gäller och som svensk njuter man när man spelar Rednex och Cotton Eye Joe. Det är många som dansar country på riktigt och ett härligt tryck. Funderar på om inte de här mer eller mindre improviserade tillställningarna är roligare än de arrangerade i teatern.

Våra bordsgrannar Turid, Rune och Gudrun

Och så vi

30 november: Dags att besöka skeppsdoktorn. Kliniken verkar proffsig men ingen av läkarna talar engelska, vilket däremot ett par av de yngre sjuksköterskorna gör. En timme senare, en spruta i baken ett par pillerburkar och 2600 kr fattigare haltar jag ut därifrån.

01 december. Till havs, bra väder. Smärtorna har minskat men foten börjar svullna.

02 december. Till havs. Bättrar på solbrännan.

03 december. Till havs. Vi passerar ekvatorn med sedvanliga hyss. Vi hinner även med en rundtur i köket. Mycket imponerande och vilken organisation, alla vet exakt vad de ska göra.

04 december. Vi når Brasilien. Recife och Olinda norr om Recife står först på tur. Olinda som ligger på en kulle ovanför Recife grundades redan 1535 och blev ett viktigt centrum för sockerhandeln. Holländarna intog både Recife och Olinda i mitten av 1600-talet men blev bortmotade av portugiserna efter ett tiotal år. Innan de lämnade Brasilien förstörde de i princip alla större byggnader, även kyrkorna i de områden de hade erövrat. Så de kvarter vi åker igenom och de kyrkor vi besöker är från perioden efter holländarna. Olinda ligger mycket vackert på sin höjd (betyder den vackra) och har många vackra hus och kyrkor men även många ruckel. Husen är mycket färgglada vilket guiden förklarar med att på den tiden hade man inte husnummer utan varje hus hade istället sin särskilda färg. Det finns många kyrkor och kloster i Olinda. Det kanske mest berömda är Fransiskanerkonventet som har en jättelik altartavla av rent guld. År 2001 monterades den ner och fraktades till New York för att ställas ut på Guggenheimmuséet.

Katedral 1

Katedral 2 med den gyllene altartavlan

Typiskt portugisiskt motiv på kakel med sedelärande berättelser

Varje del väger 13 ton. Vi åker ner till Recife och beskådar några historiska platser. Flera av de gamla holländska byggnaderna finns kvar. Det gamla fängelset har gjorts om till kulturcentrum, dvs en sorts minigalleria där man kan köpa hantverk av alla sorter. De gamla cellerna fungerar utmärkt som butiker.

Gammal holländsk guvernör fast tysk. Anlade stadsparken.

Baobabträdfrån Afrika, många hundra år gammalt

Fängelse konverterat till kulturshopping

 En lång tur till stränderna genom den lätt kaotiska stadstraficken. Stränderna är uppdelade i två kategorier. Turiststränderna utan hajar, de allmänna stränderna med hajar. Beslutar oss för att skippa badet idag.

Varning

Allmänna stranden

Polis? Se svensk slang för polis (plit)

05 december. Vi färdas söderut och kommer till den mindre staden Maceio där vi åker på en mycket trevlig båtutflykt på ett par stora sötvattenslaguner. Vi kommer till en trevlig badstrand där man kan bada i sötvatten eller havsvatten. Vår utflyktsbåt erbjuder vatten och frukter vilket svalkar i värmen, temperaturen ligger på + 30 grader. Längs lagunens stränder ligger många barer och restauranger dit många från staden kommer på kvällen för att äta och dricka.

Utflykt på sötvattenslagun

Kollar kursen

Melonätare

Fiske med sjöjungfru

Badstrand med bar

Jag och min Corona

Havsstrand, vattnet stiger snabbt

Krabba

Många trevliga hus längs stranden

Hästsimning

På kvällen är det italiensk afton på fartyget med italiensk meny och helst italiensk klädsel (rött, grönt och vitt). O sole mio och allsång.

06 december. Salvador da Bahia. Utflykten blir 6 timmar istället för 5 men det är det värt. Men faktum är att vi faktiskt kunde ha gått in till centrum från vårt fartyg via hissen. Det skulle innebära att vi knappt kan se allt det sevärda i staden enbart till fots. Det som först slår oss är att staden är ren. Vi ser varken cigarettfimpar eller någon annan form av skräp. Trots att det inte finns speciellt många papperskorgar. Det är lite grann som i Australien, alla tar med skräpet hem. Kampanjen håll Bahia rent har verkligen gett resultat. Någonting för Stockholm kanske. Det finns mycket att se i Salvador da Bahia som är en storstad på över tre miljoner invånare. Gamla staden påminner om Stockholms men är färgrikare och mer livaktig. Gatuförsäljare, musiker och andra artister finns överallt. På ett torg är det uppvisning i Capoeira, en brasiliansk blandning av dans och kampsport.

Slavmonumentet

Strandnära

Vi två

Fyren

Dames de Lac

Trappa i favelan

Torget, uppgång via hissen

   

Capoeira

Brasiliansk konst

       

Torget i Gamla stan

Brasiliansk foodtruck, garanterat hemlagat

                       
Vi äter lunch på en restaurang en bit utanför centrum i ett höghus. Elva våningar upp och mycket elegant så man känner sig som något katten släpat in när vi kommer i shorts och Tshirts. Maten och servicen är utmärkt, till och med bättre än på vårt fartyg. Den här staden verkar vara annorlunda än liknande i Brasilien. Den kanske har en borgmästare som använder pengarna till stadens bästa i stället för att stoppa dem i egen ficka. Till och med favelorna har elektricitet, vatten och hälsovård. Kan väl tänka mig att komma tillbaka till denna trevliga stad.

07 december Ilheus. En liten hamnstad med litet torg och sedvanlig kyrka. Den här kyrkan är lite annorlunda eftersom den är byggd på 1960-talet men i gammal stil, troligen rokoko. Annars är Ilheus mest känd för att vara födelseplats för Jorge Amado, författare och nobelpristagare. Efter en kort titt på stadens centrum går utflykten vidare till ett vackert litet vattenfall mitt inne i ett naturreservat. Det var en lång promenad ner till vattenfallet och en ännu längre promenad upp. På vägen tillbaka besöker vi en chokladfabrik, dvs vi får besöka butiken intill men inte gå in i fabriken på grund av hygieniska skäl.

Modern kyrka brasiliansk stil

Enkel och stilren inredning, inte typisk

 Pizzeria Venezia, känd från bok av Jorge Amado

Författaren

Vacker strand och inte ett hotell i sikte

Läskande kokosnöt

Badnymfer i fall

På kvällen var det galamiddag igen, temat vitt. Sista kvällen ombord med extra dricka, mat och uppträdande av både proffstenor och personal i stora matsalen.

Vin, sång och kvinnor

Fest i matsalen

08 december till havs. Tanken är att vi ska bättra på solbrännan men just denna dag regnar det och blåser ordentligt. Så det blir inomhusverksamhet med läsning och korsord. På natten blåser det upp ordentligt och vi måste nästan hålla i oss i sängen för att inte ramla ur den.

09 december och Rio de Janeiro möter oss med ett strålande väder och ett fantastiskt vackert inlopp mot staden.

 Vi lämnar Costa Favolosa för sista gången för en busstur runt Rio innan det är dags att åka tillflygplatsen. Nära hamnen kan vi se en stormuralmålning med indianansikten fast de sista verkar ha hamnat lite fel geografiskt, eller?

Eskimo?

Vi hinner med att bese de berömda stränderna vid Ipanema och Copacabana innan vi åker upp mot Sockertoppen där vi har en fantastisk utsikt över staden och Cristi Redentor.

Lagunen

Efter stormen

Rio är en vacker stad med sina höjder, stränder och stora grönområden. De fattiga kvarteren (favelorna) ligger på behörigt avstånd från centrum. 

En del väljer den svåra vägen

och en del den enklare

Utsikt från linbanans mellanstation

Mycket lokal flygplats med havsutsikt

Turist

Vad var det nu han heter

Flygplatsen är mycket modern och incheckningen går smidigt. Arlandavarning på priserna, lite förvånande eftersom Rio annars är en ganska billig stad. Hemresan med Air France till Paris mycket bra. Det bjuds äkta champagne som aperitif, mycket klassig. Mat och underhållning toppen.

10 december, tillbaka i Stockholm efter en händelsefylld resa. Svårt att gradera den jämfört med andra, varje resa är unik. Men jag har äntligen sett mer av Brasilien och framförallt det som inte bara är badorter. Det finns många platser det vore värt att besöka där, kanske framförallt Salvador da Bahia som verkar ha det mesta. Nackdelen är den långa förflyttningen över Atlanten. Kanske det optimala vore ett strandhugg varannan dag. Ibland blir det jobbigt med utflykter varje dag.

Vad beträffar brottsligheten i Brasilien lev vi varnade även av våra brasilianska medpassagerare. Själva märkte vi ingenting men hur stor risk löper man när man åker i grupp i en buss. Däremot att gå ensam med värdesaker både i väska och på sig kan inte rekommenderas oavsett om det är dag eller natt. Salvador da Bahia kändes dock kanske som något säkrare på något sätt. Det kanske beror på att man där satsar mer på ordning och reda och rimlig välfärd även för de fattigaste.