I coronans tecken

Kryssa med Corona

5 mars. Trots vissa betänkligheter sätter vi oss på Norwegians plan till Paris, men resan är betald och vi får inte tillbaka våra 38 000 kr så nära avresan. Landningen på Charles de Gaulle blir ganska dramatisk. 10 meter över marken drar piloten på, stiger och cirklar tillbaka mot landningsbanans början där vi landar lugnt och säkert. Cool kille den där piloten. Tydligen höll ett plan på att starta. Väl på CDG börjar det vanliga racet mot tiden för att hinna med nästa plan genom det oorganiserad kaos som är CDG. Efter att ha passerat alla kontroller - tror vi - kommer vi till gaten där ombordstigningen knappt har påbörjats. Där hinner också säkerhetstjänsten ifatt oss och vi ställs till svars för diverse missdåd. Tydligen har vi lyckats undgå en av säkerhetskontrollerna hur det kan vara fysiskt möjligt. Väl ombord på Norwegians Dreamliner upptäcker vi att Costa har beställt mat åt oss och filmerna är uppdaterade. Själv försjunker jag i "Avengers: Endgame". Flyget över Atlanten gick bra ända tills vi skulle landa på Fort Lauderdales flygplats i kraftig sidvind. Det var nog den sämsta landning jag varit med om i fredstid. Det verkar som om planet tog mark först på det bakre högra hjulparet innan det rättade upp sig.


Nytt oorganiserat kaos fast på amerikanskt sätt. Förunderligt nog fungerar det automatiserade incheckningssystemet med passkontroll och allt. Väl genom tullen väntar en liten man med stor bil som kör oss till vårt skepp Costa Luminosa. Klockan är då ca 1930, dvs ca 20 timmars restid. Vi är sista passagerarna ombord och får själva bära våra väskor till hytten. För en gångs skull slipper vi vänta på väskorna. Kl 2000 livbåtsdrill. Ett antal groggy långvägsresenärer radas upp för att åhöra genomgången. Efter de italienska och engelska versionerna inser man att vår mottagningsförmåga är begränsad så vi slipper de tyska, franska, ryska och kinesiska versionerna. Sen och snabb middag och sedan till sängs. Drömlös sömn.
Rekommenderad musik: Ödessymfonin, första satsen.

6 mars. Vaknar upp ute till havs. Äter frukost, sedan går vi ett par varv runt skeppet, ca 1200 meter. Samma båt som vi åkte med från Singapore till Savona för ett par år sedan. Inte mycket har förändrats. Vi träffar ledsna amerikaner. Trump har bestämt att om de kliver av i Italien får de inte komma tillbaka till USA utan de måste kliva av i Marseille och ta sig hem på egen hand. Jag hittar en ledig motionscykel på gymmet och tar ett halvtimmes pass. Det är viktigt att hålla igång och inte bara äta och dricka. Efter passet letar jag efter något att tvätta av cykeln med. Ingenting. Frågar och så småningom kommer en besättningsman och börjar torka av min cykel med en trasa doppad i någon sorts tvättmedel. De övriga redskapen bryr han sig inte om. Jag frågar om tvättgrejerna kan stå kvar men de får endast användas av besättningsmedlemmar. Jag uttrycker missnöje och misstro. Personalen oförstående. Antagligen den största smittohärden på skeppet...
Rekommenderad musik; Born in the USA, B Springsteen  

7 mars, till havs. Klarar tidsomställningen bra, tillbaka redan i normala gängor. Konstaterar på gymmet att ett anslag satts upp med tillsägelse att torka av redskapen efter användande. Flaska med rengöringsmedel och en trasa finns nu på gymmet. Tydligen ska vi använda samma trasa varje gång. Jag föredrar att använda pappersnäsdukar och handsprit. Nordborna gör som vi är vana vid hemifrån, sydeuropéerna tittar oförstående på. Känns ganska symtomatiskt på något sätt. Prata om olika kulturer. På kvällen är det sedvanlig galamiddag. Efter att ha gått ner 8 kilo kan jag återigen ha mina gamla skräddarsydda kavajer. Till och med de amerikanska männen har bytt ut sina shorts mot långbyxor. Det amerikanska paret vid sidobordet är något märkligt. Hon 70, han kanske 55 +. De äter och antecknar. De har även med sig egen mat. Måltidsdryck är kaffe, mycket amerikanskt. Vi undrar om de är någon sorts matskribenter.
Rekommenderad musik:"Fem smutsiga små fingrar" Osmond Brothers

8 mars. Puerto Rico . Vi tar en promenad längs strandpromenaden i San Juan och en fika på ett litet lokalt kafé. Förvånansvärt dåligt kaffe och dyrt. På eftermiddagen blir det utflykt med buss i Gamla staden. Bussfärden blir kort eftersom den avbryts av en demonstration. Det är ju kvinnodagen. Vi traskar först upp till den gamla fästningen Castillo de Cristoval, ett enormt byggnadsverk som tog 150 år att bygga. Trots flera försök av britter och holländare lyckades de aldrig inta fästningen och därmed staden. Vår guide är en äldre gentleman som är mycket kunnig i öns och stadens historia. Puerto Rico var under nästan 300 år låset till Karibiska havet. På grund av vindar och strömmar måste alla fartyg passera Puerto Rico så det var viktigt att besitta ön.

Castillo de Cristoval

Efter att lyckligt ha klarat av branta trappor och dunkla tunnlar är det dags att utforska gamla staden till fots. Typisk spansk kolonialstil som i hela Sydamerika men väl bibehållet. Inte mycket amerikanskt och de flesta invånarna talar spanska. Jag får vår guide att berätta en del om dagens läge för Puerto Rico. Ön är varken en delstat i USA, inte heller ett territorium och invånarna får inte rösta i presidentvalet. Guiden sa något sarkastiskt att Puerto Rico är världens sista koloni. Regeringen i Washington bryr sig inte om Puerto Rico. För att citera Donald Trump. Puerto Rico? Var ligger det? Huvuddelen av folket på ön vill vara en delstat men kongressen i Washington nekar ihärdigt. Totalt sett, en bra utflykt med en utmärkt guide. Slutet på dagen blir dock mindre roligt. En av passagerarna förs till stadens sjukhus med misstänkta coronasymptom.
Rekommenderad musik: Island in the Sun. H Belafonte.

9 mars. Gå iland i Antigua blir det inget av med. Myndigheterna har fått reda på att vi eventuellt har smitta ombord. De närmaste till kvinnan och hennes man som fick lämna båten i San Juan har satts i karantän vårt fartyg. Är det paniken som redan börjar sprida sig och hur ska det då gå för oss. En passagerare har redan tidigare förts till sjukhus på Caymanöarna där han senare avled. Det visade sig emellertid röra sig om hjärtinfarkt. I gymmet har man tagit bort anslaget och desinficeringsvätska med trasa. Jag fortsätter dock torka av min trogna cykel med handsprit och pappersnäsdukar. Ganska ensam om det. En och annan börjar ta efter.
Rekommenderad musik. La Isla Bonita; Madonna.

10 mars. Inget besked om kvinnan som togs iland i San Juan huruvida hon testats positiv eller ej. Vi byter för ovanlighetens skull tid mitt på dagen från 11 till 12. På kvällen blir det bra underhållning i teatern. En italiensk tenor som tidigare sjungit traditionella operaarior för oss hade nu växlat om till att sjunga pop och rock som om han aldrig gjort annat. Undrar hur många föreställningar han får ställa in.
Rekommenderad musik: The Rhythm of the Night: Corona

11 mars. Fortfarande inga nyheter om den eventuellt smittade passageraren. Testprovet har skickats till ett sjukhus i Atlanta och finns där tillsammans med 3 000 andra prover. Därefter meddelar kaptenen att den italienske presidenten beslutat att stänga alla italienska teatrar. Dit hör tydligen också skeppets teater. Även karaokebaren stängs. Mer följer säkert. Kaptenen osynlig liksom  övriga högre officerare enligt god italiensk sed.
Rekommenderad musik: Corinna, Corinna, R Pedersen.

12 mars. Programbladet över dagens aktiviteter är totalt tomt. Även frågesporterna har tagits bort. Det påstås att besked om den smittade patienten kommer imorgon. Bara ett par dagar kvar till Teneriffa. Får vi lägga till? Får vi gå iland? Ryktena går. Vi kanske får flyga hem från Malaga eller Barcelona. Venedig är helt uteslutet, Italien är i total lock-down. Vädret är i alla fall bättre men vi får fortfarande inte använda promenaddäcket.
Rekommenderad musik. La Mer, C Trenet.

Tomt programblad

13 mars. De spanska hamnarna är stängda. Oklart om det gäller alla fartyg eller bara oss. Inga besked från Atlanta på morgonen. Gymmet har äntligen skärpt till sig. Alla som använder gymmet ska tvätta redskapen såväl som händerna. En del passagerare är förvirrade, mest sydeuropéer. På kvällen kommer det ett brev från kaptenen. De spanska hamnarna är stängda för alla kryssningsfartyg. Alla icke-italienare ska släppas av i Marseille 19 mars.
Rekommenderad musik: Var ska vi sova i natt? Ricchi e Poveri

14 mars. Äntligen besked från Atlanta, dock inga bra nyheter. Passageraren som fick lämna skeppet i San Juan har visat sig vara positiv. Snart ingen aktivitet alls på skeppet. Folk ändå ganska lugna. På kvällen är det musik i pianobaren. En riktigt bra pianist underhåller. Undrar om det är en av passagerarna. Detta skulle visa sig bli den sista normala dagen ombord.
Rekommenderad musik: The Pianist, B Joel.

15 mars. Nu ska tempen tas dagligen på alla på skeppet, inklusive besättningen, för att se om någon har feber och eventuell smitta. Skyddsåtgärderna ökar. Vi får inte ta tallrikar eller mat själva och ingen servering vid bardiskarna.. Efter lunch lägger vi till i Santa Cruz i Teneriffa men bara för att fylla på bränsle och ta iland en sjuk passagerare. Kl 1830 konstateras det att passageraren uppvisar tecken på Coronaviruset och vi stängs in i våra hytter. Middag i hytten. Totalt två smittade hittills på skeppet. En tidning i Sidney skriver att vårt skepp har 50 passagerare och 20 besättningsmän med smittan vilket är helt omöjligt. En svensk medpassagerare skriver till Aftonbladet om förhållandena på skeppet som i sin tur skriver en oseriös artikel med faktafel. Det är nu de farliga ryktens börjar spridas som i sin tur leder till panik.
Rekommenderad musik: Gente di Mare, U Tozzi, Raf

16 mars. Resan fortsätter mot Marseille. Fortfarande instängda men nu får vi dryck till maten. Inga konkreta besked om landstigning och vidare färd hem. Tack och lov har vi en balkong och kan lufta oss, men ganska blåsigt och kallt.
Rekommenderad musik: Folsom Prison Blues, J Cash.

I karantän. Tack och lov för korsord

17 mars. Fortfarande instängda. Tredje dagen nu. Inga besked. Galamiddag på kvällen, dvs vi får musik när maten serveras och ett extra glas vin. Städarna och serveringspersonalen gör sitt bästa för att hålla humöret uppe på oss.
Rekommenderad musik: Andraklasspassagerarens sista resa, M Wiehe.

Vi behövde i alla fall inte svälta

18 mars. Mer Wiehe. Inte bara ett gratis glas champagne utan en hel flaska bubbel till vårt rum. Förberedelser för landstigning förbereds, fylla i papper för den franska byråkratin och packa. Allt verkar plötsligt gå enligt plan vilket omedelbart borde gjort mig misstänksam men vi går och lägger oss fulla av förtröstan.
Rekommenderad musik:

19 mars. Katastrof. Flyget till Stockholm är inställt. Kl 11 lägger vi till i Marseille. Hoppet stiger igen men släcks då fransk och italiensk byråkrati kolliderar, Ytterligare ett misstänkt fall av viruset har upptäckts och förs bort av ett särskilt fordon bemannat av varelser i någon form av rymddräkter. Efter det anses det tydligen säkert att föra iland passagerarna. Först lastas amerikanarna in i en buss och fraktas till flygplatsen där ett fraktplan väntar. Den skräckresan har det skrivits en del om. Därefter körs det fram mängder av bussar (max 14 passagerare/buss...) och mängder av poliser anländer. Till och med soldater börjar patrullera hamnområdet. Vi får ingen information om landstigning men plötsligt märker vi att människor börjar gå av.

Hamnen i Marseille

Vi upptäcker att man ringer till en hytt i taget och kallar ner passagerarna till landgången där den franska polisen möter för passkontroll och annan pappersexercis. Bland annat vill de ha ett underskrivet papper som förklarar varför vi vill resa. Det hela verkar otroligt tidskrävande. Jag räknar ut att processen kan hantera en person i minuten. Att processa de återstående 1400 passagerare kommer att ta minst 10 timmar. Polisen är synnerligen irriterad över dröjsmålet. Vårt flyg till Stockholm är återigen inställt. Kl 21 avbryts landstigningen. Kaptenen eller någon hantlangare ber så mycket om ursäkt och skyller på de franska myndigheter. Imorgon ska vi pröva lyckan i Savona i det förgiftade Italien. Vår hyttuppassare tittar medlidsamt på oss. Han vet något som vi inte vet- än. För att citera den store amerikanske skådespelaren och filosofen Bruce Willis ;"Yippee-ki-yay, Motherfucker".
Rekommenderad musik: The Imperial March, Star Wars. Även kallad Darth Vader's Theme.

20 mars. Vi är kvar i Marseille på morgonen. Vi får reda på att alla franska passagerare får lämna skeppet och sedan ska vi vidare till Savona. Soldaterna har försvunnit. Ett misstänkt smittfall och en infarkt har rapporterats. Till lunch kommer beskedet att alla tyskar och österrikare får lämna skeppet och lite senare belgarna. Inga besked om oss svenskar. Vi är 38 stycken ombord. Ett fall till av misstänkt Corona och en infarkt. Tyskarna och de övriga börjar komma iväg. Det går betydligt fortare idag. Ytterligare en infarkt, läget två Corona och tre infarkter. Det är många äldre med förvånansvärt dålig hälsa ombord och deras hjärtan klarar antagligen inte stressen. Någonstans hittar man ytterligare passagerare som skickas iväg vilket fördröjer avresan med ytterligare en timme. Det värsta är osäkerheten, kommer vi iväg eller inte. Som vanligt ingen information om oss svenskar. Det finns en svensk representant ombord men hon får inte heller veta någonting. Det enda som verkar fungera bra är sophämtningen. Skönt att det finns några proffs på skeppet. Kl 1815 kan vi lägga ut.
Rekommenderad musik: Lost in France, B Tyler.

Soporna åker ut och det går snabbt däremot

21 mars. Vårdagjämning och vi lägger till i Savona kl 7. Snart kommer besked från bryggan att de italienska myndigheterna tar ännu längre tid på sig än vanlig. Olycksbådande när en italiensk kapten säger så om sina egna myndigheter, läs byråkrater. Jag är sååå förvånad (sarkasm). Funderar på om man i Italien bytt ut den akademiska kvarten mot den byråkratiska.Vanliga mantrat, stanna kvar i hytten och Costa är så tacksamma över vårt tålamod som börjar bli rätt tunt. Ingen feberkontroll idag, är vi friskförklarade?

Kl 12, inget nytt förutom att sophämtningen börjar. Det polisiära intresset verkar noll. Endast en liten kvinnlig vakt. I Marseille var det säkert 30 personer. Jag funderar på om vi ska känna oss förolämpade. Kl 1830 kommer ett meddelande på italienska som uppenbarligen bara berör italienska passagerare. Tydligen ska de samlas i stora salongen för att gå iland. Efter en timma har ännu inget hänt. Ytterligare meddelande på italienska följer, inga andra språk. Jag tolkar den sista delen som : och ni övriga stannar i hytterna, ta tempen och håll käften. Många icke-italienare försöker få information om vad som händer och försenar säkert processen. Nu kommer besked om att sändningarna på italienska enbart är till för italienska passagerare. Duh!

Kl 16, ett misstänkt Coronafall och en infarkt tas iland. Schweizarna får order om att förbereda landstigning. Kl 18 släpper den byråkratiska proppen och italienarna strömmar iland till de väntande bussarna prydligt uppställa regionsvis. Lustigt nog är det bussar som ska till norra Italien som det inte skulle vara några passagerare från. Samtidigt meddelas att verksamheten avbryts för dagen och ska återupptas nästa morgon. Kvar ombord är huvudsakligen skandinaver och australiensare. Varför kan man få en känsla av att svenskar inte är prioriterade.
Rekommenderad musik: I will survive, G Gaynor.


22 mars. Kl 0930 feberkoll igen och vi får ansiktsmasker och mer papper att fylla i. Personuppgifter och orsak till resan. Räknas "vill hem" som motiv? Vi får också en resplan, buss till Turin och flyg därifrån till Kastrup och sedan förhoppningsvis Arlanda. Kl 15 en sen lunch men inget besked om avresan. Bollen ligger antagligen hos italienska myndigheter. Hoppas byråkraterna är färdiga med sin siesta snart. Kl 1540 meddelar bryggan att det fortfarande är myndigheterna som drar fötterna efter sig och inte har beviljat tillstånd för avresa. Det är de italienska bussförarna som strejkar, 25 bussar har stått still hela dagen. de vill inte köra sjuka passagerare. Snart är det för sent för flyget. Jag hatar italienska byråkrater. I väntan på middagen kl 19 så får vi plötslig order om att ställa ut våra väskor i korridoren och förbereda avmarsch. Pratar samtidigt i telefon med den skandinaviska reseledaren som inte har en aning om av vad som händer. Nu går det plötsligt undan. Vi passerar den italienska säkerhetskontrollen i rekordfart och eskorteras till bussarna. Fyra bussar, 14 passagerare per buss.

Transport från Coronafartyg

Äntligen kommer vi iväg och är snart i Genua, men istället för att fortsätta mot Turin svänger bussarna in på Genuas lilla flygplats. Där väntar ett danskt flygplan som chartrats av danska regeringen och även vi svenskar får följa med. Det finna militär personal med som kontrollerar våra resehandlingar och sjukvårdare. Vi får skriva på en handling där vi förbinder oss att betala 2 000 danska kronor/pp. Alla i de fyra bussarna kläms in plus ett antal övriga danskar man plockat upp här och där. Planet är fullt och här gäller inga avståndsregler. Verkar som samtliga skandinaver samlats ihop och evakuerats samtidigt.

Vid midnatt landar vi på Kastrup och en långsam och krånglig process att få oss av planet och in i terminalen. Har skiljs danskarna och övriga skandinaver från varandra. Danskarna går ut ena utgången medan vi övriga, eller utlänningarna som den danska polisen kallar oss går klumpvis genom passkontrollen ut till en väntande buss för vidare transport till ett hotell. Obs, Schengen gäller tydligen inte länge. Efter ett visst köande kommer vi i säng vid tretiden. Allt organiserat av danska regeringen. Att vi fick betala spelade mindre roll än att vara på nordisk mark igen. Det ni, svenska UD. Hörde på nyheterna igår att svenska UD nu kommit igång med att ta hem strandsatta svenska resenärer.
Rekommenderad musik: Homeward Bound, Simon & Garfunkel

23 mars. Vi checkar ut och tar en taxi till Kastrup. Jag har aldrig sett flygplatsen så ödslig förut. Endast SAS och Norwegian flyger till Arlanda. Incheckningen för Norwegian ligger precis där vi kommer in i avgångshallen så vi frågar var vi kan få biljetter. Det går bra här säger den trevliga damen så vi visar upp våra pass och hon skriver ut våra biljetter, Hur mycket kostar det här? Ingenting, flyget är beställt. Toppen, Costa har tydligen lyckats fixa plats för oss på ett flyg. Men säg den lycka som varar för evigt. Namnen på biljetterna stämmer inte alls och vi är inte med på listan över resenärer eftersom den är till för, vilka? Så vi får vackert köpa våra egna biljetter. På kvällen kommer vi iväg till Arlanda. Så skönt när vi känner hjulen slå i marken. Inpasseringen i Sverige blir ett antiklimax efter alla tidigare problem. Inte en enda kontroll. De enda som ägnar oss någon uppmärksamhet är två unga damer med lite information från Folkhälsomyndigheten. Tala om kulturchock, Sverige är verkligen vidöppet. Väl hemma i vår lägenhet i Vasastan kan vi knappt tro att mardrömmen är slut.
Rekommenderad musik: Honey, I'm home, S Twain

Avslut. Morgonen därpå går vi ut. Allt verkar så absurt normalt. Folk på gatorna, Restauranger och affärer är öppna. Flera uteserveringar har redan öppnat och är välbesökta. Rekommendationer istället för lagar. Experter istället för politiker. Vi får väl se vilka som hade rätt om några månader, eller snarare mest rätt eller fel.

Så här i efterhand funderar vi på om vi gjorde rätt som steg på kryssningsfartyget 5 mars och hade vi vetat i förväg vad som skulle hända hade vi inte gjort det, men allting gick så fort i början av mars. Vi fick i alla fall lära oss mycket om hur människor och organisationer fungerar i krissituationer, Som någon sa är paniken ofta värre än smittan och har nog lett till många förhastade politiska beslut som kommer att påverka många även efter virusets slut. Se bara på Ungern. Många beslut förefaller också ha fattats på rena rykten och inte på fakta. Ett exempel är att en australiensisk tidning skrev 12 mars att vårt skepp Costa Luminosa hade 50 passagerare och 20 besättningsmän som var smittade. Vid det laget ha skeppet två misstänkta fall. Jag har försökt räkna ut hur många fall vi hade sista dagen ombord och vad jag hade noterat var två konstaterade och fem misstänkta fall. Däremot flera fall av infarkter bland de åldriga och sjukliga passagerarna. Jag har sett piggare människor på våra äldreboenden.

Jag har haft en del syrliga kommentarer om Costa Luminosas besättning. De gäller inte personalen som gör det tunga arbetet som hyttuppassare, kökspersonal, kypare m fl. De gjorde alltid sitt bästa och försökte muntra upp oss så gott de kunde. All heder åt dem, även vår skandinaviska kvinnliga Costarepresentant som verkligen arbetade i motvind med information uppifrån som förändrades hela tiden.

En annan intressant iakttagelse är hur de olika nationaliteterna på skeppet behandlades. Amerikanarna skulle först få ta sig hem på egen hand från Marseille men till slut kom ett flygplan som flög hem dem och kanadensarna som prompt sattes i karantän, friska som sjuka. Fransmän och italienare fick gå av i sina hemmahamnar medan tyskar och österrikare ganska snabbt fick lämna skeppet. Till slut var det vi skandinaver och australiensare kvar. Ibland kan man få en misstanke om att man behandlas i prioritet efter antal presumtiva kunder. Naturligtvis var det praktiskt att släppa iland fransmän och italienare först men ändå. Apropå det, det sista vi hörde av australiensarna var att de hade körts till Toscana som då var det smittfriaste området och "bästa" sjukvård i Italien. Vem vet, de kanske fortfarande är kvar där och bildat en egen liten koloni. Det finns mycket mer att skriva om den här resan men jag bryter här. Nedan följer några förtydliganden

Administration: normalt till för att stödja och underlätta kärnverksamheten, t ex gamla tiders läkarsekreterare

Byråkrati: en utveckling av administration för stödja och underlätta sin egen verksamhet. Byråkrater anställer fler byråkrater, inte gärna inom professioner som vårdpersonal eller lärare. Se personalutveckling inom Region Stockholm de senaste åren. Administratörer + 36 %, sjuksköterskor + 2 %.

Byråkratisk kvart: Den tid det tar för en italiensk byråkrat att flytta en handling från en hög till en annan. Tredubbla det till antal ledningsnivåer och ni kan börja ana problemet.

Hamnmyndighet: I militära termer kallat motståndsnäste med uppgift att hindra eller fördröja fiendens verksamhet. I detta fall de 700 återstående passagerarna på Costa Luminosa, varav huvuddelen var italienare.

Information: Delges sparsamt och helst på ett språk som mottagaren inte förstår. Allt för att hålla oss andra i okunskap. På engelska; "treat em like mushrooms, kept in the dark and fed bullshit".

Karantän: För att felcitera Hans Alfredsson; "någonstans där man låst in mig och min whiskyflaska fast i olika rum".

Ledarskap: Utförs lämpligen från bryggan på skeppet där ingen kan se dig.