Alaska

 

 

 

 

Alaska på tur.  Kl 17 lade vår gamla bekanting Radiance of the Seas ut från Vancouver och vände stäven norrut. Ja, faktiskt samma fartyg som vi kryssade runt Nya Zeeland med i vintras. Eftersom jag beskrev fartyget och livet ombord i min förra blogg om Nya Zeeland tar jag inte upp det igen. Under natten passerade vi Georgiasundet mellan fastlandet och Vancouverön.  I den norra delen är det så trångt att man har blivit tvungna att spränga bort en del undervattensklippor för att säkerställa att större fartyg kan passera utan att gå på grund. Ett annat problem är de mycket kraftiga tidvattenströmmarna som gör sundet opasserbart 6 timmar åt gången.

Leaving Vancouver - Stanley Park
 

Vancouver på håll

Dag 6, 18 augusti. Hela dagen kryssning i Inside Passage på väg mot första anhalten i Alaska, Ketchikan. Vädret var strålande och ovanligt varmt, kring 20 grader.

 

Dag 7, 19 augusti. På morgonen dockade vi i Ketchikan, den näst sydligaste staden i sydöstra Alaska. Ketchikan är med sina 14 000 invånare den femte största staden i Alaska. den har också världens största samling av totempålar. Dagens utflykt bestod just av ett besök till en totempålepark och en färd med linbana till en bergstopp med utsikt. Besöket bland totempålarna blev intressantare än jag hade trott. Höjdpunkten var ett besök i verkstaden där totempålarna tillverkades. Materialet är röd ceder och totempålen karvas ut av ett helt stycke trä. Total arbetstid för en påle ca 3-4 år om en mästare och en lärling arbetar heltid, normal tidsåtgång 5 år. Yrket går i arv bland indianstammarna i området, Tlingit och Haida, även om utomstående också kan få utbildning. Nej, inga eskimåer här nere. Därefter åkte vi tillbaka till staden för lunch. Själva staden Ketchikan ligger på en stor ö och har fått sitt namn efter den å som rinner genom staden. Staden är pittoresk med ofta mycket färggranna trähus. Många av husen är pålade i framkant på grund av den branta bergssluttningen. Det fanns därför också många branta trappor. En del av de gamla industrierna som fiskkonservfabriker och massafabrik finns kvar, men det mesta är nedlagt. Den nya industrin är turism, vilket dock bara ger sysselsättning under sommarhalvåret. Därför varierar invånarantalet mycket över året i dessa små städer i sydöstra Alaska. Lunchen bestod i dag av friterad laxhamburgare (det gick att äta lax i alla varianter i Alaska). Någon linbanetur blev det inte eftersom dimman hade lagt sig över bergstoppen och förstört utsikten. Jag gick tillbaka till fartyget och ett besök i gymmet medan hustrun utforskade stadens bakgator och tog en utmärkt kaffe i förhoppning att dimman skulle lätta.

Vy från Ketchikan

Dag 8, 20 augusti var det dags för Icy Strait Point. Vädret var strålande, varmt, soligt och en fantastisk klarhet i luften, vilket är ganska ovanligt. Enbart ett fartyg åt gången får lägga till i Icy Strait och den närliggande staden Hoonah (400 invånare). Själva Icy Strait Point består av en brygga och ett par stora lagerbyggnader, ombyggda till affärer och restauranter. Varför besöka denna myllrande metropol då. Det beror på valarna. Detta område är ett av de säkraste i Alaska då det gäller whalespotting. De vanligaste valarna här är knölvalar och späckhuggare. Vi gjorde ingen organiserad utflykt denna dag utan gick längs stranden de två kilometrarna till Hoonah. Det mest uppseendeväckande var att vi såg flera örnar på ganska nära håll. Däremot fanns det inga måsar av någon anledning. Orten Hoonah bestod av ett mindre färjeläge, en konservfabrik, ett sågverk och några boningshus i trä som vanligt. Även denna lilla by fanns det samlingslokaler för AB (Alaskan Brotherhood, inte Aryan Brotherhood) och indianstammarna i området.

Bryggorna i Icy Strait Point vid lågvatten

Örnnäste i Hoonah

Tillbaka på båten satte jag mig på akterdäck för att sola och dricka kaffe. Som tur var hade jag kameran med mig och fick en av mina livs bilder av en knölval som lunchade på några tusen sillar.

Valfrukost

Dag 9, 21augusti. ”Sarah Palin har lämnat byggnaden, länge leve Sarah Palin 2.” Så uttryckte sig vår unge guide och bussförare när vi passerade guvernörshuset i Juneau. Juneau är huvudstad i Alaska och med sina drygt 30 000 invånare en av de största städerna i staten. Palin, beryktad f d guvernör och vicepresidentkandidat i valet 2008 är en av Alaskas mest kända personer. Hennes manlige efterträdare anses bara vara en blek kopia av Palin, därför öknamnet SP 2.

                                   

Juneau

Juneaus övriga meriter för ryktbarhet är att staden påstås vara världens längsta stad. Liksom på många andra ställen på Alaskas västkust går bergen nästan hela vägen ut till kusten och lämnar bara en smal landremsa att bygga på. Därför formen på flera av städerna i området. Staden är uppkallad efter Joseph Juneau från Montreal som kom hit för att leta guld 1880.

Mendelhallglaciären

                             


Utflykten i Juneau var till en laxodling och därefter till Mendelhallglaciären. Laxodlingen var konstruerad för frisimmande fisk, d.v.s när fiskynglen var tillräckligt stora släpptes de ut i havet istället för att förvaras i bassänger tills de skulle bli mat. Precis som andra vilda laxar sökte sig dessa laxar tillbaka till sin födelseplats då det var dags att yngla av sig. Det var en ganska fantastisk syn att se laxarna klättra uppför laxtrappan in i bassängerna i laxodlingen där slutprocessen ägde rum. Mendellhallglaciären ligger ett par mil utanför Juneau och är en s.k. krympande glaciär. Enbart de senaste trettio åren har den dragit sig tillbaka flera hundra meter. Det har medfört en tydlig landhöjning – som efter inlandsisen – vilket gör området mycket intressant för geologer men även de som forskar om växter. I detta område finns det också en hel del björnar men vi lyckades inte få syn på någon. Vår guide tröstade oss med att det var nog lika bra. Björnarna var på väldigt dåligt humör detta år vilket man trodde berodde på de många lavinerna som hade stört deras vintersömn.

Barpianist i Red Dog Saloon

Det som slog oss i Juneaus centrum är den stora mängden juvelerarbutiker. Jag har aldrig sett så många på en så liten yta förut, inte ens i Florens. Staden lär fortfarande få material från guldfälten. För att återhämta oss åt vi lunch på Red Dog Saloon. Det var en riktig gammaldags Vilda västernsaloon med sågspån på golvet, en äkta barpianist och servitriser i tidsenlig klädsel. Maten och drycken var som tur var inte från 1800-talet. På väggen bakom bardisken hängde en pistol som lär ha tillhört Wyatt Earp. År 1901 kom han till Juneau en dag och blev tvungen att lämna in sin revolver som alla andra till den lokale sheriffen. Earp lämnade dock staden så tidigt morgonen därpå att han aldrig hann hämta ut sin revolver. Det är bara en av många historier om Juneau.

Graffiti i Skagways hamn

       

Dag 10, 22 augusti. Skagway, porten mot Klondike, de stora guldfälten i Kanada. Så kallas staden i alla fall. När jag tittade ut genom hyttfönstret på morgonen på klipporna vid hamnen såg det ut som om en armé av klottrare varit i farten. Vad det egentligen var är tecken för många av de fartyg som lagt till i Skagway under årens lopp med skeppets namn, kaptens namn och datum. Ursprungligen var det enda sättet att annonsera fartygens ankomst och avgång eftersom det inte fanns några tidtabeller. Några av de nya kryssningsfartygen har följt traditionen.

Skurken Soapy Smiths gravsten

Hjälten Frank Reillys gravsten och vår guide

Här kom det dåliga vädret ifatt oss. Besöket på kyrkogården gick väl an, paraply räckte. Det fanns två gravstenar som var av särskilt intresse. Den första stenen var över Soapy Smith och den andra över Frank Reilly. Soapy Smith var en ökänd bandit och lurendrejare, Frank Reilly var lantmätare och hjälte. Så var det enligt legenden. De två möttes i en duell varvid bägge dödades, Smith direkt och Reilly dog efter två veckor med svåra plågor. Smith ligger begravd strax utanför kyrkogården medan Reilly har ett stort minnesmärke. Verkligheten kanske var något annorlunda. Det påstods att Reilly hade mördat en person i Colorado innan han kom till Skagway och att han och Smith hade varit goda vänner innan det dödliga mötet.

Skagways hotell

Vi fortsatte med bussen upp till White Horse Pass som tyvärr var helt indimmat. Det var över detta pass som guldgrävarna skulle ta sig in i Kanada där guldfälten fanns. De kanadensiska myndigheterna hade bestämt att var och en som passerade gränsen skulle medföra förnödenheter för ett år. Det blev många turer fram och tillbaks över White Pass till fots, med eller utan mulor. På den tiden bodde över 10 000 människor i Skagway. Den fasta befolkningen idag består av 950 personer och 3 000 på sommaren. Tillbaka i Skagway besökte vi stadens muséum som låg i en av de få stenbyggnaderna tillsammans med kommunstyrelsens lokaler. Lunch blev hamburgare på älg på den lokala saloonen.

Icke bevakad järnvägsövergång i Skagway

Dag 11, 23 augusti. Vi kryssar upp till Hubbardglaciären som vi når tidigt på morgonen. Hubbardglaciären är en växande glaciär till skillnad mot Mendenhallglaciären. År 1986 kalvade Hubbard enorma mängder is som blockerade hela sundet utanför glaciären i över en vecka. Vattenytan steg med över fyra meter. 16 år senare inträffade samma sak. Vi låg utanför glaciären i tre timmar och under hela tiden kunde vi se hur stora isflak pressades ut från glaciären ner i havet . Det lät som bomber eller artillerield.

Hubbardglaciären

Is till drinken

Dag 12, 24 augusti. Vi är framme i Seward, en liten hamnstad 24 mil från Anchorage. Vi åker buss till Anchorage genom ett landskap som påminner om Övre Norrland. Skillnaden är att bergen verkar resa sig rätt upp från slättlandskapet. Väl framme i Anchorage letar vi rätt på vårt hotell eller snarare motell. Vi äter lunch på Nancy’s Café. Menyn består av lax eller krabba på längden och tvären och olika slag av hamburgare på älg eller renkött. Temperaturen är mild för att vara i Anchorage, omkring 16 grader och folk sitter på uteserveringarna och äter.

Nancy's Café

Downtown Anchorage är inte mycket att se. Snacka om lappsjuka. Staden lär ha bland den största andelen alkoholister i USA vilket man kan förstå. Trötta på fisk och olika hamburgare åt vi middag på en mexikansk restaurant. Maten var utmärkt men oförsiktigt nog beställde jag in en Margarita som fördrink. Den var av familjestorlek men som tur var vi två som kunde dela på den.

Kobuks kafé i Anchorage

Dag 13, 25 augusti. Så var det dags för hemfärd. Hotellbussen körde ut oss till flygplatsen. När vi skulle checka in hamnade vi bakom tre män med stort bagage. Huvuddelen av bagaget utgjordes av jaktgevär så det tog lite extra tid att checka in alltihop. De skulle jaga karibu, renens storebror. En kort flygresa med Alaska Air på drygt tre timmar till Seattle där vi bytte till Iceland Air. Seattles flygplats är supermoderna med små obemannade tåg som kör runt mellan de olika terminalerna. Iceland Air var inget speciellt, är numera ytterligare ett av många lågprisbolag där man får betala för allt ombord.

Dag 14, 26 augusti. Hemma igen i Stockholm efter att ha mellanlandat i Reykjavik, trötta men belåtna.

Som avslutning kan vi säga att vi var mycket nöjda med vår resa. Det var intressant att jämföra Kanada med USA och kanadensare med amerikaner. Kanadensarna känns lättare att ha att göra med, både på grund av språket och allmänna attityder. Kanadensarna pratar och skriver brittisk engelska i stor utsträckning. Man kan till och med märka rester av skotsk och irländsk engelska i deras uttryckssätt. Den kanadensiska dollarn är i princip lika med den amerikanska. Prisskillnaderna var inte stora. Det var något högre priser i Alaska men det är inte konstigt eftersom de mindre städerna där måste importera allt utom fisk och trävirke.

Klimatet i sydöstra Alaska påminner om Norges. Juneau har t.ex. en genomsnittlig nederbörd om 2280 och Bergen i Norge 2250 mm (det är mycket). Medeltemperaturen ligger på 18 plusgrader i juli och 4 minusgrader på vintern i Juneau. Den senaste vintern kom dock enorma nederbördsmängder under vintern, upp till drygt 9 meter snö vilket är tre gånger så mycket som normalt. Inte att undra på att björnarna surnade till.

Råd och tips. För Alaskakryssningen finns det en bok som vi kan rekommendera. Det är The Alaska Cruise Handbook av Joe Upton, förlag Coastal Publishing Inc. Boken går att beställa via Internet, t.ex. via www.bokus.com eller Amazon.co.uk. Pris ca 140 kr, det är väl använda pengar. Ta med paraply och regnställ, ordentliga vattentäta skor och en tröja att ha under regnstället. Mössa och vantar kan också vara bra att ha om man sår uppe på däck nära en glaciär. Ta också med kamera, helst en systemkamera med teleobjektiv. Det går att hitta många fina natur- och djurmotiv på en sådan här resa. Klädsel på kryssningsfartyget varierar. Ett par middagar brukar vara formell klädsel, annars ganska avspänt, dock inte shorts och badtofflor i matsalen. Det kan också vara bra att ha med en kavaj eller tröja eftersom de allmänna utrymmena på båten är ganska svala. Hustrun brukar numera alltid ha med sig en stor sjal som hon kan svepa om sig.

 

 

 

 

Hej för den här gången. Nästa resa kommer att gå från Valparaiso i Chile till Miami genom Panamakanalen i mars och april.

Reseskildring från Kanada och Alaska

Så var det dags igen. Förra långresan gick till Sydney och Nya Zeeland och nu var det Vancouver och Alaska som gällde för mig och hustrun. Upplägget var det samma. Vi flög till Vancouver och var där i fyra dagar innan vi gick ombord på vårt kryssningsfartyg Radiance of the Seas, för övrigt samma fartyg som vi kryssade runt Nya Zeeland med i vintras.

Upplägget med att åka några dagar innan till utskeppningshamnen fyller två funktioner, för det första att acklimatisera sig och för det andra se en intressant stad.

Den 13 augusti kl. 1045 äntrade vi Lufthansas flyg till Frankfurt där vi bytte till flygbolaget Condor för direktflyg till Vancouver. Vi var framme kl. 16 samma dag beroende på att vi flög igen tiden på resan västerut. Den egentliga restiden var betydligt längre. Condor var en mycket trevlig bekantskap med gott om utrymme och jättebra service.

Vi tog en taxi till hotellet, kostnad ca 250 kr. Vi checkade in på Barclay Hotel, centralt beläget på övre Robson Street. Hotellet var ganska litet men trevligt. Tyvärr var det under renovering med hantverkare överallt. Som tröst blev vi uppgraderade till ett jättefint rum med två enorma dubbelsängar. Efter att ha packar upp var det dags för middag. Den intogs på en utmärkt grekisk restaurant på andra sidan gatan. Sedan tog resans vedermödor ut sin rätt och vi gick till sängs.

 

Karta över Vancouvers innerstad

Vancouver är en vacker och trevlig stad. Den har två gånger utsetts till världens bästa stad att leva i och hamnar alltid högt på listan annars. Bidragande orsaken verkar vara bra miljö, rent och snyggt, många grönområden, mycket kultur, hög grad av integration och bra kommunikationer. En busslinjekarta lyste dock med sin frånvaro men genom att läsa på hållplatsernas destinationsskyltar och läsa kartan gick det att hitta rätt bussar.  På minussidan de högsta boendekostnaderna i Kanada. Vi som bor i Stockholms innerstad tyckte väl inte det var så speciellt. Övriga priser är rimliga, till och med lite billigare än i Stockholm. En negativ överraskning var momsen på 12 procent som inte framgick av priserna utan lades på i efterhand.  I Kanada bestämmer respektive delstat över momsens storlek som kan variera från 5 till 15 %. Staden är ungefär i Stockholms storlek, innerstaden har ca 600 000 invånare och hela Vancouver ungefär 1,4 miljoner invånare. Engelska är det största språket men därefter kommer kinesiska i olika former. Minoriter har blivit majoritet de senaste 30 åren och 51 procent av invånarna består av så kallade synliga minoriteter. Detta beror främst på en mycket stor invandring från Asien, främst Hongkong men även Indien och Indonesien.

Indianstaty?

Dag 2, den 14 augusti, var det gympaskorna på. Nu skulle vi börja utforska Vancouver till fots. Vi gick norrut på Robson Street mot Stanley Park och vände sedan ner mot den västra delen mot Seawall. Den är en kombinerad gång- och cykelbana som löper runt hela den halvö som innerstaden är byggd på. Efter två timmars rask promenad hade vi nått södra delen av Seawall och kände för en lunchpaus. Denna sträcka dominerades av två stora stränder som är populära tillflykter för stadsborna på fritiden. Just när vi gick där var det lågvatten och det syntes tydligt hur bebyggelsen anpassats till tidvattnet som är ganska betydande (3-4 meter). Efter lunch gav vi oss i lite makligare tempo på ömma fötter mot hotellet via ett antal affärer där vi kunde gå in och se om det var något vi behövde. Vi gick också förbi Waterfront station, en mycket vacker byggnad minst 100 år gammal.

Lågvatten i False Creek

Eftersom det var vår 30-åriga bröllopsdag blev middagen extra festlig. Den intogs på den roterande restaurangen högst upp på Landmark Hotel, en av de högsta byggnaderna i Vancouver. En mycket trevlig tre rätters middag med vin och fantastisk utsikt för 800 kr tillsammans. Helt OK.

Waterfront Station

Dag 3, den 15 augusti, var det dags för utflykt till staden Victoria på Vancouverön. Det blev en lång och dyr utflykt men den var värd pengarna. Vancouverön är till ytan något större än Småland och har ungefär lika stor befolkning, drygt 700 000 invånare. Ön ligger väster om British Columbia och Vancouver stad. Den största staden är Victoria som tillika är delstaten British Colombias huvudstad. Turen gick via buss till ett färjeläge två mil söder om Vancouver och därefter färja till Vancouverön och buss igen från färjeläget där till Victoria. Total restid tur och retur drygt 6 timmar plus 5 timmar i Victoria. Färjeturen var en upplevelse. Färjan var som en mindre Finlandsbåt och mycket välhållen. Sjöresan gick genom en underbart vacker skärgård, påminnande om Stockholms skärgård men större och med stora höjdskillnader. Gott om bebyggelse på öarna och många fritidsbåtar. Vi hade återigen tur med vädret, varmt och strålande solsken. Huvudattraktionen i Victoria var innerstaden som behållit sin karaktär från senare delen av 1800-talet. Nere vid hamnen finns bl. a det fantastiskt vackra Empress Hotel med en underbar trädgård och British Colombias parlamentsbyggnad.  I stadskärnan ingår även ett eget litet Chinatown.  Hamnen var full av fritidsbåtar och sjöflygplan. Av någon anledning föredrar man sjöflygplan framför helikoptrar i det här området. Hemresan gick något snabbare men klockan var ändå efter 9 på kvällen när vi återvände till vårt hotell. Det blev en sen middag på en pub. Maten och ölen var bra, sångaren hemsk. Han lyckades fullständigt massakrera Neil Diamonds fina gamla ”Sweet Caroline” bl.a.

Sjöflygplan i Victorias hamn

Empress Hotel

Dag 4, den 16 augusti, köpte vi ett varsitt dagspass för de allmänna kommunikationerna i Vancouver för 9 dollar per styck. Kommunikationerna fungerar utmärkt i Vancouver med ett stort antal trådbussar kompletterade med vanliga bussar och en tunnelbana som av någon anledning kallas Skytrain. Vi tog en trådbuss till Chinatown som påstås vara den näst största på Nordamerikas västkust efter San Franciscos. Chinatown blev något av en besvikelse, inte speciellt mycket att se.  Promenaden mot Waterfront station förde oss genom Gastown som var betydligt mer sevärd. Gastown är ett gammalt fabriksområde som renoverats och där finns nu restauranter, kaféer, affärer, gallerier, muséer med mera. Från centralstationen tog vi Skytrain till den gamla Olympiastadion varifrån vi promenerade längs stranden till Granville Islands marknadsplats. Vi hade förväntat oss en blandning av Gröna Lund och Hötorget men blev angenämnt överraskade. Det fanns många vackra gamla byggnader, ett muséum, ett mikrobryggeri med ölprovning, restauranger, affärer, en fantastisk saluhall/fiskmarknad och en marknad där det såldes riktigt hantverk och inte krimskrams. Till lunch åt vi laxburgare, så långt man kan komma från Mcfish som det är möjligt. Färsk, grillad lax med en stor sallad till. Vi tog en buss tillbaka till centrum och hotellet. På kvällen åkte vi till Gastown där vi åt middag på en underbar italiensk restaurant. Jättebra mat till rimliga priser och utsökt service.

Höj- och sänkbara hus i False Creek

Dag 5, 17 augusti. Det började dra ihop sig till avfärd. Förmiddagen hade vi för oss själva och strosade omkring lite i hamnkvarteren på norra sidan innan vi gick ombord på vårt kryssningsfartyg. Terminalen för kryssningsfartygen är i sig något av ett arkitektoniskt mästerverk. Det var den sedvanliga incheckningen med lite extra papper att fylla i eftersom vi skulle till USA.

Kryssningsterminalen

Därmed avslutades vår vistelse i Vancouver, Kanada. Våra erfarenheter är nästa odelat positiva. Även om bebyggelsen till stor del består av höghus gör den ändå ett luftigt intryck. En bidragande orsak är naturligtvis havets närhet och alla parker och grönområden. Tyvärr hann vi inte besöka Stanley Park, den största parken i Vancouver. Kanadensarna upplevde vi som trevliga och lättsamma att ha att göra med. På något sätt upplever man dem som mer europeiska än amerikanska i sitt synsätt. Det kan ha flera orsaker men den viktigaste är säkert att Kanada länge förblev en brittisk koloni och fortfarande är en del av det brittiska samväldet. Det sociala systemet är byggt på det brittiska och någon debatt liknande den i USA om välfärd och sjukvård har aldrig varit aktuell i Kanada. Som kuriosa kan även nämnas att avstånd mäts som i Europa (meter, kilometer osv) medan mått mäts enligt det gamla brittiska systemet. Således är en stor stark 16 uns och en pint 20 uns. Priserna var som i Stockholm eller något lägre. En varmrätt kostade cirka 100 kr på en normal restaurant och det var stora portioner. Ölindex låg på 35 kronor för en halvliter. Det lokala vinet var mycket prisvärt, särskilt det vita.