Cinderella i Västindien mars 2018

Pretty flamingo

                      Cinderella i Västindien

Vad döljer sig bakom denna kryptiska rubrik? Jag ska strax förklara men vi börjar från början. 2 mars tidig avfärd från Arlanda till Frankfurt med Lufthansa. Från Frankfurt vidare med Condor som vi flugit med tidigare och hade goda erfarenheter av. Vi blir något besvikna, endast den roliga säkerhetsfilmen är sig lik annars är det som ett vanligt charterflyg. Kanske kan förklaras av att Costa Cruises har chartrat hela planet. Flera timmar senare landar vi på Guadeloupe där vi går ombord på vårt kryssningsfartyg Costa Magica efter en kort bussresa lagom till middagen. Vi döper omedelbart om båten till Cinderella efter Viking Lines partybåt. För invånarna på Guadeloupe och Martinique är detta motsvarigheten till en Östersjökryssning men i Västindien och en vecka istället. Säkert hälften av passagerarna består av denna kategori, vi tillhör den andra kategorin, dvs européer huvudsakligen fransmän, italienare och tyskar. Samt några enstaka nordamerikaner. Jag kan också tillägga att jag hade drabbats av gråstarr månaden innan vilket gjorde tillvaron lite suddig för att uttrycka det milt.

3 mars till havs på väg mot Tobago. Vi kollar in fartyget och medpassagerarna. Som Club Costa-medlemmar blir vi inbjudna till en cocktailstund innan lunch där kaptenen presenterar sig själv och sina närmaste medarbetare. Lite mer informellt än tillställningarna med alla passagerare i teatern eller motsvarande lokal. Gymmet är så där och omklädningsrum och bastu minimala. Buffetlunchen är OK, bra utbud. Uppe på pooldäck är solstolarna huvudsakligen besatta av européer medan västindierna håller till mer runt baren eller borden i skuggan. Redan tillräckligt bruna? Middag i stora matsalen. Vi får ett bord för oss själva, inte direkt fullsatt. Maten också OK men inte riktigt i samma klass som på vår förra kryssning med NeoRiviera förra hösten runt Mauritius och Seychellerna.

4 mars Tobago. Förra gången vi var här var vintern 1981-82. Vi undrar vad som förändrats och konstaterar, allt. Lilla Scarborough har vuxit och sträcker sig ut mot Pigeon Point där vid bodde för så länge sedan. Hotellet var borta och hela Pigron Point har blivit någon form av naturpark, man betalar inträde för att komma in och bada. Många badgäster är det. I början av 80-talet var det nästan folktomt och det fanns en hydda där man kunde köpa läsk och öl och en skranglig brygga. Nu fanns det flera snabbmatställen men bryggan var kvar. Det var vid den vi första gången såg ett riktigt kryssningsfartyg och de åldriga passagerarna som stultade iland med en rompunsch i handen. Då sa vi med ungdomens säkerhet att vi aldrig skulle åka på kryssning och nu är vi väl uppe i tio stycken. Stranden är minst sagt välbesökt och i sanden kan vi se små korallstycken. De måste ha brutits loss från korallrevet utanför Pigeon Point, ett rev som redan på 80-talet var skyddat av FN. Nu krymper det som många andra korallrev på grund av människans inverkan. Lunch blir en kladdig hamburgare och lokalt öl och sedan är vi redo att åka tillbaka till vårt flytande hem. Är det värt pengarna för utflykten? Nja, men det är intressant att se hur utvecklingen har gått. Inte mer folk i matsalen ikväll heller. Det verkar vara någon sorts uppdelning där européerna äter i stora matsalen  och västindierna i buffetmatsalen. Intressant är också att se hur passagerarna från Guadeloupe interagerar med lokalbefolkningen, eller snarare hur de inte gör det. Det är som om de betraktar befolkningen på Tobago som kusinen på landet och vägrar tala något annat än franska.

Den gamla bryggan

Pigeon Point, bad,sand och palmer

Det är 5 mars och vi är på Grenada, ytterligare en liten ö och före detta brittisk besittning. Staden heter St. George's, är liten och delas av en bergsrygg. Vi hoppar på ett litet hop on- hop off-tåg som tar oss upp till det gamla fortet där man har en fantastisk utsikt över Saint George's med omgivningar. Fortet är ganska förfallet efter en förödande brand på 1970-talet och det som fungerar är bas för öns polisskola.

På torget i väntan på tåget

Uppe på fortet

Kanonbra utsikt från fortet

Det fysiska inträdesprovet är väl att ta sig till fots upp till skolan. Efter besöket på fortet inväntar vi tåget som kommer tuffande en kvart efter utsatt tid. Nästa anhalt är öns historiska muséum som klaras av på en halvtimme. De flesta av öarna i området har likalydande historia. Upptäckta av Christoffer Columbus. Utrotande av den ursprungliga indianbefolkningen (kom från Mellanamerika), införande av slavar från Afrika och maktkampen mellan de europeiska staterna över herraväldet i Västindien. Något förenklat. Efter muséet får vi vänta 30 minuter på tåget och när det väl kommer är det fullsatt så vi får vänta ytterligare minuter på nästa. Orsaken är trafikkaos. Av öns ca 100 000 invånare verkar hälften ha bil och de flesta är i St. George's. Så småningom lyckas vi ta oss tillbaka till vårt skepp genom en tunnel som skär igenom bergsryggen. Tunneln var dessutom halvfylld med vatten beroende på vindar och högvatten. Grenada är en liten ö, drygt en tiondel av Gotlands yta men med dubbelt så många invånare. Grenada är en egen stat och medlem av det brittiska samväldet men har inget stöd från EU och är helt beroende av turism. Pytteliten ö,  några sjyssta sandständer, annars inte mycket.

Utanför Högsta Domstolen, lockande att tuta, bara för att...

En havets skönhet, ett annorlunda kryssningsskepp

Tunneln under fortet

Den 6 mars är det dags för Barbados, den mest östliga av Windward Islands. Här var vi också vintern 1981-82 innan vi åkte till Tobago. Vi håller oss till huvudstaden Bridgetown den här gången. Stadskärnan ligger på bekvämt gångavstånd från kryssningspiren och det är en trevlig promenad längs stranden. Förra gången tyckte vi Bridgetown var lite halvsunkigt det verkar som om man gjort en hel del för att fräscha upp staden. Första anhalt är i nöjesbåtshamnen som har vuxit ordentligt. Traditionell morgonfika capuccino varhelst vi kommer. Varje ö verkar ha sin egen specialite på denna dryck. Kaféet har fin utsikt över hamnen och erbjuder Happy Hour från kl 8 på morgonen och framåt. Två öl för priset av en men vi avstår, klockan är inte elva än.

Happy hour kl 0800

Liten triumfbåge vid marinan

Efter fikat går vi upp mot centrum. Intrycket är fortfarande att staden är uppsnyggad, affärer och parker ger ett trevligt intryck. Vi går tillbaka mot hamnen längs mindre gator inne i staden och kommer så småningom ut mot strandvägen. Vi stannar till vid ett litet hantverkscentrum som har en del trevlig lokal konst och hantverk. Där finns också en litet ställe där man kan få lite snabbmat och en öl, dvs öl för mig och Coca cola för hustrun. Vi bryr oss inte om att åka på någon utflykt, sevärdheterna är samma som förr och stränderna är bara mer befolkade.

Park med kyrka i Bridgetown

Ölen är svag men läskande

7 mars, ytterligare ett kärt återseende, St Lucia. Vi var där i november 1986 och är lite spända på hur ön har förändrats sedan dess. Vi lägger till i huvudstaden Castries och åker direkt på utflykt. Vi har valt en utflykt till Rodney Bay med reggaetoner. Bussen är av typ amerikansk skolbuss och mycket färgglad, ungefär i lika grad som den inhemske guiden är pratglad. När han inte pratar spelas det reggaemusik med full volym. Vägen är smal och trafiken är tät, mycket tutande. Vår guide säger till oss att när någon tutar ska vi ropa något som jag glömt bort. Vi tar det hela med gott humör och spelar med. På vägen till Rodney Bay gör vi ett kort kyrkbesök. Överraskning, kyrkan är katolsk, kanske beroende på att 90 % av befolkningen är katolsk till skillnad mot Barbados där huvuddelen är protestanter av en eller annan sort. Kyrkan är byggd av sten naturligtvis och vacker både på utsidan och insidan.

Vår guide

Vår buss

Interiör från kyrkan

Så småningom kommer vi fram till vårt slutmål, Rodney Bay och Pigeon Island. Vi hade ju bott på ett hotell i Rodney Bay 1986 men det är helt borta precis som nästan allt annat. Hotellet hade legat i ett lummigt område precis vid stranden men av lummigheten finns heller inget kvar. Det är omöjligt att känna igen sig. Nya hotell och andelslägenheter överallt och en jättelik marina som lär vara en av de största i Västindien. Vi kommer ner till stranden nära Pigeon Island. Vår guide har naturligtvis en bekant som hyr ut solstolar. Kruxet är bara att vi ska betala dagspriset för max två timmars användande. Det är inte många som nappar på erbjudandet.

Vår strand (men var är hotellet?)

Atlanten mötet Karibiska sjön

Själva tar vi oss en promenad runt området. Särskilt intressant är det när vi kommer till en plats där vi kan se två hav samtidigt, Atlanten öster om oss och Karibiska sjön i väster. Atlanten mer vild och vresig, Karibiska sjön lugn och stilla. Långt i norr kan vi till och med skymta Martinique som är vår nästa hamn. Efter ett tag går vi tillbaka till stranden där en barägare gärna tar emot våra amerikanska dollar i utbyte mot ett par flaskor kall dryck. St. Lucia har ECD (East Carribbean Dollar) liksom Barbados och de övriga lovartsöarna men det går utmärkt med amerikanska dollar också och priserna är överraskande humana. Dags att åka tillbaka till Castries och vår lilla båt. På vägen dit tjoar vi varenda gång någon tutar, även vår egen chaufför. När vi kommer tillbaka till hamnen träffar vi på de västindiska passagerarna i Duty Freeshopen, som vanligt. (Är alltid placerad i hamnterminalerna nära båtarna, så praktiskt!) De verkar mer intresserade av den än att utforska ön. Normalt brukar rederierna vara mycket restriktiva med att ta ombord alkohol men här verkar de inte bry sig.

8 mars och det är dags för en av höjdpunkterna, Martinique. Precis som Guadeloupe är ön ett län i Frankrike och därmed med i EU. Vi har tagit en lång utflykt mot norra delen och den lilla staden Saint-Pierre. Klockan 8 åker vi från Fort-de-France på smala men bra vägar i det inre av ön. Vi får åka med en tyskspråkig eftersom det finns för få engelskspråkiga passagerare. Vår guide är en yngre mycket kunnig och entusiastisk dam som talar perfekt tyska (på en fransk ö)? Vägen går genom regnskogar och små byar mot vulkanen Mont Pelée. Vi besöker först en kyrka som är en miniatyr av Sacré-Coeur i Paris och därefter ett romdestilleri som grundades redan i mitten av 1700-talet. Anläggningen förstördes av vulkanutbrottet 1902 precis som staden Saint-Pierre men byggdes upp av ägarfamiljen Depaz i den ursprungliga stilen. Den ligger högt och vackert med utsikt över de omgivande sockerrörsfälten och havet i bakgrunden. Besöket avslutas med lite romprovning och möjlighet att köpa någon av produkterna. Jag köper själv en av de medeldyra flaskorna, rom lagrat på ekfat i 8 år. Tillverkningssättet påminner om konjakstillverkning även om grunden är annorlunda, sockerrör istället för vindruvor.

En av Fort-de-Frances för-eller kåkstäder sedan vulkanutbrottet

Balatakyrkan, i bakgrunden Mont Pelée

Balat , ett Mini Sacré-Coeur

Interiör, mycket vackert

Huvudbyggnad destilleri Depaz

Råvaran sockerrör med utsikt över Karibiska sjön

15 gastar på död mans kista och hej och hå för en tunna med rom

Nästa anhalt är Saint-Pierre som förstördes av Mont Pelées utbrott 1902. Endast en person överlevde, en fånge som hade varit inlåst på polisstationen. Han hittades i cellen som i princip var det enda som återstod av vad som en gång kallats Karibiens Paris. Saint-Pierre var inte bara en viktig handelsplats utan även ett kulturcentrum med teater och ett operahus. Av glansen finns inte mycket kvar. Staden ligger på i princip två gator längs kusten. Vi besöker det lilla muséet där vi kan se fotografier från före och efter vulkanutbrottet. Efter en timme åker vi tillbaka längs kusten söderut mot Fort-de-France. Vi passerar några mindre fiskebyar och någon enstaka badstrand men myllrande badstränder och stora hotellkomplex lyser med sin frånvaro. Skönt! Så är vi tillbaka till Costa Magica och nu är den stora frågan, kommer jag att få behålla flaskan eller tar de och låser in den i något förråd där jag får hämta den efter kryssningens slut? Jag har flaskan i ryggsäcken som jag lägger på bandet. Ingen reaktion från säkerhetspersonalen och jag tar med flaskan i triumf till vår hytt där jag lägger den längst ner i en garderob.

Kan vara bra att veta vart man ska

Några gatubilder från Saint-Pierre

Mycket nöjda med utflykten, förstod nästan allt

Martinique verkar fortfarande mer genuin och mindre turistifierad än Tobago, Barbados m fl. En anekdot förresten. Napoleon Bonapartes första hustru kom från Martinique där hennes far var en stor plantageägare med många slavar. Efter den franska revolutionen 1789 förbjöds slaveriet även i Frankrikes kolonier. Många plantageägare blev utfattiga och det påstås att Josephine övertalade Napoleon att häva förbudet vilket också skedde. Först 1848 avskaffade Frankrike slaveriet vilket gjorde att det var ett av de sista länderna i Europa som avskaffade slaveriet. Den som då styrde Frankrike var Napoleons brorson som senare blev Napoleon den tredje.

9 mars och tillbaka till Point-à-Pitre och Guadeloupe. Fartyget ligger bra till i hamnen med bara en kort promenad in till stadens centrum. Här kliver de västindiska passagerare av som gick ombord för en vecka sedan. De har gjort sin lilla veckokryssning och går iland med väskorna bågnande av tax free varor. Lycka till i tullen, tänker vi. Vi tar själva en promenad in till staden. På en knapp halvtimme är vi vid stora torget som delar utrymmet med fiskmarknaden vid en annan hamn. Annars är det som vilket torg som helst i Frankrike med undantag för värmen och lokalbefolkningens pigmentering Vi tar en fika på ett kafé, mycket franskt. Här smakar capuccinon som en vanlig cappucino. Praktiskt att kunna använda euros också. Vi strosar omkring lite. Ulla köper karibiskt rutigt tyg, de har sådana härliga färger. Vi går ett stycke till, och hamnar på ett nytt torg och ett nytt kafé. Tyvärr har vissa delar av toalettkulturen överförts hit, riktigt ohygieniskt. Något annat typiskt franskt är hur gatunätet är planerat med raka gator som utgår från centrum. Var vi än kommer kan vi se vår lilla båt verkar det som. Efter det att vi kollar restaurangernas utbud och priser går vi tillbaka till fartyget för en sen lunch. Inte mycket handel i tax free här inte eftersom vi är i EU. Buffetlunchen är mestadels grillad, det verkar bli flugan framöver.

Marknaden, först grönsaker

och sedan fisk

dresscode, hedhasat gillas inte

Rue någonting

Stora torget

Stadens basilika

Blomsterprakt i staden

10 mars till havs. Den andra hela dagen till havs och vi är på väg mot ABC-öarna (Aruba, Bonaire och Curacao). Till lunch kom grillarna och öltunnorna fram. Med undantag för den bakade potatisen och salladen hamnade allting på grillarna och köerna ringlade sig framför ölpumparna. Det är helt klart vad västindierna anser vara en riktig måltid. Inte för att jag ogillar grillat, tvärtom, men det är inte lätt att komma till. Dessutom kan vi inte beställa dryck vid bordet utan måste beställa vid baren om man inte vill dricka öl. Annorlunda. Hög musik och allehanda lekar ingår också en trevlig dag till havs med Costa Cruises egen Cinderella. Kommer någon förresten ihåg Povel Ramels visa om vägen till Curacao? "Måste vägen till Kyraså gynga så, förlåt kapten att jag sjynga så osv". Det enda som gungar här är höfter och knän på dansarna. Vid middagen träffar vi två svenska par som har klivit på i Point-à-Pitre. Därmed är vi 6 svenskar på båten, en klar minoritet.

11 mars, framme på Curacao och staden Willemstad. Curacao är en autonom del av Nederländerna  och har tillhört Nederländerna i princip sedan mitten av 1600-talet precis som de två andra öarna Aruba och Bonaire och har en egen valuta. Dollar går dock bra. Curacao har en yta av 440 kvadratkilometer och 142 000 invånare. Ön är ganska karg till sin natur men ändå vacker. Överallt utanför staden växer det kaktusar. Klimatet är perfekt för den som gillar att sola, 360 soldagar om året. Vi har tagit en halvdagstur för att bese ön och bland annat titta på gamla slavkvarter. Holländarna var ökända slavhandlare. Som vanligt är det inte tillräckligt  många engelskspråkiga så vi får åka med en tysk grupp. Vår guide är en äldre kvinna bosatt på ön som pratar en form av skoltyska som hon lärde sig på mellanstadiet för sådär en 50 år sedan. Det fungerar ändå ganska bra. Holländska är väl annars det officiella språket på Curacao men det finns ett antal andra språk också. Vi åker genom ön upp mot plantagen och slavbostäderna. Där möts vi av en lokal guide som dock pratar engelska. Vi får gå in i en av stugorna. Den är byggd av korall och diverse andra saker och verkar mycket stabil. Stugan har ett större kombinerat kök och vardagsrum och ett mindre sovrum där hela familjen delade på en säng. Det som slår mig med undantag för värmen och byggmaterielet skulle det kunna ha varit en torparbostad i Sverige på 1800-talet. Slavarna var mycket värdefull egendom behandlades relativt väl men slavägarna hade makten över liv och död och kunde döda en slav utan att någon ens höjde på ögonbrynen.

Ingång till slavkvarteren

Typisk slavstuga

Ugnen

Vardagsrummet

Vår guide

Finkläderna

Sovrum

Tegler för slavar

 Nu åker vi till Boka Tabla nationalpark som ligger vid kusten och består mest av ovanliga klippformationer och kaktusar. Det blåser ordentligt och vågorna slår med stor kraft mot klipporna och saltet yr genom luften. Som tur finns det ett litet kafé där vi kan få lite kaffe. Vi fortsätter söderut tillbaka mot Willemstad. Vi stannar till vid en vacker sandstrand vilka inte är så vanliga på Curacao. Vattnet var extremt blått. Eftersom det inte finns sandsten produceras sanden av papegojfiskarna som tuggar i sig koraller och därefter bajsar ut resterna som sand. En papegojfisk kan producera 360 kilo sand under sitt liv. Sista anhalten innan Willemstad är Jan Kok saltsjö. Där kan vi se flockar av oranga flamingos, dvs jag ser bara en orange fläck i fjärran. Färgen beror på att fåglarna äter krabbor.

Skummabde hav

Skum brud

Små men trevliga ständer

Pretty in orange

Efter en snabb lunch på båten går vi iland för att utforska Willemstad som är en av de intressantaste städerna i Västindien och tillika på UNESCOS världsarvslista. Det är som att se en holländsk småstad fast varmare och mer färgglatt. Efter en kort promenad från båten kommer vi till Emmabron som sträcker sig över St Ana Bay till stadsdelen Otrabanda som helt enkelt betyder andra sidan. Det gäller att passa tiderna eftersom bron öppnas med jämna mellanrum för att släppa igenom båttrafiken. Visserligen finns det färjor som kan ta över passagerare vid dessa tillfällen men det är en speciell känsla att gå över den fyrfiliga bron. Otrabanda är inte stort men trevligt och det finns ett torg med kaféer, en kyrka och ett museum. Cappuccinon smakar precis som den ska, inga konstigheter här inte. Vi strövar omkring ett tag bland de trånga gränderna innan vi går tillbaka över bron. Även på den västra sidan finns det trevliga kvarter med gott om restauranger och kaféer. Det finns också ett litet minitåg som trafikerar de centrala delarna. Willemstad känns som en riktig stad och Curacao är ett intressant resmål om än inte om man bara är ute efter sol och bad men väl vill ha lite mer kultur och historia.

Drottning emmas bro

Otrabanda

Holländsk arkitektur

Kyrkan

Annorlunda orkester

12 mars, dags för Aruba. Ön är den minsta av ABC-öarna på 180 kvadratkilometer och 110 000 invånare. Precis som Curacao är Aruba en autonom del av Nederländerna med egen valuta och dollar går bra. Vi lägger till i staden Oranjestads hamn angenämnt nära centrum. Aruba är mer en traditionell semesterort känd för sina fina stränder och exklusiva all inclusive hotell. Efter Seychellerna och Mauritius känns dock sandstränder lite blaha, blaha så vi tänker utforska staden istället. Här blir vi dock besvikna. Lika mycket karaktär som Willemstad har saknar Oranjestad. Staden verkar vara helt ägnad åt badturister som kommer in från hotellen då och då för att få lite omväxling. Förutom en stor marina med många restauranger och barer och en huvudgata med lyxaffärer och banker verkar det inte finnas mycket mer. Gott om amerikaner och alla verkar vara Trumpanhängare. En cappuccino och sedan snabbt tillbaka till båten och lite europeisk kultur.

Centrum Aruba

Nej, båten har inte kört upp på land

Här är vi

Arubapelikan

Inte kyrka, museum

Blå hästar överallt, någon sorts nationalsymbol

Världens minsta spårvagn på världens kortaste sträcka

13 mars och vi är i Kralendijk. Bonaires huvudstad. Bonaire betyder bra luft (jfr Buenos Aires) och är ekonomiskt och befolkningsmässigt den minsta av ABC-öarna. 188 kvadratkilometer stor och bara 19 000 invånare. Till skillnad mot Curacao och Aruba är Bonaire en kommun i Nederländerna men är inte med i EU (Tax free ni vet). Valutan är amerikanska dollar. Ön är mest känd för bra förhållanden för dykning, det finns inte många badstränder. Vi tittar oss omkring i Kralendijk som är en trevlig liten stad huvudsakligen bestående av en huvudgata och en lång trevlig strandpromenad. Den traditionella cappuccinon avnjutes på ett litet kafé där vi får en miniglasskula till. Både cappuccinon och glassen är utmärkta. Vi går en promenad längs strandpromenaden som verkar vara oändlig. Längs stranden ligger många trevliga små restauranger och instuckna mellan dessa håller dykskolorna på att lära sina elever dykandets ädla konst. Allt är mycket lugnt och gemytligt och vädret perfekt som vanligt. Lunch ombord, det börjar bli trångt i buffetmatsalen. Någon säger att stora matsalen är stängd för lunch. Mystiskt.

Karta över stadent

Simon Bolivar, vad gör han här?

och en kyrka till

Dagens cappuccino med gratis glasskula

Typiskt hus längs strandpromenaden

Grund kurs dykning

14 mars och tillbaka på Grenada och Saint George's. Vi tar en promenad i nedre staden och tänker ta oss över till andra sidan genom tunneln för att slippa klättra över åsen eller gå uppför de mycket branta gatorna. Tunneln visar sig vara vattenfri (lågvatten) men halvvägs vänder vi om. Trafiken är intensiv och det finns ingen gångbana. Alternativet lilla loket finns ju om man gillar att vänta en halvtimmer vid varje hållplats om man vill gå av. Inga lockande lunchrestauranger i staden så det blir lunchbuffeten. Trängseln har blivit ännu värre och man får leta länge innan man hittar ett ledigt bord. Till middagen har Ulla blivit magsjuk så hennes måltid blir ganska torftig, lite ris och vatten.

15 mars. Martinique och vi har tänkt utforska huvudstaden Fort-de-France. Tyvärr är Ulla fortfarande magsjuk och med min dåliga syn har jag ingen lust att treva mig runt i staden på egen hand så det blir en dag på båten tillsammans med partygänget.

16 mars. Tillbaka till utgångspunkten Guadeloupe för andra gången. Här ska vi gå av. Flyget går först på kvällen men även om vi måste lämna hytten kl 10 får vi stanna ombord till kl 15 och behålla våra kort så vi kan äta och dricka. Ulla mår bra, skönt att det inte är någon magparasit. Så småningom är det dags att lämna vårt flytande hem och ta flyget tillbaka till Stockholm via Frankfurt.

Så vad tycker vi om denna resa. Milt sagt annorlunda och då menar jag inte så mycket geografi och miljö som kultur och människor. Inte något för den som gillar lugn och ro kanske men omväxlande och intressant. Det var full fart hela dygnet från morgon till kväll till skillnad mot vissa kryssningar där allt verkar stänga av efter middagen. Mat och service var godkänd men inte i klass med säg vår kryssning i november året innan till Mauritius och Seychellerna men målgruppen var också annorlunda. Som vanligt var det få svenskar ombord vilket vi tycker är bra. Enda undantaget var en Atlantkryssning från Västindien till Europa för några år sedan då det var 600 svenskar ombord. Utan svenska medpassagerare skaffar man sig andra kontakter och vi har haft många intressanta bords- och frågesportskamrater under åren.

Lite frågesport. Vad är detta?

Ja, hur gick det min gråstarr. Jag opererades i april och börjar se normalt igen. Jag hoppas att jag kan se bättre på nästa kryssning, den från Savona till Rio de Janeiro i slutet av november.

Vi hörs

Olle och Ulla