Warszawa 2012

Warszawa 2012 30 november till 4 december

Så var det dags att resa till Warszawa igen. Staden där tjejerna ser ut som fotomodeller och killarna som fotbollshuliganer. Den här gången följde min fru Ulla med istället för min dotter som förra gången i början av september 2011.

Fredagen den 30 november bar det av med det polska flygbolaget LOT den här gången istället för Whizzair. Lite dyrare och lite bättre. Whizzair och Ryanair har dessutom bytt flygplats från Frederic Chopin till en f d militär flygbas ganska långt från Warszawa och än så länge med något bristfälliga kommunikationer. Själva tog vi buss 175 från Chopin till Warszawas centrum, 100 meter från hotellet. Det kostade 7,20 zlotys (drygt 15 kr) för oss båda. Rättare sagt, det kostade oss ingenting eftersom vi inte hade polska mynt att köpa biljetter för i automaten. Som tur var dök det inte upp någon kontrollant. Väl framme vid hotellet vid 14-tiden checkade vi in. Inga kommentarer att jag dök upp med en något äldre damsällskap den här gången.

Efter att ha packat upp och ätit lite tog vi en promenad till Gamla stan (Stari Miesto). Vädret var gråmulet och kyligt. Uppe på torget innan Gamla stan var det som vanligt liv och rörelse. En stor konstgjord gran med spektakulär belysning hade rests och en scen för musik och framträdande och musik hade monterats upp. Allt var förberedelser för nästa dag, den 1 december som tydligen är speciell för polackerna. Snart började både musikken och ljusspelet. Fantastiskt! Vi gick vidare till torget i Gamla stan där det var en julmarknad i full fart.Vi gick runt bland stånden, tittade på utbudet och smakade på den polska glöggen. Det fanns också varm och kryddad öl som är en polsk specialitet. Jag föredrar nog glögg på vin. Middagen intogs på restarang Boruta i den s k Nya stan (Nowy Miesto) strax norr om Gamla stan. Adress Ul. Freta 36. Lika bra och billig som när jag och Beatrice var där förra året.

Torget Zamkowy framför Stare Miesto

På lördag var det dags att åka över till stadsdelen Praga på östra sidan av Wisla. Vi började med att inhandla varsitt tredagars pass (buss, spårvagn och t-bana) för 24 zl styck. Vi tog bussen till Universitet och gick därifrån över slottsbron till Praga. Denna del av Warszawa har länge haft dåligt rykte som ett tillhöll för fattiga och kriminella. Nu har detta ändrats genom att konstnärer men även mer besuttna polacker har börjat flytta in. Flera konstnärer (eller bohemer) söker sig nu från Berlin som de tycker har blivit för borgerligt, till Warszawa och Praga.Särskilt många konstnärer såg vi inte till när vi gick längs Zabkowka, inte heller några björnar i zoon vid Park Praski. Fel väder och framförallt fel årstid kanske. Däremot pågick enorma gatuarbeten mitt inne i Praga längs Targowa. Tydligen byggs tunnelbanan ut till Praga också. Vid lunchtid gav vi upp och gick tillbaka till Stare Miesto (Gamla stan). Vi hann dock med en fika på ett litet kitschigt kafé vilket det finns gott om på båda sidor floden. På Zamkowy - det stora torget söder Stare Miesto - hade musiken börjat och granen var klädd. Vi tog en runda runt Stare Miesto och åt lunch på en typisk polsk pirogeria. På torget pågick julmarknaden för fullt. Enligt min hustru var det ganska bra grejer som bjöds ut och inte bara blingblang från Kina. Läder, stickat och keramik är särskilt prisvärt. Tillbaka på hotellet för lite vila innan middag innan vi återvände till Stare Miesto. Hela Nowy Swiat och Krakowskie Przedmiescie var belyst av gatlyktor utformade som små julgranar. Uppe på Zamkowy hade musiken slutat men ljusspelet var i full gång. Tusentals människor var fortfarande kvar. Förutom den stora granen var hela slottet som ett enda stort ljusspel. Säkert ett halvdussin projektorer spelade mot slottet. Vi försökte förgäves se var projektorerna var placerade.

Julgranen med slottet i bakgrunden

Middag intogs på Polka Magda Gessler, också en favorit från förra året. Magda Gesslers reatauranger anses vara bland de bästa i Polen men håller ändå ett angenämt prisläge. Hon har nu också öppnat en snabbmatskedja, MG Eat. Fika intogs på vägen hem på klassiska Blikle Café där Charles de Gaulle var en av stamgästerna när han tjänstgjorde i Warszawa före andra världskriget.

Söndag var kulturdag. Först bar det av till Nationalmuséet där man kan beskåda såväl internationella som inhemska konstverk. Nästa tre timmar senare stapplade vi ut helt överväldigade av intryck. Det var framförallt den polska konsten som var intressantast. Trots att polackerna var ockuperade av främmande makter (Ryssland, Tyskland och Österrike) under hela 1800-talet fram till första världskriget utecklades många konstnärer, författare och musiker som blev internationellt ryktbara. Den första egna konstakademin grundades i slutet av 1800-talet. Nästa anhalt var kungliga slottet vid Stare Miesto. Jag såg det med min dotter förra året men jag ville visa min hustru det. Det mest fascinerande är att precis som den gamla staden blev slottet totalförstört under andra världskriget och alla konstskatterna stulna. Först 1971 gav kommunistregimen tillstånd att bygga upp slottet igen men avsatte inga pengar. Nåväl, pengar samlades in från polacker såväl inom som utom landet och arbetet påbörjades samma år. 1984 var slottet återuppbyggt och de första besökarna kunde släppas in, en helt otrolig prestation. I stort sett alla konstverk har återbördats till slottet, bland annat 23 tavlor av den berömde venitianske målaren Canaletto. Det märkligaste är dock den tavla som skänktes av ett oljebolag i Omaha, USA. Jag kan inte låta bli att undra längs vilka vägar den tavlan hade kommit till Omaha. Till slut gjorde vi ett försök på Warszawas historiska muséum i Gamla stan men det var fortfarande stängt för renovering tyvärr.

Nu var det för sent att gå tillbaka till hotellet så vi hittade ett väldigt mysigt litet kafé som heter Café Trakt strax nedanför Gamla stan. Trångt, gemytligt och genuint med max 20 sittplatser. Middag på restaurang Browar - även benämnt Bierhalle - lite längre ner som är en kombination av restaurant och mikrobryggeri. Det hemgjorda ölet var utmärkt och maten riklig och god som brukligt. Fullmatade med kultur och mat återvände vi till hotellet.

Måndag var den utlovade shoppingdagen och kosan styrdes mot varuhustet Arcadia. Det lär ha en yta på över 600 000 kvadratmeter vilket motsvarar 100 fotbollsplaner. Det är ett av de största varuhusen i norra Europa och alla kända varumärken verkade vara representerade. Efter en knapp timme var jag helt desorienterad. Som tur var fanns bland många andra utskänkningsställen även en Bierhalle. Där placerades jag tillsammans med ett antal andra män med lätt glasartad blick. Perfekt. Hemgjord öl, snacks, TV-skärmar med fotboll och söta servitriser. Hustrun kom förbi vid lunch för lite näring och försvann sedan i myllret av affärer. Senare på eftermiddagen avnjöt vi kaffe och bakelser på en utflyttad del av Blikle Kafé i komple3xet innan vi tog oss tillbaka till hotellet. Den här dagen åkte vi spårvagn och det fungerade ypperligt. Middag återigen på Boruta och kvällskaffe på Café Trakt.

Tisdagen var hemresedag men eftersom flyget inte skulle gå förrän 1620 hade vi gått om tid på oss. Vi beslöt oss för att utorska Nowy Miesto lite mer. På Ul Freta 4/6 hittade vi ett ganska ovanligt kafé med det något svåruttalade namnet Coffee House Pozegnanie z Afryka. Detta kafé låg i ett gammalt borgarhem och hade ett fantastiskt utbud av olika kaffesorter. Det mest exklusiva kom från Jamaica och betingade det facila priset av 200 kr koppen. Man serverade också glögg där, faktiskt stavat g l ö g g. Den var riktigt bra fast inte så söt som den svenska. Efter lunch var det dags att ta bussen till flygplatsen. Incheckning och hemresa gick utan problem. Frederic Chopin-flygplatsen är modern och fungerar alldeles utmärkt. Hemma i Stockholm igen, lite kallare, lite mer snö.

Vi åker gärna tillbaka till Warszawa igen men kanske när det är lite varmare och alla konstnärer och bohemer i Praga kanske kan lockas fram. Ett tips för er som är intresserade av resehandböcker; det finns en serie som heter "In Your Pocket" och det stämmer bra, den för plats i en ficka om man viker ihop den. Den över Warszawa var mycket bra och vi fick den gratis på hotellet. Den finns nu i ett flertal länder i Europa där de ges ut lokalt.

Slovenien 2011

RESESKILDRING SLOVENIEN JUNI OCH SEPTEMBER 2011

 Tyvärr inga bilder denna reseberättelse.

Bakgrund

Slovenien, mindre än Småland (två tredjedelar av ytan), men med 2 miljoner invånare. Landskapet är mycket skiftande från slättlandskap till höga berg. Det finns till och med en liten kuststräcka om drygt 4 mil.

 

Slovenien var tidigare en del av forna Jugoslavien men frigjorde sig i likhet med Kroatien i början av 90-talet. Till skillnad mot Kroatien blev det dock en kortvarig och relativt oblodig historia. Slovenien är lite av en framgångshistoria. Slovenien kom med i EU 2004-03-29 och i EMU (Euros) 2007-01-01. Slovenien är även medlem i NATO sedan 2004-03-29. Tyvärr plågas landet av en omfattande korruption på högsta politiska nivå. Lyckligtvis verkar dock än så länge tjänstemän, poliser med flera på lägre nivåer än så länge oberörda av detta. Att försöka muta en slovensk trafikpolis att bortse från ett trafikbrott är ingen bra idé.

 

Geografiskt sett räknas Slovenien till Balkan och slovenskan är ett sydslaviskt språk, nära besläktat med kroatiskan och serbiskan, men har även likheter med slovakiskan. Kulturellt sett räknas dock Slovenien till Centraleuropa, vilket inte är så märkligt eftersom Slovenien var en integrerad del av Österrike-Ungern fram till och med första världskriget.

 

Anledningen till att jag skriver om detta är att jag sedan flera år besöker Slovenien minst en gång om året sedan år 2003. En vän och kollega gifte sig med en slovenska, tog förtidspensionering och flyttade dit. De bor i en by utanför Maribor med stor tomt, tre hus, fyra katter och en hund. De odlar alla grönsaker själva och resten kan de köpa eller byta till sig från grannarna.

Berättelse

Skildringen omfattar egentligen två besök, en i början av juni och en i slutet av september i år. Det första besöket i juni handlade mest om militärhistoria. Både jag och min vän Jan är f d officerare och historiskt intresserade. Därför besökte vi vad som hade varit fronten mellan Italien och Österrike-Ungern i första världskriget. Händelserna där är mest kända genom Ernest Hemingways roman Farväl till vapnen. Vägen dit gick över den vackra staden Bled med en kyrka som ligger på en liten ö i sjön. Vi fortsatte över bergspasset vid vintersportorten Kransjka Gora. Hur man kunde strida i den terrängen är en gåta. Våren 1915 anföll Italien Österrike-Ungern i det som nu är känt som Slovenien. Striderna långs den s k Sochafronten varade i två år. Till skillnaden mot striderna på västfronten stred man i bergspass, dalar och till och med på bergstoppar. Våren 1917 gick österrikarna förstärkta med tyska trupper till motanfall och drev tillbaka italienarna långt in i Italien. Det var här en viss löjtnant Erwin Rommel vann sina sporrar när han tog befälet över en bataljon som förlorat sina högre officerare och tog ett viktigt anfallsmål. Vid krigsslutet 1918 fick Italien delar av det som nu är västra Slovenien och västra Kroatien medan resten tillföll det nya kungadömet Jugoslavien. Under andra världskriget ockuperades Jugoslavien av Tyskland och Italien. Jugoslavien återuppstod efter kriget som en socialistisk republik under Josip Tito. Det tog dock över två år innan gränserna fastställdes såsom de i stort sett ser ut idag.

 

Så långt historian. Längs den norra delen av fronten finns det många minnesmärken och befästningar kvar, liksom ett mycket intressant museum i Kobarid. Det italienska benhuset där är också värt ett besök. Det finns ett liknande tyskt benhus längre söderut vilket är värt en egen historia. I september åkte vi återigen mot fronten men den södra delen. Där fanns det inte alls så många minnesmärken, men staden Nova Gorica/Gorize var intressant på flera sätt. Staden delas i teorin av gränsen mellan Italien och Slovenien, men i praktiken finns ingen gränsövergång. En gång i tiden hette staden Götz och låg i Österrike till första världskriget. År 2003 började barrikaderna rivas och allt som finns kvar ett rostigt staket på vissa ställen. Den sista tullstationen lades ner 2007. Det kanske inte förefaller märkligt men trots allt är det en märklig känsla att kunna vandra över en gräns utan att egentligt märka det. Gatuskyltar är på både slovenska och italienska likväl som menyer på restauranger m m.

 

Den 26 september flög jag ner till Graz med Austrian Air där Janne hämtade mig med bil som vanligt. Då fortsatte vi ytterligare söderut mot den slovenska kusten. Den är bara 4 mil lång och den viktigaste staden är Koper, en av de största hamnarna i norra Adriatiska havet. Längre söderut ligger Izola, Piran och Portoroz. Den senare orten är den mest kända badorten i Slovenien men är en typisk turistort med många stora hotell men föga charm. Då är istället den lilla staden Piran värd ett besök. En liten stad med mycket atmosfär, trånga gränder och ett underbart vackert torg med utsikt över havet.

 

På tillbakavägen till Maribor åkte vi förbi Lipica, varifrån de berömda lippizianerhästarna härstammar. Där finns fortfarande ett stort stuteri men tyvärr skulle vi fått vänta över en timme på nästa visning så vi åkte vidare mot Maribor över huvudstaden Ljubljana, Vi fick dock en glimt av en hjord lippizaner och kunde konstatera att det stämde att de yngsta är nästa svarta och de äldre är vita.

 

Det som jag hoppat över i kronologisk ordning är vinskörd hos svenska invandrare och vinrankans dag i Maribor. Jag var med och skördade vindruvor hos några goda vänner till Janne och Sonja som köpt ett hus med tillhörande vinodling. Det är ganska vanligt att man har en liten vinodling till sitt hus. För att skörda druvorna har man inte inhyrd arbetskraft till dessa små odlingar utan man hjälper varandra med skörden. Det var väldigt roligt att vara med och hjälpa till samtidigt som jag fick en bra inblick i hur hela processen går till. Till min stora besvikelse fick jag inte trampa viddruvorna utan en enkel vinpress används.

Avslutning

Nästa år är Maribor kulturhuvudstad i EU och säkerligen kommer vinfestivalen spela en viktig roll. Hela festivalen tar ca en vecka med marknader, sång- och dansuppvisningar m m och avslutas med att druvorna skördas nere vid floden Drava. Vinrankan växer på ett hus som är ett också är ett vinmuseum.

 

Klimatet är en blandning av medelhavsklimat och tempererat. Just i slutet av september när jag var där senast var det ca 25 grader på dagarna och 15 grader på nätterna.

 

Prisläget är ungefär 70% jämfört med Sverige. Vissa saker som t ex öl och vin är ännu billigare liksom grönsaker. Skor och kläder nästan samma prisläge som i Sverige.

 

Kommunikationer till Slovenien är med flyg, bil eller tåg. Ska man till Maribor i norra Slövenien är det bäst att flyga till Graz i Österrike. Därifrån är det lätt och snabbt att ta sig med tåg till Maribor. Tågstationen ligger bara 500 meter från flygplatsen. Flyg tur och retur till Graz kostar ca 2500 kr med Austrian Air, mellanlandning i Wien.

 

Kommunikationerna inom Slovenien är väl utbyggda. En nybyggd motorväg går från Ungern ner till hamnstaden Koper. Likaså finns det motorväg i nord-sydlig riktning mot Kroatien. Vägnätet i övrigt är väl utbyggt men något förvirrande med ett myller av småvägar. Järnvägsnätet är inte så väl utbyggt, de flesta slovener föredrar att köra bil. Biltätheten är faktiskt högre än i Sverige.

 

De flesta slovener äger sina hus eller lägenheter. Hyreslägenheter är sällsynta. Precis som Janne och Sonja har många slovener en egen trädgårdstäppa och är ganska självförsörjande jämfört med Sverige. Småskaligheten i jordbruket är också slående. Många slovener har två arbeten, ett på t ex en fabrik och det som är viktigast för dem, på sin egen lilla gård. Det kan vara en anledning till att arbetstiden på fabriker och annat ofta slutar vid tretiden.

 

Jag kommer att åka tillbaka till Slovenien, det är säkert. Då kommer jag dessutom kunna pröva resultatet av mitt lilla bidrag till vinskörden i Slovenien.

Semester i Europa sommaren 2012

SEMESTER JUNI-JULI 2012 I KROATIEN M M

Inledning

Semestern börjar den 8 juni när jag åker till Berlin och slutar när vi kommer hem från Zagreb den 6 juli. Som pensionär kan jag åka när jag vill men hustru Ulla som fortfarande arbetar måste vänta och ansluter den 16 juni i Slovenien. Sist att ansluta är vår dotter Beatrice som kan komma ifrån sitt jobb en dag senare och flyger ner den 17 juni till Slovenien. Själv åker jag tåg från Berlin via Prag och Wien ner till Maribor i Slovenien.

Berlin

Flyger till Berlin morgonen den 8 juni med SAS och landar på Tegel som borde ha varit stängd. Den nya storflygplatsen Brandenburg som skulle invigts den 3 juni är dock försenad till mars nästa år. Tegel känns lite halvt om halvt övergivet redan. Kommunikationerna till Berlin fungerar dock fortfarande bra. Tar buss TXL till Alexanderplatz och går ca 500 meter till hotellet som passande heter Hotel Mitte Berlin. När jag kommer fram till adressen (Neue Schönauerstrasse 1) ser jag inget hotell. Där finns dock en restaurang som jag går in på och frågar efter hotellet som visar sig vara restaurangen. Incheckningen görs vid bardisken. Lite fundersam men allt fungerar som det ska. Jättebra läge och ett trevligt rum med en liten alkov mot gatan där man kunde sitta och titta ner på gatulivet. Tunnelbanestation 30 meter från hotellet.

Flodfärd på Spree. I bakgrunde Museum Insel

Men vad gör alla fotbollsfansen i Berlin? EM går ju i Polen och Ukraina men det är fullt med svenskar, danskar, engelsmän och holländare som bänkar sig på alla barer med storbildsteve. Varför åka till Berlin för att titta på teve när man kan göra det lika bra hemma? Gick en runda ner till Hackescher Markt och Museum Insel. Massor med arbete pågick för att främst förstärka byggnaderna på Museum Insel mot flodsidan. 

Nästa dag lång promenad ner till Friedrichstrasse. Hittade ett kafé precis vid bron över Spree och drack en utmärkt cappucino och tittade på folklivet (cappucinoindex 80 %). Tog en flodtur och släntrade bort till Gendarmenmarkt. Vackert men Stockholmspriser. Besökte Nikolaiviertel som är under stor ombyggnad men hittade en trevlig restaurang med eget öl. Kom i slang med några tyska turister. De frågade mig om jag kom från Schweiz. Visste inte om jag skulle vara förnärmad eller smickrad. Kvällen på en uterestaurang vid sidan av Alexanderplatz och tittade på fotboll. Vädret fortfarande vackert med strålande sol.

Prag

Dag 1. Tar tunnelbanan till Alexanderplatz för byte mot Hauptbahnhof. Hittar inte linjen mot Hauptbahnhof, frustrerad, tar pendeltåget istället och kommer fram med 5 minuter kvar till avgång. Trevligt ressällskap på tåget i form av ett ungt australiensiskt par som är i Europa för första gången. De kommer från Perth på västkusten har inte ens varit i Sydney tidigare. Tala om kulturkrock. Väl framme i Prag blir jag lurad på taxiresan från järnvägsstationen till hotellet trots förvarning. Betalade 680 tjeckkronor (ca 230 svenska kronor). Fick lära mig att hälften hade räckt. Fullt med fotbollfans här också. Det underbart vackra Gamla stadens torg i Prag är omgjort till teveplats med storbildsteve och öltält. Inte vackert. Ölen dock fortfarande billig (10-12 kr). Hotel Rott som jag bor på ligger precis vid Stora torget. Förvånansvärt billigt för läge och kvalitet. Traskar runt i Gamla stan på kvällen. Äter på en wanna be Svejkrestaurant, dock ganska bra. Beställer en absinth efter maten och servitrisen visar hur man dricker den på riktigt med socker, kaffesked och eld. Lyckades dricka den utan att bränna mig.

Dag 2. Tar en lång promenad genom Prag. Börjar med järnvägsstationen för att köpa biljett till Wien dagen därpå. Biljettköpet  är en mardröm. Det tar över 45 minuter innan jag fått min biljett till Wien. Därefter går jag över till andra sidan där bl a det stora slottet Hradcany ligger. Har sett det förut så jag utforskar delar som jag inte sett förut, främst södra delen av Malá Strana (Lilla staden). Den gör skäl för sitt namn eftersom Malá Strana har lite av småstadskaraktär. Rekommenderas för en avslappnande promenad. Det finns flera trevliga små restauranger och kaféer vid flodstranden. Äter middag i småstaden, typisk tjeckisk mat med kött och knödel nedsköljt med det utmärkta tjeckiska ölet.

Wien

Järnvägsresan till Wien är inget speciellt. Min gamle vän Jan Lagerwall ansluter från Slovenien på järnvägsstationen i Meidingen, Wien. Egentligen skulle tåget stannat på Südbahnhof men den är under ombyggnad. Efter en lång promenad är vi framme vid vårt hotell Prinz Eugen som ligger just vid Südbahnhof. Eftermiddagen och nästa förmiddag ägnades åt besök på arméhistoriska muséet. Mycket intressant, här ligger vårt eget armémuseum i lä. På tal om lä, i det österrikiska armémuséet finns även avdelningar för sjöhistoria och flyghistoria. Österrike har inget självständigt flygvapen utan det tillhör armén och någon flotta har man inte haft sedan första världskrigets slut.

Vi åt middag på en trevlig steirisk (dvs från Steiermark) restaurang i parken nära muséet. God mat och mycket mat. En skåning skulle känna sig som hemma.

Slovenien

                                                  Janne och jag. "Var är drickat?"

Vi tar tåget tillbaka från Wien till Maribor. Underbart vackert landskap när tåget klättrar uppför serpentinspåret upp mot Semmering. Denna järnväg byggdes redan på 1850-talet vilket enligt dåtida experter, främst engelsmän, var omöjligt. Det brydde sig dock inte österrikarna om. Vädret vackert första delen av färden men strax före Graz öppnar sig himlens portar och regnet öser ner.

Sonja möter oss med bil i Maribor och vi åker till Duplek. Vädret bättre än i Österrike. Väl framme blir det den traditionella välkomstsoppan och att bekanta sig med husdjuren (en hund och tre katter). Installerar mig i en av lägenheterna (förutom huset de bor i har de ytterligare tre hus på tomten där diverse människor bor mer eller mindre permanent).

Dagen därpå, den 14 juni börjar värmen komma. Maribor är kulturhuvudstad inom EU detta år. Vi åker in till staden och ser vad som erbjuds. Det är inte speciellt mycket, finns inte pengar till större projekt. Janne och jag äter lunch på den serbiska restaurangen nere vid Drava.

Nästa dag flyger jag med Janne. Han är medlem i Maribors flygklubb sedan många år. Vi tar en runda över Maribor och norrut mot österrikiska gränsen. Slovenien är så litet så man kan se en stor del av det från några hundra meters höjd. När vi ska landa blir det lite mer spännande än väntat. Ett plan har fått motorstopp på landningsbanan men efter några minuter får vi tillstånd att landa på gräsbanan bredvid den ordinarie landningsbanan. Jag frågar Janne hur ofta detta händer och han säger att det är första gången. Naturligtvis händer det första gången jag flyger med honom.

Ulla kommer till Graz den 16 som planerat.

Beatrice kommer den 17 utan bagage till Graz, kvar i Berlin. Ledsen och arg dotter. Flygplatspersonalen är ganska nonchalant men börjar efterforskningar efter det försvunna bagaget. Vi äter middag i Maribor innan vi åker till Duplek där Sonja och husdjuren möter.

Mali Losinj

                                            Vy från vår balkong i Mali Losinj (Villa Pavkov)

Morgonen den 18 juni är det dags att sätta sig på tåget till Zagreb. Vi byter till buss i Zagreb för nästa etapp till Rijeka där vi byter till båt inför sista biten till Mali Losinj.Kommer till Mali L med lätt bagage. Beatrices bagage saknas fortfarande och Ulla blir av med sin väska på båten till Mali L. Pappa Pavkov med dotter Ana möter oss med bil och kör upp oss till huset som vanligt. Tack och lov, inget kul att släpa en resväska om 20 kilo uppför alla trapporna. Mali L är sig likt. Den största upprustningen verkar ryska miljonärer stå för. Ytterligare en villa vid vår badstrand i Cikat har köpts av en ryss och den förste ryssen håller på och anlägger en stor pir för sin lyxjakt. Lite blandade känslor, bra för Mali L att villor och infrastruktur rustas upp men vad leder det till i längden. Stora områden som stängs av för ryska privata intressen. Ska bli intressant att se vad som händer nästa år när kroatien kommer med i EU. Ett område som Losinj kan säkert räkna med att få bidrag. Hoppas det kommer att bli till nytta och inte hamna i fickorna på politikerna som i vissa andra länder.

Nästa dag kommer Ullas bagage och dagen därpå Beatrices. Innan dess har de haft tillfälle till lite shopping, främst badkläder.

Vi träffar Dejan, sonen i familjen. Han liksom sina två systrar är hemma och arbetar under sommaren. Annars studerar de alla tre på högskolor. Dejan är klar med sin fartygsingenjörsexamen och läser nu till fartygsbefäl. Målet är att någon gång bli kapten på ett stort kryssningsfartyg. Jag tror faktiskt att vi har bidragit en del till deras utbildning genom de vid betalt i hyra för lägenheten. Det känns bra eftersom de är ambitiösa unga människor.

                                         

                                                              Blomsterprakt i Mali Losinj

Två veckor går förvånansvärt fort. Man hinner inte bli uttråkad, bara lagom avslappnad. Vi har vårt favoritbad och våra favoritrestauranger. Våra bekanta Gerhard och Gisela från Tyskland träffar vi som vanligt vid badet varje år. Vi tar en promenad en dag till Veli Losinj, dvs Stora Losinj. Mali betyder liten på kroatiska men det är länge sedan Mali Losinj var mindre än Veli Losinj. Promenaden tar drygt 45 minuter och följer stranden nästan hela vägen. Veli Losinj är en pittoresk fiskeby med ett stort hotell beläget strax utanför staden. Lagom för en dagsutflykt men i            

                                     

                                                 Vår badvik med vacker sekelskiftesvilla (inte detta seklet)

                                            Strandpromenaden i Mali Losinj

                                                  Vår favoritrestaurang i Mali Losinj

Lovran

Den 2 juli är det dags att säga adjö till Mali Losinj för den här gången. Vi äntrar bussen mot Rijeka kl 0645 alla tre. Allt bagage med. I Lovran på Istriens sydspets går jag och Ulla av och Beatrice fortsätter mot Zagreb och flyget hem till Stockholm. Vi upptäckte Lovran förra året och blev förtjusta i den lilla staden med sin lilla charmiga gamla del. Precis som förra året bor vi på Hotel Bristol, perfekt beläget precis vid kusten. Ett underbart hotell från sekelskiftet (förra sekelskiftet, inte det senaste). Stora ljusa rum med balkong mot havet. Tyvärr ingen luftkonditionering vilket hade varit skönt eftersom temperaturen fortfarande ligger på drygt 35 grader. Vi hinner med ett dopp innan det är dags för middag. Vi går till vår favoritrestaurang Don Corleone mitt i den gamla staden. Den är fortfarande lika bra och billig. Tänk er 50 kronor för en varmrätt och 50 kronor för en flaska av det lokala vinet.

                                               Utsikt från vår hotellbalkong

Nästa morgon tar vi strandpromenaden mot Icici som ligger ca 4 kilometer österut. Strandpromenaden heter egentligen Kejsar Frans Josefs strandpromenade eftersom den byggdes i slutet av 1800-talet då Kroatien tillhörde det österrikisk-ungerska kejsardömet. Strandpromenaden går från Lovran till Volosko, en sträcka på 14 kilometer och passerar städerna Ika, Icici och Opatija. Den senare staden är den största och mest kända av badorterna längs Istriens sydkust och har flera stora hotell och ett kasino. Vi tar en fika i Ika innan vi fortsätter till Icici för sol och bad. På kvällen är det konsert på det lilla torget i Lovrans gamla stad och middag på Don Corleone som vanligt.

                                                       Kyrkan i gamla staden

                                                    Don Corleone

Zagreb och hemresa

Bor på madame Grahors pensionat och äter middag på restaurang Vinodol som vanligt. Dagen därpå flyger vi hem från Zagreb med Norwegian. Vi missar nästan anslutningsflyget i Köpenhamn på grund av mycket kort tid för transfer. Eländet fortsätter  på Arlanda eftersom vårt bagage är kvar i Köpenhamn. Vi får det dagen därpå så det var inte så farligt. Beatrice som flög hem tre dagar före oss med Norwegian råkade värre ut. Hon missade anslutningen i Köpenhamn på grund av att planet var lite försenat från Zagreb och fick stanna på Kastrup i ett dygn, visserligen på ett bra hotell men ändå. Dessutom fick hon inte ut sitt bagage som flygplatspersonalem påstod hade kommit med planet till Stockholm med ordinarie avgång. Men där ljög de för när Beatrice kommer till arlanda nästa kväll vad fär hon då se på bagagebandet om inte sin resväska som åkt med samma plan som hon. Tänka sig. Både Norwegian och personalen på Kastrup visade upp en beklaglig nonchalans.

 

 

Warszawa 2011

RESERAPPORT FRÅN WARSZAWA 1 TILL 5 september 2011

 

Har just kommit hem från en lång weekend i Warszawa tillsammans med min dotter Beatrice. Många blandade intryck men de allra flesta odelat positiva.

Torsdag

Flygresan med WIZZAIR – RYANAIRS ungerska motsvarighet – mellan Skavsta och Warszawa gick utan problem. Väl på Fredrik Chopin-flygplatsen började problemen. Först tog det över 30 minuter innan vi fick bagaget och vi trodde vi skulle missa den transfer vi hade beställt via WIZZAIR. När vi kom till angiven plats knappt 5 minuter innan avgång fanns dock ingen buss där. Efter 20 minuter började övriga passagerare söka andra transporter. Efter 30 minuter ringde jag ett mobiltelefonnummer som jag hittade i biljettbeställningen. Mot förväntan svarade någon som pratade engelska och försäkrade att det skulle komma en bil om 5 minuter. 10 minuter senare kom en Ford Fiesta med en lätt vildsint förare som endast pratade polska. Efter en kort dispyt där jag försökte förklara att vi är de enda passagerarna som var kvar åkte vi, ungefär 50 meter. Stoppade av polisen, mer dispyt, leta papper, mer dispyt osv. Efter ytterligare 20 minuter kom vi iväg och faktiskt hela vägen in till Warszawa.



 

Väl installerade på Hotel Metropol i Warszawas absoluta centrum kände vi oss bättre till mods. Medelklasshotellet á 500 kr natten inklusive stor frukost motsvarade väl våra förväntningar. Inga höjda ögonbryn i receptionen över det udda paret, en äldre man och en 23-årig blondin. Lite onödigt förklarade jag att Beatrice var min dotter åt vilket den kvinnliga receptionisten log litet och svarade att hon redan antagit det.

Beatrice på restauranggatan

 

Vi bestämde oss för att gå ut och äta middag och styrde stegen mot den gamla staden, ungefär 2 km från hotellet. Vi hittade snabbt restauranggatan Nowy Swiat och började gå. Passerade den ena restaurangen, kaféet och baren efter den andra och snart var vi uppe i Gamla stan. Det som skiljer Gamla stan i Warszawa från andra s.k  gamla städer är att den är helt nybyggd. Totalförstörd under andra världskriget av tyskarna har den byggts upp igen till sitt forna utseende, en minst sagt otrolig bedrift. Vi strosade omkring lite innan vi bestämde oss för en restaurang med uteservering – har i princip alla restauranger i Warszawa – och beställde. Att säga att vi blev positivt överraskade är inte att överdriva. För ca 250 kr fick vi en utmärkt middag.

Kulturpalatset - Stalins gåva till det polska folket

Fredag

Dagen därpå som var fredag började vi med Kulturpalatset, Stalins gåva till det polska folket. Hälften av polackerna vill riva det, övriga, främst de yngre tycker det är ganska cool. Byggnaden skulle kunna vara hämtad ur en Batmanfilm a la Gotham City. Numera innehåller den biografer och teatrar. Från 30 våningen har man en fantastisk utsikt över staden. Därefter styrde vi stegen mot Park Łazienkowski. Mycket vacker park med flera slott, främst av dem det s.k slottet på vattnet (Palac Łazienkowski). Dagens lunch med soppa och varmrätt på en typisk polsk pirogeria kostade knappt 90 kr för två personer. Kände redan att de ekonomiska kalkylerna nog skulle kunna hållas. Middag återigen i gamla stan på restaurang Polka Magda Gessler, en av de bästa restaurangerna i Warszawa men förvånansvärt billig. För 400 kr fick vi fördrink (Kir Royal), förrätt, varmrätt och en flaska vin därtill. Maten var mycket bra och servicen förstklassig.

                                              Parkslott

Lördag

Lördag hade vi kommit överens om skulle ägnas åt shopping, åtminstone förmiddagen. Enligt min shoppingexpert är det helt OK. Utbudet är bra och priserna även för märkesvaror något lägre än i Sverige. T ex skor var prisvärda och vi köpte varsitt par. Eftermiddagen blev det först jakt på frimärken och sedan mer gamla stan som är mycket sevärd. Vi upptäckte också den s.k nya staden bortom (norr om) gamla stan som också var mycket trevlig och inte alls särskilt modern. Där åt vi så småningom middag. Vägen hem till hotellet tog lång tid eftersom det fanns så mycket att se och lyssna till. Det verkade som halva Warszawas befolkning var ute på gatorna och njöt av underhållningen. Det fanns något överallt och för alla smaker, från klassisk musik till jazz, från breakdance till pantomini.

                                                 Colombine och Pierrot i Warszawa

Söndag

                                             Flodfärd

Söndag skulle bli vår kulturdag med museumbesök. Tyvärr visade det sig att både det historiska muséumet och Nationalmuséumet var stängda för renovering resten av året till våren 2012. Tråkigt, men vädret var vackert som vanligt och en båtutflykt på Wislafloden kunde vara ett bra alternativ. Sagt och gjort, iväg till Gamla stan och ner till bryggan vid ett av brofästena. Båtturen tog en timme och var trevlig. Till skillnad mot t ex Prag och Budapest är flodstränderna inte bebyggda. Lunch på en liten uteservering, Öl och lite av den goda polska korven. Beatrice blev lite solbränd. Lite kultur blev det dock eftersom vi passerade kungliga slottet på väg från floden till Gamla stan. Precis som Gamla stan i övrigt hade slottet totalförstörts under andra världskriget och byggts upp igen till sin forna glans. Inträdet var gratis – vanligt på söndagar – och interiören magnifik. Polackerna hade inte bara byggt upp slottet utan även inrett det i samma stil som under 1700-talet. Även många av tavlorna som hade stulits av ryssarna på 1800-talet och tyskarna under andra världskriget hade återfunnits och återbördats till Polen. Middag på samma restaurang som på lördagen i Nya stan. Det var nästan ännu mer folk ute och alla skulle äta glass. Jätteköer framför glasskioskerna, man fick nästan tränga sig fram.

                                                  Kungliga slottet

Hemresa

Måndag var hemresedag. Vi väntade med spänning på platsen där vi skulle hämtas för vidare transport till flygplatsen. Föga förvånande fanns det ingen bil på utsatt tid. Nytt telefonsamtal, nytt bedyrande om att bilen skulle vara där inom 2 minuter. Efter 15 minuter kommer bilen med ny förare som talade åtminstone någon engelska. Resten av resan gick utan mankemang.

Övrigt

Övriga delar av Warszawas innerstad är ganska tilltalande med breda gator och avenyer och många grönområden.

Mat och dryck är mycket prisvärt i Warszawa. En varmrätt ca 100 kr eller lite mer, en halv liter öl 20 kr och en flaska hyggligt rödvin 125 kr. Allt håller bra kvalitet och vi blev inte besvikna någon gång. Kafékulturen är också välutbyggd med många kaféer, maffiga bakelser och gott och billigt kaffe i alla former.

Polackerna är generellt vänliga och hjälpsamma. Många av de yngre – särskilt inom serviceyrken – pratar bra engelska. Många äldre polacker talar dock endast polska, och ryska, vilket de helst inte vill kännas vid, dvs ryskan. Åtminstone Warszawaborna verkar vara riktiga livsnjutare. Musik, teater, mat, det mesta verkar tilltala dem.

 

Åka tillbaka till Warszawa? Absolut! Warszawa är en sådan stad som man känner att man gärna åker tillbaka till. Vi var där i början av september vilket kan vara bra. Solsken och 20-25 grader. Maj torde också vara ett ganska säkert kort.

Alaska

 

 

 

 

Alaska på tur.  Kl 17 lade vår gamla bekanting Radiance of the Seas ut från Vancouver och vände stäven norrut. Ja, faktiskt samma fartyg som vi kryssade runt Nya Zeeland med i vintras. Eftersom jag beskrev fartyget och livet ombord i min förra blogg om Nya Zeeland tar jag inte upp det igen. Under natten passerade vi Georgiasundet mellan fastlandet och Vancouverön.  I den norra delen är det så trångt att man har blivit tvungna att spränga bort en del undervattensklippor för att säkerställa att större fartyg kan passera utan att gå på grund. Ett annat problem är de mycket kraftiga tidvattenströmmarna som gör sundet opasserbart 6 timmar åt gången.

Leaving Vancouver - Stanley Park
 

Vancouver på håll

Dag 6, 18 augusti. Hela dagen kryssning i Inside Passage på väg mot första anhalten i Alaska, Ketchikan. Vädret var strålande och ovanligt varmt, kring 20 grader.

 

Dag 7, 19 augusti. På morgonen dockade vi i Ketchikan, den näst sydligaste staden i sydöstra Alaska. Ketchikan är med sina 14 000 invånare den femte största staden i Alaska. den har också världens största samling av totempålar. Dagens utflykt bestod just av ett besök till en totempålepark och en färd med linbana till en bergstopp med utsikt. Besöket bland totempålarna blev intressantare än jag hade trott. Höjdpunkten var ett besök i verkstaden där totempålarna tillverkades. Materialet är röd ceder och totempålen karvas ut av ett helt stycke trä. Total arbetstid för en påle ca 3-4 år om en mästare och en lärling arbetar heltid, normal tidsåtgång 5 år. Yrket går i arv bland indianstammarna i området, Tlingit och Haida, även om utomstående också kan få utbildning. Nej, inga eskimåer här nere. Därefter åkte vi tillbaka till staden för lunch. Själva staden Ketchikan ligger på en stor ö och har fått sitt namn efter den å som rinner genom staden. Staden är pittoresk med ofta mycket färggranna trähus. Många av husen är pålade i framkant på grund av den branta bergssluttningen. Det fanns därför också många branta trappor. En del av de gamla industrierna som fiskkonservfabriker och massafabrik finns kvar, men det mesta är nedlagt. Den nya industrin är turism, vilket dock bara ger sysselsättning under sommarhalvåret. Därför varierar invånarantalet mycket över året i dessa små städer i sydöstra Alaska. Lunchen bestod i dag av friterad laxhamburgare (det gick att äta lax i alla varianter i Alaska). Någon linbanetur blev det inte eftersom dimman hade lagt sig över bergstoppen och förstört utsikten. Jag gick tillbaka till fartyget och ett besök i gymmet medan hustrun utforskade stadens bakgator och tog en utmärkt kaffe i förhoppning att dimman skulle lätta.

Vy från Ketchikan

Dag 8, 20 augusti var det dags för Icy Strait Point. Vädret var strålande, varmt, soligt och en fantastisk klarhet i luften, vilket är ganska ovanligt. Enbart ett fartyg åt gången får lägga till i Icy Strait och den närliggande staden Hoonah (400 invånare). Själva Icy Strait Point består av en brygga och ett par stora lagerbyggnader, ombyggda till affärer och restauranter. Varför besöka denna myllrande metropol då. Det beror på valarna. Detta område är ett av de säkraste i Alaska då det gäller whalespotting. De vanligaste valarna här är knölvalar och späckhuggare. Vi gjorde ingen organiserad utflykt denna dag utan gick längs stranden de två kilometrarna till Hoonah. Det mest uppseendeväckande var att vi såg flera örnar på ganska nära håll. Däremot fanns det inga måsar av någon anledning. Orten Hoonah bestod av ett mindre färjeläge, en konservfabrik, ett sågverk och några boningshus i trä som vanligt. Även denna lilla by fanns det samlingslokaler för AB (Alaskan Brotherhood, inte Aryan Brotherhood) och indianstammarna i området.

Bryggorna i Icy Strait Point vid lågvatten

Örnnäste i Hoonah

Tillbaka på båten satte jag mig på akterdäck för att sola och dricka kaffe. Som tur var hade jag kameran med mig och fick en av mina livs bilder av en knölval som lunchade på några tusen sillar.

Valfrukost

Dag 9, 21augusti. ”Sarah Palin har lämnat byggnaden, länge leve Sarah Palin 2.” Så uttryckte sig vår unge guide och bussförare när vi passerade guvernörshuset i Juneau. Juneau är huvudstad i Alaska och med sina drygt 30 000 invånare en av de största städerna i staten. Palin, beryktad f d guvernör och vicepresidentkandidat i valet 2008 är en av Alaskas mest kända personer. Hennes manlige efterträdare anses bara vara en blek kopia av Palin, därför öknamnet SP 2.

                                   

Juneau

Juneaus övriga meriter för ryktbarhet är att staden påstås vara världens längsta stad. Liksom på många andra ställen på Alaskas västkust går bergen nästan hela vägen ut till kusten och lämnar bara en smal landremsa att bygga på. Därför formen på flera av städerna i området. Staden är uppkallad efter Joseph Juneau från Montreal som kom hit för att leta guld 1880.

Mendelhallglaciären

                             


Utflykten i Juneau var till en laxodling och därefter till Mendelhallglaciären. Laxodlingen var konstruerad för frisimmande fisk, d.v.s när fiskynglen var tillräckligt stora släpptes de ut i havet istället för att förvaras i bassänger tills de skulle bli mat. Precis som andra vilda laxar sökte sig dessa laxar tillbaka till sin födelseplats då det var dags att yngla av sig. Det var en ganska fantastisk syn att se laxarna klättra uppför laxtrappan in i bassängerna i laxodlingen där slutprocessen ägde rum. Mendellhallglaciären ligger ett par mil utanför Juneau och är en s.k. krympande glaciär. Enbart de senaste trettio åren har den dragit sig tillbaka flera hundra meter. Det har medfört en tydlig landhöjning – som efter inlandsisen – vilket gör området mycket intressant för geologer men även de som forskar om växter. I detta område finns det också en hel del björnar men vi lyckades inte få syn på någon. Vår guide tröstade oss med att det var nog lika bra. Björnarna var på väldigt dåligt humör detta år vilket man trodde berodde på de många lavinerna som hade stört deras vintersömn.

Barpianist i Red Dog Saloon

Det som slog oss i Juneaus centrum är den stora mängden juvelerarbutiker. Jag har aldrig sett så många på en så liten yta förut, inte ens i Florens. Staden lär fortfarande få material från guldfälten. För att återhämta oss åt vi lunch på Red Dog Saloon. Det var en riktig gammaldags Vilda västernsaloon med sågspån på golvet, en äkta barpianist och servitriser i tidsenlig klädsel. Maten och drycken var som tur var inte från 1800-talet. På väggen bakom bardisken hängde en pistol som lär ha tillhört Wyatt Earp. År 1901 kom han till Juneau en dag och blev tvungen att lämna in sin revolver som alla andra till den lokale sheriffen. Earp lämnade dock staden så tidigt morgonen därpå att han aldrig hann hämta ut sin revolver. Det är bara en av många historier om Juneau.

Graffiti i Skagways hamn

       

Dag 10, 22 augusti. Skagway, porten mot Klondike, de stora guldfälten i Kanada. Så kallas staden i alla fall. När jag tittade ut genom hyttfönstret på morgonen på klipporna vid hamnen såg det ut som om en armé av klottrare varit i farten. Vad det egentligen var är tecken för många av de fartyg som lagt till i Skagway under årens lopp med skeppets namn, kaptens namn och datum. Ursprungligen var det enda sättet att annonsera fartygens ankomst och avgång eftersom det inte fanns några tidtabeller. Några av de nya kryssningsfartygen har följt traditionen.

Skurken Soapy Smiths gravsten

Hjälten Frank Reillys gravsten och vår guide

Här kom det dåliga vädret ifatt oss. Besöket på kyrkogården gick väl an, paraply räckte. Det fanns två gravstenar som var av särskilt intresse. Den första stenen var över Soapy Smith och den andra över Frank Reilly. Soapy Smith var en ökänd bandit och lurendrejare, Frank Reilly var lantmätare och hjälte. Så var det enligt legenden. De två möttes i en duell varvid bägge dödades, Smith direkt och Reilly dog efter två veckor med svåra plågor. Smith ligger begravd strax utanför kyrkogården medan Reilly har ett stort minnesmärke. Verkligheten kanske var något annorlunda. Det påstods att Reilly hade mördat en person i Colorado innan han kom till Skagway och att han och Smith hade varit goda vänner innan det dödliga mötet.

Skagways hotell

Vi fortsatte med bussen upp till White Horse Pass som tyvärr var helt indimmat. Det var över detta pass som guldgrävarna skulle ta sig in i Kanada där guldfälten fanns. De kanadensiska myndigheterna hade bestämt att var och en som passerade gränsen skulle medföra förnödenheter för ett år. Det blev många turer fram och tillbaks över White Pass till fots, med eller utan mulor. På den tiden bodde över 10 000 människor i Skagway. Den fasta befolkningen idag består av 950 personer och 3 000 på sommaren. Tillbaka i Skagway besökte vi stadens muséum som låg i en av de få stenbyggnaderna tillsammans med kommunstyrelsens lokaler. Lunch blev hamburgare på älg på den lokala saloonen.

Icke bevakad järnvägsövergång i Skagway

Dag 11, 23 augusti. Vi kryssar upp till Hubbardglaciären som vi når tidigt på morgonen. Hubbardglaciären är en växande glaciär till skillnad mot Mendenhallglaciären. År 1986 kalvade Hubbard enorma mängder is som blockerade hela sundet utanför glaciären i över en vecka. Vattenytan steg med över fyra meter. 16 år senare inträffade samma sak. Vi låg utanför glaciären i tre timmar och under hela tiden kunde vi se hur stora isflak pressades ut från glaciären ner i havet . Det lät som bomber eller artillerield.

Hubbardglaciären

Is till drinken

Dag 12, 24 augusti. Vi är framme i Seward, en liten hamnstad 24 mil från Anchorage. Vi åker buss till Anchorage genom ett landskap som påminner om Övre Norrland. Skillnaden är att bergen verkar resa sig rätt upp från slättlandskapet. Väl framme i Anchorage letar vi rätt på vårt hotell eller snarare motell. Vi äter lunch på Nancy’s Café. Menyn består av lax eller krabba på längden och tvären och olika slag av hamburgare på älg eller renkött. Temperaturen är mild för att vara i Anchorage, omkring 16 grader och folk sitter på uteserveringarna och äter.

Nancy's Café

Downtown Anchorage är inte mycket att se. Snacka om lappsjuka. Staden lär ha bland den största andelen alkoholister i USA vilket man kan förstå. Trötta på fisk och olika hamburgare åt vi middag på en mexikansk restaurant. Maten var utmärkt men oförsiktigt nog beställde jag in en Margarita som fördrink. Den var av familjestorlek men som tur var vi två som kunde dela på den.

Kobuks kafé i Anchorage

Dag 13, 25 augusti. Så var det dags för hemfärd. Hotellbussen körde ut oss till flygplatsen. När vi skulle checka in hamnade vi bakom tre män med stort bagage. Huvuddelen av bagaget utgjordes av jaktgevär så det tog lite extra tid att checka in alltihop. De skulle jaga karibu, renens storebror. En kort flygresa med Alaska Air på drygt tre timmar till Seattle där vi bytte till Iceland Air. Seattles flygplats är supermoderna med små obemannade tåg som kör runt mellan de olika terminalerna. Iceland Air var inget speciellt, är numera ytterligare ett av många lågprisbolag där man får betala för allt ombord.

Dag 14, 26 augusti. Hemma igen i Stockholm efter att ha mellanlandat i Reykjavik, trötta men belåtna.

Som avslutning kan vi säga att vi var mycket nöjda med vår resa. Det var intressant att jämföra Kanada med USA och kanadensare med amerikaner. Kanadensarna känns lättare att ha att göra med, både på grund av språket och allmänna attityder. Kanadensarna pratar och skriver brittisk engelska i stor utsträckning. Man kan till och med märka rester av skotsk och irländsk engelska i deras uttryckssätt. Den kanadensiska dollarn är i princip lika med den amerikanska. Prisskillnaderna var inte stora. Det var något högre priser i Alaska men det är inte konstigt eftersom de mindre städerna där måste importera allt utom fisk och trävirke.

Klimatet i sydöstra Alaska påminner om Norges. Juneau har t.ex. en genomsnittlig nederbörd om 2280 och Bergen i Norge 2250 mm (det är mycket). Medeltemperaturen ligger på 18 plusgrader i juli och 4 minusgrader på vintern i Juneau. Den senaste vintern kom dock enorma nederbördsmängder under vintern, upp till drygt 9 meter snö vilket är tre gånger så mycket som normalt. Inte att undra på att björnarna surnade till.

Råd och tips. För Alaskakryssningen finns det en bok som vi kan rekommendera. Det är The Alaska Cruise Handbook av Joe Upton, förlag Coastal Publishing Inc. Boken går att beställa via Internet, t.ex. via www.bokus.com eller Amazon.co.uk. Pris ca 140 kr, det är väl använda pengar. Ta med paraply och regnställ, ordentliga vattentäta skor och en tröja att ha under regnstället. Mössa och vantar kan också vara bra att ha om man sår uppe på däck nära en glaciär. Ta också med kamera, helst en systemkamera med teleobjektiv. Det går att hitta många fina natur- och djurmotiv på en sådan här resa. Klädsel på kryssningsfartyget varierar. Ett par middagar brukar vara formell klädsel, annars ganska avspänt, dock inte shorts och badtofflor i matsalen. Det kan också vara bra att ha med en kavaj eller tröja eftersom de allmänna utrymmena på båten är ganska svala. Hustrun brukar numera alltid ha med sig en stor sjal som hon kan svepa om sig.

 

 

 

 

Hej för den här gången. Nästa resa kommer att gå från Valparaiso i Chile till Miami genom Panamakanalen i mars och april.