Slovenien 2011

RESESKILDRING SLOVENIEN JUNI OCH SEPTEMBER 2011

 Tyvärr inga bilder denna reseberättelse.

Bakgrund

Slovenien, mindre än Småland (två tredjedelar av ytan), men med 2 miljoner invånare. Landskapet är mycket skiftande från slättlandskap till höga berg. Det finns till och med en liten kuststräcka om drygt 4 mil.

 

Slovenien var tidigare en del av forna Jugoslavien men frigjorde sig i likhet med Kroatien i början av 90-talet. Till skillnad mot Kroatien blev det dock en kortvarig och relativt oblodig historia. Slovenien är lite av en framgångshistoria. Slovenien kom med i EU 2004-03-29 och i EMU (Euros) 2007-01-01. Slovenien är även medlem i NATO sedan 2004-03-29. Tyvärr plågas landet av en omfattande korruption på högsta politiska nivå. Lyckligtvis verkar dock än så länge tjänstemän, poliser med flera på lägre nivåer än så länge oberörda av detta. Att försöka muta en slovensk trafikpolis att bortse från ett trafikbrott är ingen bra idé.

 

Geografiskt sett räknas Slovenien till Balkan och slovenskan är ett sydslaviskt språk, nära besläktat med kroatiskan och serbiskan, men har även likheter med slovakiskan. Kulturellt sett räknas dock Slovenien till Centraleuropa, vilket inte är så märkligt eftersom Slovenien var en integrerad del av Österrike-Ungern fram till och med första världskriget.

 

Anledningen till att jag skriver om detta är att jag sedan flera år besöker Slovenien minst en gång om året sedan år 2003. En vän och kollega gifte sig med en slovenska, tog förtidspensionering och flyttade dit. De bor i en by utanför Maribor med stor tomt, tre hus, fyra katter och en hund. De odlar alla grönsaker själva och resten kan de köpa eller byta till sig från grannarna.

Berättelse

Skildringen omfattar egentligen två besök, en i början av juni och en i slutet av september i år. Det första besöket i juni handlade mest om militärhistoria. Både jag och min vän Jan är f d officerare och historiskt intresserade. Därför besökte vi vad som hade varit fronten mellan Italien och Österrike-Ungern i första världskriget. Händelserna där är mest kända genom Ernest Hemingways roman Farväl till vapnen. Vägen dit gick över den vackra staden Bled med en kyrka som ligger på en liten ö i sjön. Vi fortsatte över bergspasset vid vintersportorten Kransjka Gora. Hur man kunde strida i den terrängen är en gåta. Våren 1915 anföll Italien Österrike-Ungern i det som nu är känt som Slovenien. Striderna långs den s k Sochafronten varade i två år. Till skillnaden mot striderna på västfronten stred man i bergspass, dalar och till och med på bergstoppar. Våren 1917 gick österrikarna förstärkta med tyska trupper till motanfall och drev tillbaka italienarna långt in i Italien. Det var här en viss löjtnant Erwin Rommel vann sina sporrar när han tog befälet över en bataljon som förlorat sina högre officerare och tog ett viktigt anfallsmål. Vid krigsslutet 1918 fick Italien delar av det som nu är västra Slovenien och västra Kroatien medan resten tillföll det nya kungadömet Jugoslavien. Under andra världskriget ockuperades Jugoslavien av Tyskland och Italien. Jugoslavien återuppstod efter kriget som en socialistisk republik under Josip Tito. Det tog dock över två år innan gränserna fastställdes såsom de i stort sett ser ut idag.

 

Så långt historian. Längs den norra delen av fronten finns det många minnesmärken och befästningar kvar, liksom ett mycket intressant museum i Kobarid. Det italienska benhuset där är också värt ett besök. Det finns ett liknande tyskt benhus längre söderut vilket är värt en egen historia. I september åkte vi återigen mot fronten men den södra delen. Där fanns det inte alls så många minnesmärken, men staden Nova Gorica/Gorize var intressant på flera sätt. Staden delas i teorin av gränsen mellan Italien och Slovenien, men i praktiken finns ingen gränsövergång. En gång i tiden hette staden Götz och låg i Österrike till första världskriget. År 2003 började barrikaderna rivas och allt som finns kvar ett rostigt staket på vissa ställen. Den sista tullstationen lades ner 2007. Det kanske inte förefaller märkligt men trots allt är det en märklig känsla att kunna vandra över en gräns utan att egentligt märka det. Gatuskyltar är på både slovenska och italienska likväl som menyer på restauranger m m.

 

Den 26 september flög jag ner till Graz med Austrian Air där Janne hämtade mig med bil som vanligt. Då fortsatte vi ytterligare söderut mot den slovenska kusten. Den är bara 4 mil lång och den viktigaste staden är Koper, en av de största hamnarna i norra Adriatiska havet. Längre söderut ligger Izola, Piran och Portoroz. Den senare orten är den mest kända badorten i Slovenien men är en typisk turistort med många stora hotell men föga charm. Då är istället den lilla staden Piran värd ett besök. En liten stad med mycket atmosfär, trånga gränder och ett underbart vackert torg med utsikt över havet.

 

På tillbakavägen till Maribor åkte vi förbi Lipica, varifrån de berömda lippizianerhästarna härstammar. Där finns fortfarande ett stort stuteri men tyvärr skulle vi fått vänta över en timme på nästa visning så vi åkte vidare mot Maribor över huvudstaden Ljubljana, Vi fick dock en glimt av en hjord lippizaner och kunde konstatera att det stämde att de yngsta är nästa svarta och de äldre är vita.

 

Det som jag hoppat över i kronologisk ordning är vinskörd hos svenska invandrare och vinrankans dag i Maribor. Jag var med och skördade vindruvor hos några goda vänner till Janne och Sonja som köpt ett hus med tillhörande vinodling. Det är ganska vanligt att man har en liten vinodling till sitt hus. För att skörda druvorna har man inte inhyrd arbetskraft till dessa små odlingar utan man hjälper varandra med skörden. Det var väldigt roligt att vara med och hjälpa till samtidigt som jag fick en bra inblick i hur hela processen går till. Till min stora besvikelse fick jag inte trampa viddruvorna utan en enkel vinpress används.

Avslutning

Nästa år är Maribor kulturhuvudstad i EU och säkerligen kommer vinfestivalen spela en viktig roll. Hela festivalen tar ca en vecka med marknader, sång- och dansuppvisningar m m och avslutas med att druvorna skördas nere vid floden Drava. Vinrankan växer på ett hus som är ett också är ett vinmuseum.

 

Klimatet är en blandning av medelhavsklimat och tempererat. Just i slutet av september när jag var där senast var det ca 25 grader på dagarna och 15 grader på nätterna.

 

Prisläget är ungefär 70% jämfört med Sverige. Vissa saker som t ex öl och vin är ännu billigare liksom grönsaker. Skor och kläder nästan samma prisläge som i Sverige.

 

Kommunikationer till Slovenien är med flyg, bil eller tåg. Ska man till Maribor i norra Slövenien är det bäst att flyga till Graz i Österrike. Därifrån är det lätt och snabbt att ta sig med tåg till Maribor. Tågstationen ligger bara 500 meter från flygplatsen. Flyg tur och retur till Graz kostar ca 2500 kr med Austrian Air, mellanlandning i Wien.

 

Kommunikationerna inom Slovenien är väl utbyggda. En nybyggd motorväg går från Ungern ner till hamnstaden Koper. Likaså finns det motorväg i nord-sydlig riktning mot Kroatien. Vägnätet i övrigt är väl utbyggt men något förvirrande med ett myller av småvägar. Järnvägsnätet är inte så väl utbyggt, de flesta slovener föredrar att köra bil. Biltätheten är faktiskt högre än i Sverige.

 

De flesta slovener äger sina hus eller lägenheter. Hyreslägenheter är sällsynta. Precis som Janne och Sonja har många slovener en egen trädgårdstäppa och är ganska självförsörjande jämfört med Sverige. Småskaligheten i jordbruket är också slående. Många slovener har två arbeten, ett på t ex en fabrik och det som är viktigast för dem, på sin egen lilla gård. Det kan vara en anledning till att arbetstiden på fabriker och annat ofta slutar vid tretiden.

 

Jag kommer att åka tillbaka till Slovenien, det är säkert. Då kommer jag dessutom kunna pröva resultatet av mitt lilla bidrag till vinskörden i Slovenien.