söndag 11 november 2012

Slovenien 2011


RESESKILDRING SLOVENIEN JUNI OCH SEPTEMBER 2011

 Tyvärr inga bilder denna reseberättelse.

Bakgrund


Slovenien, mindre än Småland (två tredjedelar av ytan), men med 2 miljoner invånare. Landskapet är mycket skiftande från slättlandskap till höga berg. Det finns till och med en liten kuststräcka om drygt 4 mil.

 

Slovenien var tidigare en del av forna Jugoslavien men frigjorde sig i likhet med Kroatien i början av 90-talet. Till skillnad mot Kroatien blev det dock en kortvarig och relativt oblodig historia. Slovenien är lite av en framgångshistoria. Slovenien kom med i EU 2004-03-29 och i EMU (Euros) 2007-01-01. Slovenien är även medlem i NATO sedan 2004-03-29. Tyvärr plågas landet av en omfattande korruption på högsta politiska nivå. Lyckligtvis verkar dock än så länge tjänstemän, poliser med flera på lägre nivåer än så länge oberörda av detta. Att försöka muta en slovensk trafikpolis att bortse från ett trafikbrott är ingen bra idé.

 

Geografiskt sett räknas Slovenien till Balkan och slovenskan är ett sydslaviskt språk, nära besläktat med kroatiskan och serbiskan, men har även likheter med slovakiskan. Kulturellt sett räknas dock Slovenien till Centraleuropa, vilket inte är så märkligt eftersom Slovenien var en integrerad del av Österrike-Ungern fram till och med första världskriget.

 

Anledningen till att jag skriver om detta är att jag sedan flera år besöker Slovenien minst en gång om året sedan år 2003. En vän och kollega gifte sig med en slovenska, tog förtidspensionering och flyttade dit. De bor i en by utanför Maribor med stor tomt, tre hus, fyra katter och en hund. De odlar alla grönsaker själva och resten kan de köpa eller byta till sig från grannarna.

Berättelse


Skildringen omfattar egentligen två besök, en i början av juni och en i slutet av september i år. Det första besöket i juni handlade mest om militärhistoria. Både jag och min vän Jan är f d officerare och historiskt intresserade. Därför besökte vi vad som hade varit fronten mellan Italien och Österrike-Ungern i första världskriget. Händelserna där är mest kända genom Ernest Hemingways roman Farväl till vapnen. Vägen dit gick över den vackra staden Bled med en kyrka som ligger på en liten ö i sjön. Vi fortsatte över bergspasset vid vintersportorten Kransjka Gora. Hur man kunde strida i den terrängen är en gåta. Våren 1915 anföll Italien Österrike-Ungern i det som nu är känt som Slovenien. Striderna långs den s k Sochafronten varade i två år. Till skillnaden mot striderna på västfronten stred man i bergspass, dalar och till och med på bergstoppar. Våren 1917 gick österrikarna förstärkta med tyska trupper till motanfall och drev tillbaka italienarna långt in i Italien. Det var här en viss löjtnant Erwin Rommel vann sina sporrar när han tog befälet över en bataljon som förlorat sina högre officerare och tog ett viktigt anfallsmål. Vid krigsslutet 1918 fick Italien delar av det som nu är västra Slovenien och västra Kroatien medan resten tillföll det nya kungadömet Jugoslavien. Under andra världskriget ockuperades Jugoslavien av Tyskland och Italien. Jugoslavien återuppstod efter kriget som en socialistisk republik under Josip Tito. Det tog dock över två år innan gränserna fastställdes såsom de i stort sett ser ut idag.

 

Så långt historian. Längs den norra delen av fronten finns det många minnesmärken och befästningar kvar, liksom ett mycket intressant museum i Kobarid. Det italienska benhuset där är också värt ett besök. Det finns ett liknande tyskt benhus längre söderut vilket är värt en egen historia. I september åkte vi återigen mot fronten men den södra delen. Där fanns det inte alls så många minnesmärken, men staden Nova Gorica/Gorize var intressant på flera sätt. Staden delas i teorin av gränsen mellan Italien och Slovenien, men i praktiken finns ingen gränsövergång. En gång i tiden hette staden Götz och låg i Österrike till första världskriget. År 2003 började barrikaderna rivas och allt som finns kvar ett rostigt staket på vissa ställen. Den sista tullstationen lades ner 2007. Det kanske inte förefaller märkligt men trots allt är det en märklig känsla att kunna vandra över en gräns utan att egentligt märka det. Gatuskyltar är på både slovenska och italienska likväl som menyer på restauranger m m.

 

Den 26 september flög jag ner till Graz med Austrian Air där Janne hämtade mig med bil som vanligt. Då fortsatte vi ytterligare söderut mot den slovenska kusten. Den är bara 4 mil lång och den viktigaste staden är Koper, en av de största hamnarna i norra Adriatiska havet. Längre söderut ligger Izola, Piran och Portoroz. Den senare orten är den mest kända badorten i Slovenien men är en typisk turistort med många stora hotell men föga charm. Då är istället den lilla staden Piran värd ett besök. En liten stad med mycket atmosfär, trånga gränder och ett underbart vackert torg med utsikt över havet.

 

På tillbakavägen till Maribor åkte vi förbi Lipica, varifrån de berömda lippizianerhästarna härstammar. Där finns fortfarande ett stort stuteri men tyvärr skulle vi fått vänta över en timme på nästa visning så vi åkte vidare mot Maribor över huvudstaden Ljubljana, Vi fick dock en glimt av en hjord lippizaner och kunde konstatera att det stämde att de yngsta är nästa svarta och de äldre är vita.

 

Det som jag hoppat över i kronologisk ordning är vinskörd hos svenska invandrare och vinrankans dag i Maribor. Jag var med och skördade vindruvor hos några goda vänner till Janne och Sonja som köpt ett hus med tillhörande vinodling. Det är ganska vanligt att man har en liten vinodling till sitt hus. För att skörda druvorna har man inte inhyrd arbetskraft till dessa små odlingar utan man hjälper varandra med skörden. Det var väldigt roligt att vara med och hjälpa till samtidigt som jag fick en bra inblick i hur hela processen går till. Till min stora besvikelse fick jag inte trampa viddruvorna utan en enkel vinpress används.

Avslutning


Nästa år är Maribor kulturhuvudstad i EU och säkerligen kommer vinfestivalen spela en viktig roll. Hela festivalen tar ca en vecka med marknader, sång- och dansuppvisningar m m och avslutas med att druvorna skördas nere vid floden Drava. Vinrankan växer på ett hus som är ett också är ett vinmuseum.

 

Klimatet är en blandning av medelhavsklimat och tempererat. Just i slutet av september när jag var där senast var det ca 25 grader på dagarna och 15 grader på nätterna.

 

Prisläget är ungefär 70% jämfört med Sverige. Vissa saker som t ex öl och vin är ännu billigare liksom grönsaker. Skor och kläder nästan samma prisläge som i Sverige.

 

Kommunikationer till Slovenien är med flyg, bil eller tåg. Ska man till Maribor i norra Slövenien är det bäst att flyga till Graz i Österrike. Därifrån är det lätt och snabbt att ta sig med tåg till Maribor. Tågstationen ligger bara 500 meter från flygplatsen. Flyg tur och retur till Graz kostar ca 2500 kr med Austrian Air, mellanlandning i Wien.

 

Kommunikationerna inom Slovenien är väl utbyggda. En nybyggd motorväg går från Ungern ner till hamnstaden Koper. Likaså finns det motorväg i nord-sydlig riktning mot Kroatien. Vägnätet i övrigt är väl utbyggt men något förvirrande med ett myller av småvägar. Järnvägsnätet är inte så väl utbyggt, de flesta slovener föredrar att köra bil. Biltätheten är faktiskt högre än i Sverige.

 

De flesta slovener äger sina hus eller lägenheter. Hyreslägenheter är sällsynta. Precis som Janne och Sonja har många slovener en egen trädgårdstäppa och är ganska självförsörjande jämfört med Sverige. Småskaligheten i jordbruket är också slående. Många slovener har två arbeten, ett på t ex en fabrik och det som är viktigast för dem, på sin egen lilla gård. Det kan vara en anledning till att arbetstiden på fabriker och annat ofta slutar vid tretiden.

 

Jag kommer att åka tillbaka till Slovenien, det är säkert. Då kommer jag dessutom kunna pröva resultatet av mitt lilla bidrag till vinskörden i Slovenien.

torsdag 8 november 2012

Semester i Europa sommaren 2012


SEMESTER JUNI-JULI 2012 I KROATIEN M M


Inledning


Semestern börjar den 8 juni när jag åker till Berlin och slutar när vi kommer hem från Zagreb den 6 juli. Som pensionär kan jag åka när jag vill men hustru Ulla som fortfarande arbetar måste vänta och ansluter den 16 juni i Slovenien. Sist att ansluta är vår dotter Beatrice som kan komma ifrån sitt jobb en dag senare och flyger ner den 17 juni till Slovenien. Själv åker jag tåg från Berlin via Prag och Wien ner till Maribor i Slovenien.

Berlin


Flyger till Berlin morgonen den 8 juni med SAS och landar på Tegel som borde ha varit stängd. Den nya storflygplatsen Brandenburg som skulle invigts den 3 juni är dock försenad till mars nästa år. Tegel känns lite halvt om halvt övergivet redan. Kommunikationerna till Berlin fungerar dock fortfarande bra. Tar buss TXL till Alexanderplatz och går ca 500 meter till hotellet som passande heter Hotel Mitte Berlin. När jag kommer fram till adressen (Neue Schönauerstrasse 1) ser jag inget hotell. Där finns dock en restaurang som jag går in på och frågar efter hotellet som visar sig vara restaurangen. Incheckningen görs vid bardisken. Lite fundersam men allt fungerar som det ska. Jättebra läge och ett trevligt rum med en liten alkov mot gatan där man kunde sitta och titta ner på gatulivet. Tunnelbanestation 30 meter från hotellet.
Flodfärd på Spree. I bakgrunde Museum Insel

Men vad gör alla fotbollsfansen i Berlin? EM går ju i Polen och Ukraina men det är fullt med svenskar, danskar, engelsmän och holländare som bänkar sig på alla barer med storbildsteve. Varför åka till Berlin för att titta på teve när man kan göra det lika bra hemma? Gick en runda ner till Hackescher Markt och Museum Insel. Massor med arbete pågick för att främst förstärka byggnaderna på Museum Insel mot flodsidan. 

Nästa dag lång promenad ner till Friedrichstrasse. Hittade ett kafé precis vid bron över Spree och drack en utmärkt cappucino och tittade på folklivet (cappucinoindex 80 %). Tog en flodtur och släntrade bort till Gendarmenmarkt. Vackert men Stockholmspriser. Besökte Nikolaiviertel som är under stor ombyggnad men hittade en trevlig restaurang med eget öl. Kom i slang med några tyska turister. De frågade mig om jag kom från Schweiz. Visste inte om jag skulle vara förnärmad eller smickrad. Kvällen på en uterestaurang vid sidan av Alexanderplatz och tittade på fotboll. Vädret fortfarande vackert med strålande sol.

Prag


Dag 1. Tar tunnelbanan till Alexanderplatz för byte mot Hauptbahnhof. Hittar inte linjen mot Hauptbahnhof, frustrerad, tar pendeltåget istället och kommer fram med 5 minuter kvar till avgång. Trevligt ressällskap på tåget i form av ett ungt australiensiskt par som är i Europa för första gången. De kommer från Perth på västkusten har inte ens varit i Sydney tidigare. Tala om kulturkrock. Väl framme i Prag blir jag lurad på taxiresan från järnvägsstationen till hotellet trots förvarning. Betalade 680 tjeckkronor (ca 230 svenska kronor). Fick lära mig att hälften hade räckt. Fullt med fotbollfans här också. Det underbart vackra Gamla stadens torg i Prag är omgjort till teveplats med storbildsteve och öltält. Inte vackert. Ölen dock fortfarande billig (10-12 kr). Hotel Rott som jag bor på ligger precis vid Stora torget. Förvånansvärt billigt för läge och kvalitet. Traskar runt i Gamla stan på kvällen. Äter på en wanna be Svejkrestaurant, dock ganska bra. Beställer en absinth efter maten och servitrisen visar hur man dricker den på riktigt med socker, kaffesked och eld. Lyckades dricka den utan att bränna mig.

Dag 2. Tar en lång promenad genom Prag. Börjar med järnvägsstationen för att köpa biljett till Wien dagen därpå. Biljettköpet  är en mardröm. Det tar över 45 minuter innan jag fått min biljett till Wien. Därefter går jag över till andra sidan där bl a det stora slottet Hradcany ligger. Har sett det förut så jag utforskar delar som jag inte sett förut, främst södra delen av Malá Strana (Lilla staden). Den gör skäl för sitt namn eftersom Malá Strana har lite av småstadskaraktär. Rekommenderas för en avslappnande promenad. Det finns flera trevliga små restauranger och kaféer vid flodstranden. Äter middag i småstaden, typisk tjeckisk mat med kött och knödel nedsköljt med det utmärkta tjeckiska ölet.

Wien


Järnvägsresan till Wien är inget speciellt. Min gamle vän Jan Lagerwall ansluter från Slovenien på järnvägsstationen i Meidingen, Wien. Egentligen skulle tåget stannat på Südbahnhof men den är under ombyggnad. Efter en lång promenad är vi framme vid vårt hotell Prinz Eugen som ligger just vid Südbahnhof. Eftermiddagen och nästa förmiddag ägnades åt besök på arméhistoriska muséet. Mycket intressant, här ligger vårt eget armémuseum i lä. På tal om lä, i det österrikiska armémuséet finns även avdelningar för sjöhistoria och flyghistoria. Österrike har inget självständigt flygvapen utan det tillhör armén och någon flotta har man inte haft sedan första världskrigets slut.

Vi åt middag på en trevlig steirisk (dvs från Steiermark) restaurang i parken nära muséet. God mat och mycket mat. En skåning skulle känna sig som hemma.

Slovenien

                                                  Janne och jag. "Var är drickat?"

Vi tar tåget tillbaka från Wien till Maribor. Underbart vackert landskap när tåget klättrar uppför serpentinspåret upp mot Semmering. Denna järnväg byggdes redan på 1850-talet vilket enligt dåtida experter, främst engelsmän, var omöjligt. Det brydde sig dock inte österrikarna om. Vädret vackert första delen av färden men strax före Graz öppnar sig himlens portar och regnet öser ner.

Sonja möter oss med bil i Maribor och vi åker till Duplek. Vädret bättre än i Österrike. Väl framme blir det den traditionella välkomstsoppan och att bekanta sig med husdjuren (en hund och tre katter). Installerar mig i en av lägenheterna (förutom huset de bor i har de ytterligare tre hus på tomten där diverse människor bor mer eller mindre permanent).

Dagen därpå, den 14 juni börjar värmen komma. Maribor är kulturhuvudstad inom EU detta år. Vi åker in till staden och ser vad som erbjuds. Det är inte speciellt mycket, finns inte pengar till större projekt. Janne och jag äter lunch på den serbiska restaurangen nere vid Drava.

Nästa dag flyger jag med Janne. Han är medlem i Maribors flygklubb sedan många år. Vi tar en runda över Maribor och norrut mot österrikiska gränsen. Slovenien är så litet så man kan se en stor del av det från några hundra meters höjd. När vi ska landa blir det lite mer spännande än väntat. Ett plan har fått motorstopp på landningsbanan men efter några minuter får vi tillstånd att landa på gräsbanan bredvid den ordinarie landningsbanan. Jag frågar Janne hur ofta detta händer och han säger att det är första gången. Naturligtvis händer det första gången jag flyger med honom.

Ulla kommer till Graz den 16 som planerat.

Beatrice kommer den 17 utan bagage till Graz, kvar i Berlin. Ledsen och arg dotter. Flygplatspersonalen är ganska nonchalant men börjar efterforskningar efter det försvunna bagaget. Vi äter middag i Maribor innan vi åker till Duplek där Sonja och husdjuren möter.

Mali Losinj

                                            Vy från vår balkong i Mali Losinj (Villa Pavkov)


Morgonen den 18 juni är det dags att sätta sig på tåget till Zagreb. Vi byter till buss i Zagreb för nästa etapp till Rijeka där vi byter till båt inför sista biten till Mali Losinj.Kommer till Mali L med lätt bagage. Beatrices bagage saknas fortfarande och Ulla blir av med sin väska på båten till Mali L. Pappa Pavkov med dotter Ana möter oss med bil och kör upp oss till huset som vanligt. Tack och lov, inget kul att släpa en resväska om 20 kilo uppför alla trapporna. Mali L är sig likt. Den största upprustningen verkar ryska miljonärer stå för. Ytterligare en villa vid vår badstrand i Cikat har köpts av en ryss och den förste ryssen håller på och anlägger en stor pir för sin lyxjakt. Lite blandade känslor, bra för Mali L att villor och infrastruktur rustas upp men vad leder det till i längden. Stora områden som stängs av för ryska privata intressen. Ska bli intressant att se vad som händer nästa år när kroatien kommer med i EU. Ett område som Losinj kan säkert räkna med att få bidrag. Hoppas det kommer att bli till nytta och inte hamna i fickorna på politikerna som i vissa andra länder.

Nästa dag kommer Ullas bagage och dagen därpå Beatrices. Innan dess har de haft tillfälle till lite shopping, främst badkläder.

Vi träffar Dejan, sonen i familjen. Han liksom sina två systrar är hemma och arbetar under sommaren. Annars studerar de alla tre på högskolor. Dejan är klar med sin fartygsingenjörsexamen och läser nu till fartygsbefäl. Målet är att någon gång bli kapten på ett stort kryssningsfartyg. Jag tror faktiskt att vi har bidragit en del till deras utbildning genom de vid betalt i hyra för lägenheten. Det känns bra eftersom de är ambitiösa unga människor.
                                         
                                                              Blomsterprakt i Mali Losinj
Två veckor går förvånansvärt fort. Man hinner inte bli uttråkad, bara lagom avslappnad. Vi har vårt favoritbad och våra favoritrestauranger. Våra bekanta Gerhard och Gisela från Tyskland träffar vi som vanligt vid badet varje år. Vi tar en promenad en dag till Veli Losinj, dvs Stora Losinj. Mali betyder liten på kroatiska men det är länge sedan Mali Losinj var mindre än Veli Losinj. Promenaden tar drygt 45 minuter och följer stranden nästan hela vägen. Veli Losinj är en pittoresk fiskeby med ett stort hotell beläget strax utanför staden. Lagom för en dagsutflykt men i            

                                     

                                                 Vår badvik med vacker sekelskiftesvilla (inte detta seklet)

                                            Strandpromenaden i Mali Losinj

                                                  Vår favoritrestaurang i Mali Losinj

Lovran

Den 2 juli är det dags att säga adjö till Mali Losinj för den här gången. Vi äntrar bussen mot Rijeka kl 0645 alla tre. Allt bagage med. I Lovran på Istriens sydspets går jag och Ulla av och Beatrice fortsätter mot Zagreb och flyget hem till Stockholm. Vi upptäckte Lovran förra året och blev förtjusta i den lilla staden med sin lilla charmiga gamla del. Precis som förra året bor vi på Hotel Bristol, perfekt beläget precis vid kusten. Ett underbart hotell från sekelskiftet (förra sekelskiftet, inte det senaste). Stora ljusa rum med balkong mot havet. Tyvärr ingen luftkonditionering vilket hade varit skönt eftersom temperaturen fortfarande ligger på drygt 35 grader. Vi hinner med ett dopp innan det är dags för middag. Vi går till vår favoritrestaurang Don Corleone mitt i den gamla staden. Den är fortfarande lika bra och billig. Tänk er 50 kronor för en varmrätt och 50 kronor för en flaska av det lokala vinet.
                                               Utsikt från vår hotellbalkong
Nästa morgon tar vi strandpromenaden mot Icici som ligger ca 4 kilometer österut. Strandpromenaden heter egentligen Kejsar Frans Josefs strandpromenade eftersom den byggdes i slutet av 1800-talet då Kroatien tillhörde det österrikisk-ungerska kejsardömet. Strandpromenaden går från Lovran till Volosko, en sträcka på 14 kilometer och passerar städerna Ika, Icici och Opatija. Den senare staden är den största och mest kända av badorterna längs Istriens sydkust och har flera stora hotell och ett kasino. Vi tar en fika i Ika innan vi fortsätter till Icici för sol och bad. På kvällen är det konsert på det lilla torget i Lovrans gamla stad och middag på Don Corleone som vanligt.
                                                       Kyrkan i gamla staden
                                                    Don Corleone

Zagreb och hemresa


Bor på madame Grahors pensionat och äter middag på restaurang Vinodol som vanligt. Dagen därpå flyger vi hem från Zagreb med Norwegian. Vi missar nästan anslutningsflyget i Köpenhamn på grund av mycket kort tid för transfer. Eländet fortsätter  på Arlanda eftersom vårt bagage är kvar i Köpenhamn. Vi får det dagen därpå så det var inte så farligt. Beatrice som flög hem tre dagar före oss med Norwegian råkade värre ut. Hon missade anslutningen i Köpenhamn på grund av att planet var lite försenat från Zagreb och fick stanna på Kastrup i ett dygn, visserligen på ett bra hotell men ändå. Dessutom fick hon inte ut sitt bagage som flygplatspersonalem påstod hade kommit med planet till Stockholm med ordinarie avgång. Men där ljög de för när Beatrice kommer till arlanda nästa kväll vad fär hon då se på bagagebandet om inte sin resväska som åkt med samma plan som hon. Tänka sig. Både Norwegian och personalen på Kastrup visade upp en beklaglig nonchalans.
 
 

onsdag 7 november 2012

Warszawa 2011


RESERAPPORT FRÅN WARSZAWA 1 TILL 5 september 2011

 

Har just kommit hem från en lång weekend i Warszawa tillsammans med min dotter Beatrice. Många blandade intryck men de allra flesta odelat positiva.

Torsdag


Flygresan med WIZZAIR – RYANAIRS ungerska motsvarighet – mellan Skavsta och Warszawa gick utan problem. Väl på Fredrik Chopin-flygplatsen började problemen. Först tog det över 30 minuter innan vi fick bagaget och vi trodde vi skulle missa den transfer vi hade beställt via WIZZAIR. När vi kom till angiven plats knappt 5 minuter innan avgång fanns dock ingen buss där. Efter 20 minuter började övriga passagerare söka andra transporter. Efter 30 minuter ringde jag ett mobiltelefonnummer som jag hittade i biljettbeställningen. Mot förväntan svarade någon som pratade engelska och försäkrade att det skulle komma en bil om 5 minuter. 10 minuter senare kom en Ford Fiesta med en lätt vildsint förare som endast pratade polska. Efter en kort dispyt där jag försökte förklara att vi är de enda passagerarna som var kvar åkte vi, ungefär 50 meter. Stoppade av polisen, mer dispyt, leta papper, mer dispyt osv. Efter ytterligare 20 minuter kom vi iväg och faktiskt hela vägen in till Warszawa.


 
Väl installerade på Hotel Metropol i Warszawas absoluta centrum kände vi oss bättre till mods. Medelklasshotellet á 500 kr natten inklusive stor frukost motsvarade väl våra förväntningar. Inga höjda ögonbryn i receptionen över det udda paret, en äldre man och en 23-årig blondin. Lite onödigt förklarade jag att Beatrice var min dotter åt vilket den kvinnliga receptionisten log litet och svarade att hon redan antagit det.

Beatrice på restauranggatan
 
Vi bestämde oss för att gå ut och äta middag och styrde stegen mot den gamla staden, ungefär 2 km från hotellet. Vi hittade snabbt restauranggatan Nowy Swiat och började gå. Passerade den ena restaurangen, kaféet och baren efter den andra och snart var vi uppe i Gamla stan. Det som skiljer Gamla stan i Warszawa från andra s.k  gamla städer är att den är helt nybyggd. Totalförstörd under andra världskriget av tyskarna har den byggts upp igen till sitt forna utseende, en minst sagt otrolig bedrift. Vi strosade omkring lite innan vi bestämde oss för en restaurang med uteservering – har i princip alla restauranger i Warszawa – och beställde. Att säga att vi blev positivt överraskade är inte att överdriva. För ca 250 kr fick vi en utmärkt middag.

Kulturpalatset - Stalins gåva till det polska folket

Fredag


Dagen därpå som var fredag började vi med Kulturpalatset, Stalins gåva till det polska folket. Hälften av polackerna vill riva det, övriga, främst de yngre tycker det är ganska cool. Byggnaden skulle kunna vara hämtad ur en Batmanfilm a la Gotham City. Numera innehåller den biografer och teatrar. Från 30 våningen har man en fantastisk utsikt över staden. Därefter styrde vi stegen mot Park Łazienkowski. Mycket vacker park med flera slott, främst av dem det s.k slottet på vattnet (Palac Łazienkowski). Dagens lunch med soppa och varmrätt på en typisk polsk pirogeria kostade knappt 90 kr för två personer. Kände redan att de ekonomiska kalkylerna nog skulle kunna hållas. Middag återigen i gamla stan på restaurang Polka Magda Gessler, en av de bästa restaurangerna i Warszawa men förvånansvärt billig. För 400 kr fick vi fördrink (Kir Royal), förrätt, varmrätt och en flaska vin därtill. Maten var mycket bra och servicen förstklassig.
                                              Parkslott

Lördag


Lördag hade vi kommit överens om skulle ägnas åt shopping, åtminstone förmiddagen. Enligt min shoppingexpert är det helt OK. Utbudet är bra och priserna även för märkesvaror något lägre än i Sverige. T ex skor var prisvärda och vi köpte varsitt par. Eftermiddagen blev det först jakt på frimärken och sedan mer gamla stan som är mycket sevärd. Vi upptäckte också den s.k nya staden bortom (norr om) gamla stan som också var mycket trevlig och inte alls särskilt modern. Där åt vi så småningom middag. Vägen hem till hotellet tog lång tid eftersom det fanns så mycket att se och lyssna till. Det verkade som halva Warszawas befolkning var ute på gatorna och njöt av underhållningen. Det fanns något överallt och för alla smaker, från klassisk musik till jazz, från breakdance till pantomini.
                                                 Colombine och Pierrot i Warszawa

Söndag

                                             Flodfärd
Söndag skulle bli vår kulturdag med museumbesök. Tyvärr visade det sig att både det historiska muséumet och Nationalmuséumet var stängda för renovering resten av året till våren 2012. Tråkigt, men vädret var vackert som vanligt och en båtutflykt på Wislafloden kunde vara ett bra alternativ. Sagt och gjort, iväg till Gamla stan och ner till bryggan vid ett av brofästena. Båtturen tog en timme och var trevlig. Till skillnad mot t ex Prag och Budapest är flodstränderna inte bebyggda. Lunch på en liten uteservering, Öl och lite av den goda polska korven. Beatrice blev lite solbränd. Lite kultur blev det dock eftersom vi passerade kungliga slottet på väg från floden till Gamla stan. Precis som Gamla stan i övrigt hade slottet totalförstörts under andra världskriget och byggts upp igen till sin forna glans. Inträdet var gratis – vanligt på söndagar – och interiören magnifik. Polackerna hade inte bara byggt upp slottet utan även inrett det i samma stil som under 1700-talet. Även många av tavlorna som hade stulits av ryssarna på 1800-talet och tyskarna under andra världskriget hade återfunnits och återbördats till Polen. Middag på samma restaurang som på lördagen i Nya stan. Det var nästan ännu mer folk ute och alla skulle äta glass. Jätteköer framför glasskioskerna, man fick nästan tränga sig fram.
                                                  Kungliga slottet

Hemresa


Måndag var hemresedag. Vi väntade med spänning på platsen där vi skulle hämtas för vidare transport till flygplatsen. Föga förvånande fanns det ingen bil på utsatt tid. Nytt telefonsamtal, nytt bedyrande om att bilen skulle vara där inom 2 minuter. Efter 15 minuter kommer bilen med ny förare som talade åtminstone någon engelska. Resten av resan gick utan mankemang.

Övrigt


Övriga delar av Warszawas innerstad är ganska tilltalande med breda gator och avenyer och många grönområden.


Mat och dryck är mycket prisvärt i Warszawa. En varmrätt ca 100 kr eller lite mer, en halv liter öl 20 kr och en flaska hyggligt rödvin 125 kr. Allt håller bra kvalitet och vi blev inte besvikna någon gång. Kafékulturen är också välutbyggd med många kaféer, maffiga bakelser och gott och billigt kaffe i alla former.


Polackerna är generellt vänliga och hjälpsamma. Många av de yngre – särskilt inom serviceyrken – pratar bra engelska. Många äldre polacker talar dock endast polska, och ryska, vilket de helst inte vill kännas vid, dvs ryskan. Åtminstone Warszawaborna verkar vara riktiga livsnjutare. Musik, teater, mat, det mesta verkar tilltala dem.

 

Åka tillbaka till Warszawa? Absolut! Warszawa är en sådan stad som man känner att man gärna åker tillbaka till. Vi var där i början av september vilket kan vara bra. Solsken och 20-25 grader. Maj torde också vara ett ganska säkert kort.