Nya Zeeland med Sydney 2011-2012

 

RESESKILDRING FRÅN AUSTRALIEN OCH NYA ZEELAND

Inledning

En länge eftertraktad dröm gick i uppfyllnad i december och januari när jag och min hustru Ulla åkte till Australien och Nya Zeeland. Vi började resan den 14 december 2011 och kom tillbaka till Sverige den 6 januari 2012.

Först flög vi till Sydney i Australien och var där i två dagar. Därefter gick vi ombord på kryssningsfartyget Radiance of the Seas för en kryssning runt Nya Zeeland på 16 dagar. Slutligen ytterligare två dagar i Sydney innan vi via två dagar i Singapore återvände till Sverige.

Australien – Sydney (16-18 december 2011)

Vi landade kl 6 på morgonen den 16 december i Sydney. Trots alla befarade problem om hemska kontroller gick allting jättebra och vi var snart inne i Sydney via tåg från flygplatsen till centralstationen.

I centrala Sydney

Det världsberömda operahuset

Harbour Bridge

 

Därifrån var det gångavstånd till vårt enkla hotell Pen­sione centralt beläget i Sydney. Vi hade två dagar på oss innan vi skulle borda vårt kryssningsfartyg och använde tiden väl. Vi såg Darling Harbour, Circular Quay, Chi­natown, Operahuset och Taronga Zoo. Ett besök på Maritime Museum hanns också med. En annan sevärdhet som vi såg men inte besökte var Harbour Bridge. Med sina drygt 4 miljoner invånare är Sydney en pulserande storstad, vacker och kosmopolitisk. Den är också förvånansvärt ren. Ingen nedskräpning och inget klotter. Australiensarna plockar upp efter sig. Sydneyborna är mycket vänliga och hjälpsamma utan att vara påflugna. Till och med restaurangpersonalen är mycket serviceminded utan att gå till överdrift. Det enda negativa är egentligen prisläget som är på stockholmsnivå, utom kollektivtrafiken som är avsevärt billigare. Den fungerar dessutom. Billigast i matväg var faktiskt pubarna som serverade riktigt bra och prisvärd mat. Annars kan man äta mat från all jordens hörn samt från det australiensiska köket som inte längre bara serverar stek och ägg. Ett dubbelrum på ett enklare hotell kostar 800-1 000 kr.

Sammantaget är Sydney väl värt ett besök, säkert en av de vackraste stä­derna i världen med den enastående hamnen, många välbevarade gamla byggnader, till och med moderna vackra byggnader och många parker och andra grönområden som främsta attraktioner.

Nya Zeeland

Allmänt

Nya Zeeland har 4,2 miljoner invånare och 39 miljoner får. Ytan är ungefär samma som Storbritanniens så det är ett ganska glesbefolkat land. Klimatet är varierande, från svalt tempererat på Sydön med glaciärer till Nordöns subtropiska klimat med palmer och sandstränder. Nya Zeeland är ett jordbävningsområde och har drabbats av ett flertal jordbäv­ningar de senaste hundra åren. Det senaste större var i Christchurch februari 2011 då stora delar av staden förstördes. Tala om att leva på vulkanens rand.

Seglatsen från Sydney till Nya Zeeland tog oss över Tasmanska havet, beryktat för sitt dåliga väder. Den här gången visade det sig dock från sin bästa sida med solsken och svaga vindar.

Doubtful Sound

Fiordlands 21 december

 

Efter två dagars seglats var vi framme i Fiordlands. Detta område ligger på sydvästra Sydön och består mycket riktigt av flera fjordar och sund. Den mäktigaste fjorden är Milford Sound med 1300 meter höga berg som fortsätter rakt ner i vattnet ytterligare 700 meter. Vi hade tur med vädret med strålande solsken. Vi hade också tur som kunde se både sälar och delfiner. Kaptenen lät ta skeppet tätt intill bergssidan (fem meter) för att visa hur bråddjup fjorden är. Vi såg sälar och delfiner nära skeppet men tyvärr inga valar eller späckhuggare som kan förekomma i fjorden. Vi seglade även igenom Doubtful Sound och Dusky Sound innan vi fortsatte mot Dunedin.

Delfiner i Doubtful Sound

Dunedin 22 december

Staden grundades av skotska presbyterianer och det märks tydligt. Många kom från Edinburgh som har gett staden sitt namn (Dunedin är det gaeliska namnet på Edin­burgh). Staden har många vackra historiska byggnader som järnvägsstationen och flera kyrkor. Stadens centrum är ganska platt och där finns The Octagon, en trädgårdslik­nande medelpunkt för staden. En staty av den skotske poeten Robert Burns är centralt placerad. En brorson till Burns var en av grundarna av Dunedin. Omgivningarna runt Dunedin är desto mer kuperade, med bland annat världens brantaste gata. Universitetet (University of Otago) bidrar med 23 000 studenter till stadens 90 000 invånare. Där studerar ungdomar från all världens hörn och de sätter en definitivt internationell prägel på staden.

                                                          Dunedins järnvägsstation
 

Branta gatan

Akaroa 23 december

 

Jordbävningarnas land. Eftersom Christchurch inte återhämtat sig efter den våldsamma jordbävningen knappt ett år tidigare fick vi lägga till i Akaroa istället. Akaroa är en liten stad eller by som grundades av franska nybyggare. Det kändes lite konstigt att se Tri­koloren vaja över vad som verkade vara rådhuset. Akaroa har en fin hamn, några små hotell och flera trevliga små restauranger där man bland annat kan njuta av traktens lokala viner.

Gatubild från Akaroa

 

I Christchurch fortsätter återuppbyggnaden. Det som först trodde skulle ta två till tre år bedömer man nu kommer att ta 20 år. Affärer och andra funktioner som måste finnas tillgängliga är inrymda i containers under tiden som staden byggs upp igen i vissa fall från grunden.

Rohans rike, Sagan om ringen

 

Ulla och jag åkte på utflykt till Sagan om ringens rike. Närmare bestämt den plats där scenerna om Rohan och ryttarfolket rohirrim togs. Vi hade två guider med oss som båda hade varit med om inspelningen av hela trilogin. Hammond Peek hade varit ansvarig ljudtekniker och Michael Hedges som skulle ha varit Ian McKellens ersättare i rollen som Gandalf (hittade inte Hedges i rollistan). De kunde ge oss mycket intressanta inblickar i inspelningen och alla andra aktörer. Hammond Peek har dessutom två Oscars för bästa ljud varav en från Sagan om ringen. Färden gick genom slättlandskapet upp mot högplatån där inspelningen ägde rum. Själva platsen för inspelningen ligger vid foten av Sydalperna. Tyvärr har varje spår av staden som byggdes upp försvunnit, det ingick i avtalet med kommunen Christ­church att alla spår efter bygget skulle rensas bort. Under tiden som vi var i området skedde ett nytt jordskalv. Det var långtifrån så kraftigt som det i februari 2011 men till­räckligt för att de som var i Christchurch och ombord på fartyget skulle känna det. Några dagar senare kom det ytterligare ett skalv.

Hammond Peek

Wellington 24 december

Huvudstad i Nya Zeeland. ca 400 000 invånare. Som många andra städer i Nya Zeeland ligger den vid kusten. Vi tog en buss in till centrum och gick omkring på egen hand. Vi besökte bland annat Museum of New Zealand där vi fick en bra inblick i maorikulturen men även Nya Zeelands geologi. Detta är viktigt för invånarna att känna till på grund av de ständiga jordbävningarna. Hamnområdet är en av medelpunkterna för Wellington­borna men det finns flera trevliga gator närmare centrum som Wakefield Street, Cuba Street och Courtney Place. Lunch åt vi på en trevlig pub på Cuba Street. Precis som i Sydney är det ofta pubarna som är mest prisvärda när det gäller mat och dryck. Även i Wellington var prisnivån angenämt låg, t ex 20 kr för en latte.

Fika i det gröna i hamnområdet

Runt om staden finns det stora grönområden och naturreservat som det går snabbt att komma ut till med allmänna kommunikationer.

Civic Square med staty

Julfirande till havs 25 december

Julen firades till havs. Britter, australiensare och amerikaner firar jul den 25 december. Den 24 ägnas åt förberedelser och att sjunga in julen. Detta sker på kvällen och kallas carolling (kommer från carols = julsånger). Under närmare en timme sjöngs det jul­sånger och jag tror närmare 1 000 personer deltog. Mäktigt. På morgonen den 25 anlände tomten till fartyget, dock inte i släde utan i en farkost som såg misstänkt lik en av kryssningsfartygets tendrar. Alla barn jättelyckliga.

Tomten anländer

Julklappsutdelning på Radiance

Napier 26 december

Denna stad förstördes till stor del i en jordbävning 1931 och återuppbyggdes i art déco-stil. Detta ger staden en särpräglad karaktär om många kommer bara av den anledningen till Napier. Vi tog en buss in till staden, staden anordnade denna service. Vi vandrade omkring under större delen av dagen och besteg bland annat Hill Bluff där man hade en fin vy över staden och hamnen. Napier är också en av Nya Zeelands större badorter med en lång strand och många motell. Längs stranden fanns flera trevliga restauranger där man kunde njuta av de förträffliga inhemska vinerna. Vad sägs om ett glas utsökt Ge­würtztraminer för det facila priset av 40 kr t ex.

Snögubbe i Napier 

 

 

Allt är Art Deco i Napier

 

White Island 27 december 

En vulkanisk ö strax utanför Tauranga. Den är fortfarande aktiv om än på en låg nivå. Vi tog ett varv med skeppet runt ön så att vi kunde titta in i kratern. Vi kunde se ett en grupp människor i närheten av kratern, det går utflykter dit med mindre båtar och heli­koptrar. Det senaste utbrottet var 1914. då flera hundra gruvarbetare omkom.

Kratern på White Island. Lägg märke till människorna vid kratern

Tauranga 28 december 

Tauranga är en regional huvudstad och Mount Maunganui är hamnstad och tillika badort. Vi lade till i hamnen och hustrun och jag tog en lokalbuss de 6 kilometrarna in till Tau­ranga. Som vanligt fanns det några minnesmärken som ett gammalt missionshus och befästningar från 1800-talet. I övrigt en charmig mellanstor stad, ganska typisk för Nya Zeeland med mycket fritidsaktiviteter som bad, segling, surfing m m. I regionen finns också de största kiwiodlingarna i landet.

Gamla postkontoret i Tauranga

På eftermiddagen tog vi bussen tillbaka till Mount Maunganui. Där vågade vi oss på en promenad runt själva kullen Mount Maunganui som skjuter ut som en halvö i havet. Vi besteg dock inte den nästan 300 meter höga kullen. Förutom hamnen finns det hotell och campingplatser för badgäster, restauranger och ett stort shoppingcenter. Vi passade också på att pröva den utmärkta glassen. Nya Zeeland är med rätta berömt för sina mjölkprodukter som ostar, yoghurt, glass m m.

Trädgård i Tauranga

Auckland 29 december 

Auckland är Nya Zeelands största stad med 1,3 miljoner invånare, ungefär som stor­stockholm. Staden är magnifikt belägen vid en enorm hamn som består av flera vikar. Förutom att Auckland är landets största stad är det också den mest kosmopolitiska med flest antal invandrare relativt sett. Auckland är faktiskt den största polynesiska staden i världen. Ungefär som Sydney är det en blandning av äldre bebyggelse och högmoderna byggnader som ändå lyckas ge en tilltalande prägel. Precis som i Wellington gjorde jag och Ulla Auckland på egen hand. Efter en promenad med lite shopping tog vi oss upp i Sky Tower, dvs. TV-tornet. Där vi fick vara med om en mycket speciell upplevelse. När vi sitter i kaféet och njuter av varsin utmärkt cappuccino ser vi plötsligt en människa som hänger i luften utanför fönstren och sedan försvinner lika snabbt nedåt. Det visar sig inte vara någon självmordshoppare utan Aucklandbornas egen variant av skydiving mitt inne i staden. Medan Ulla fortsatte sin shopping i centrala Auckland tog jag mig ut till stadens War Memorial Museum. I den översta våningen fanns en sammanställning över de krig som Nya Zeeländarna hade deltagit i, från kriget mot maorierna till Koreakriget. Utställningarna var mycket intressanta och känslofulla. Det fanns också två riktiga dyr­gripar för flygplansälskare; en japansk Zero och en brittisk Spitfire i perfekt skick. Eftermiddagen blev lite mer sightseeing innan det var dags att ta sig tillbaka till vårt fartyg.

Aucklands centrum

Spitfire

Bay of Islands 30 december 

Bay of Islands ligger nästan längst norrut på Nordön och består av ett antal öar och mindre städer. Vi besökte Paihia och Russel. I närheten av Paihia ligger Waitangi där fördraget mellan britter och maorier undertecknades 1840. Här upplevde vi faktiskt det enda riktigt dåliga vädret med ordentliga regnskurar. Invånarna var mycket förvånade eftersom detta är ovanligt vid den årstiden.

Franska missionshuset i Russel

 

Vi lade till i Paihia som är mer av turistort och shoppingcenter men tog direkt färjan till Russel som gav ett mer genuint intryck. En av sevärdheterna i Russel är det gamla franska missionshuset. Franska missionärer etablerade sig tidigt i området och man kan tänka sig engelsmännens bestörtning när de kom dit och fransmännen var där före dem. Den franske biskopen skaffade sig snabbt ett stort inflytande bland maorierna och de brittiska missionärerna var mycket negativa till detta. Av någon anledning förflyttades den franske biskopen av den franska regeringen och missionshuset gjordes om till ett tryckeri, dock skött av fransmän. Där trycktes bland annat den första bibeln på maoriska och en liten grupp entusiaster håller fortfarande liv i verksamheten med de gamla tryck­pressarna. Det katolska inflytandet är fortfarande märkbart i området då många maorier är katoliker.

 Nyår till havs och tillbaka till Sydney

 

På väg tillbaka till Sydney firade vi nyår till havs. Nyårsslaget firades stilenligt med champagne och Auld Lang Syne. Kvällen till ära uppträdde (F)ABBA på teatern. Det är en australiensisk grupp som uppträder i ABBA-influerade kläder och sjunger ABBA-låtar. De är enormt populära i Australien. De hade dock mycket märkliga åsikter om svenska sexualsociala förhållanden om man säger så.

Nyårsafton på fartyget

Eftersom vi inte flög tillbaka från Sydney förrän på kvällen den 3 januari fick vi nästan två dagar till i Sydney. Vi kunde bo på skeppet två nätter och frukost på akterdäcket med utsikt över hamnen och operahuset var en riktig höjdare. I övrigt passade vi på att bese the Rocks med många byggnader från 1800-talet och den Botaniska trädgården. Den senare var mer som en stor park och öppen för alla utan kostnad och inga staket runt omkring den. Ett mycket populärt tillhåll för Sydneyborna att picknicka på. Alkoholförbud råder och efterlevs och inte ens en bortglömd pappersservett fanns att se på gräsmattorna trots att vi var där dagen efter nyår.

                                                               No country for old men



Monorail i Sydney (den enda)

Singapore 3 till 5 januari

På hemresan gjorde vi en mellanlandning på två dagar i Singapore. Ulla tyckte vi be­hövde en liten paus i flygandet och shoppa lite. Min gamle skräddare och vän Edwin Wong mötte oss. Liksom jag har han gått i pension, eller delvis. Jag passade på att sy upp en ny kostym förstås. Att sy upp kostymer kan fortfarande vara prisvärt i Singapore men gå till en kinesisk skräddare, inte en indisk. Kineserna är dyrare men kvaliteten är mycket bättre.

Middag i Singapores "äkta kvarterskrog"

Singapore har förändrats en hel del sedan vi var där senast för ca 6 år sedan. Nya bostä­der och vägar byggs på grund av den stora befolkningsökningen. Bland annat dras en motorväg rakt genom centrum varvid ännu mer av den gamla bebyggelsen rivs. Allt detta kostar och skatten har höjts med 10 procent de senaste åren.

Allt är dock inte så dyrt. Middag på Fattys med en halv anka som huvudrätt kostar fort­farande inte mer än 70 kr per person. Ett besök på Raffles Hotel är ju ett måste förstås. Här har dock inte priserna legat stilla. En Singapore Sling kostar numera 136 kronor. I priset ingår dock att du får slänga jordnötsskalen på golvet.

Vi avslutade besöket med att Edwin bjöd på middag på en s.k. ”Food Court” i en förort. Ulla och jag var de enda européerna där men maten var jättegod och äkta kinesisk.

Skräddare Edwin med assistent

Därefter var det dags att flyga hem till Sverige igen. Vid midnatt bordade vi Finnairs sena nattflyg mot Skandinavien och var tillbaka i Stockholm morgonen den 6 januari. Finnair kan rekommenderas för flygningar till Sydostasien och Australien. De samar­betar med Quantas vilket är det australiensiska flygbolaget. Quantas har moderna flyg­plan och en utomordentlig service även i turistklass.

Intryck av Nya Zeeland 

Vackert, rent, farligt, trevliga människor och oerhört varierande. Grönt och rent är ett bestående intryck. Det är i korthet hur vi upplevde Nya Zeeland. Farorna kommer inte från människorna eller djuren där utan naturen. Vi upplevde faktiskt två jordbävningar om än av mindre omfattning under en vecka. Kriminaliteten är mycket låg men har ökat något de senaste åren. Det vanligaste brottet är misshandel inom familjen, ofta i sam­band med större högtider och alkoholförtäring. Naturen och klimatet är oerhört varie­rande. Det finns allt från glaciärer och fjordar på Sydön till tropiska stränder på Nordön. Klimatet är lika varierande. Sydön har ett tempererat klimat med ganska mycket grönt landskap. Nordön är varmare, ligger på motsvarande breddgrad som Syditalien på norra halvklotet. Det regnar dock ganska mycket där också, framförallt på deras vinter vilket motsvarar vår sommartid, dvs. juni till augusti.

Befolkningen är huvudsakligen ättlingar till skotska och irländska invandrare. Till skill­nad mot Australien var alla invandrare frivilliga. Maorierna utgör en stor minoritet på 16 procent. Invandringen är som nämnts tidigare ganska blygsam och består huvudsakligen av po­lynesier, asiater och turkar. Nya zeeländarna är sportfantaster och ju farligare desto bättre. Den populäraste sporten är rugby följt av korgboll, segling och cricket. Dessutom skydiving, drakflygning, surfing och triathlon. Precis som australiensarna är de ganska laidback men vänliga och hjälpsamma på ett naturligt sätt. De är också mycket miljö­medvetna och håller rent omkring sig. Utsläppen är låga men ozonskiktet är mycket tunt vilket gör att det kan vara lätt att bränna sig även vid lägre temperaturer. Priserna ligger på en ganska angenäm nivå, ungefär 20 % billigare än i Sydney vilket kan jämföras med Sverige.

Som ni förstår blev vi väldigt förtjusta i Nya Zeeland och kommer gärna tillbaka dit men med mer tid på oss att besöka landet.


Allmänt om Nya Zeeland

Nya Zeeland har 4,2 miljoner invånare och 39 miljoner får. Ytan är ungefär samma som Storbritanniens så det är ett ganska glesbefolkat land. Klimatet är varierande, från svalt tempererat på Sydön med glaciärer till Nordöns subtropiska klimat med palmer och sandstränder. Nya Zeeland är ett jordbävningsområde och har drabbats av ett flertal jordbäv­ningar de senaste hundra åren. Det senaste större var i Christchurch februari 2011 då stora delar av staden förstördes. Tala om att leva på vulkanens rand.

För att förstå Nya Zeeland och dess invånare bör man berätta lite om dess historia. Landet är mycket ungt, både ur ett geologiskt perspektiv men också rent befolkningsmässigt. Jag ska börja med att skriva lite om maorierna och deras ställning på Nya Zee­land. Detta är en historia för sig, men i korthet är det som följer. Maorierna invandrade från Sydpolynesien på 500-talet efter Kristus. När européerna började komma till Nya Zeeland på 1700-talet fann de ett bofast folk med högt stående kultur. I början var kon­takterna vänskapliga och maorierna hade ingenting emot de kristna missionärerna och bedrev gärna handel med de första kolonisterna. Efterhand ökade motsättningarna när de nya kolonisterna tog den mark som maorierna betraktade som sin egen. 1840 utbröt krig mellan britterna och maorierna. Britterna fick en obehaglig överraskning och led svåra förluster i kriget. De beslöt sig då för att göra ett fördrag med maorierna för att få slut på striderna. I fördraget erkändes maoriernas rätt till de landområden som de redan besatt och de fick fullständiga medborgerliga rättigheter i paritet med de brittiska kolo­nisterna. Cirka 20 år senare bröt dock britterna fördraget och försökte erövra delar av de områden som maorierna hade fått rätt till i fördraget från 1840. Hårda strider utbröt åter men de brittiska trupperna hade nu stöd av en stark inhemsk milis jämte vissa maori­stammar. De revolterande maorierna besegrades och tvingades uppge sitt land. Än idag gäller dock formellt fördraget från 1840. Maorierna har ett eget råd och kung, eller drottning. De har under lång tid fört en rättslig kamp mot Storbritanniens och den Nya Zeeländska regeringen. Under senare år har de fått visst gehör för sina klagomål och fått ersättning för de områden de berövades. En intressant sak är att under krigen på 1800-talet genomförde ingendera av parterna några massakrer på civilbefolkningen. Tvärtom bemödade sig maorierna om att endast angripa militära eller administrativa mål. Mis­sionshus och bostäder förstördes inte, åtminstone inte avsiktligt. De vita invånarna på Nya Zeeland är stolta över maorierna och maoriernas kultur är en integrerad del av kulturen på Nya Zeeland. Om någon skulle råka se en rugbymatch med de nyblivna världsmästarna kan man få se det nya zeeländska landslaget genomföra en maorisk krigsdans.

Något annat som är betecknande för nya zeeländarna är vad man skulle kunna tro vara en nästan pacifistisk attityd. De hade troget stött sitt moderland Storbritannien under såväl Boerkriget som de båda världskrigen. De fick betala ett mycket högt pris för denna lojalitet. Under första världskriget deltog 110 000 nya zeeländare i striderna varav 17 000 stupade och över 41 000 sårades. Detta är enorma siffror och man får betänka att hela befolkningen var bara något över 1 miljon invånare vid den tiden. Erfarenheterna från de bägge världs­krigen har lett till ett avståndstagande till inblandning i yttre konflikter. Nya Zeeland har gått ur försvarsalliansen ANZUS och är numera alliansfritt och har dessutom förklarat sig som kärnvapenfri zon. Man deltar dock i freds­bevarande FN-uppdrag med trupper.

Nya Zeeland var också mycket tidigt med sociala reformer. Redan 1893 fick kvinnorna rösträtt och 1898 infördes ålderspension vilka båda var först i världen. Fortfarande är Nya Zeeland en av världens ledande välfärdsstater med ett socialt system som påminner om Sveriges. Man lägger dock större vikt vid individens eget ansvar att skapa sin fram­tid. En bidragande faktor till att systemet fungerar så bra kan vara att nya zeeländarna aldrig har varit trångbodda. Till och med i de större städerna finns det gott om plats. Även om invandringen fortfarande är begränsad är nya zeeländarna alls inga isolatio­nister. De har ett genuint intresse för världen utanför Nya Zeeland och för unga männi­skor är det självklart att minst någon gång åka ”overseas” som de säger. Till skillnad mot förr i tiden så sker det under fredliga former istället för i uniform och under krig.

 

Kryssningen

Vi åkte med Royal Caribbean som är ett av de största kryssningsrederierna i världen. Fartygen är flytande lyxhotell med flera restauranger och barer, utomhuspooler och in­omhuspool. Det finns även en teater och en biograf och mycket, mycket mer. Maten är utmärkt och ingår i priset. Man kan välja mellan flera restauranger och kaffe, te och snacks erbjuds i princip dygnet runt. Ett par gånger bjöds det också på midnattsbuffé med dans på pooldäcket. Som tur var fanns det ett välutrustat gym ombord. Övriga akti­viteter var frågesport, dans, karaoke, servettvikning, kostråd m m. Underhållningen be­stod bland annat av shower (mycket amerikansk, typ Broadway), barpianister, trubadu­rer och diverse andra musiker.

Utflykterna var mycket välorganiserade men dyra. Ulla och jag upptäckte att det gick alldeles utmärkt att klara sig på egen hand när vi besökte städerna i Nya Zeeland. Ofta ställde städerna upp gratis med busstransport om det var för långa avstånd från hamnen till stadscentrum för en liten stad som Napier är det ju förstås en viktig inkomstkälla när 2400 turister kommer till staden.

Sjösäkerheten är mycket god. Förutom att man har den allra modernaste navigationsut­rustningen övas övergivande av skepp vid varje kryssning. Denna övning är obligatorisk för alla passagerare och även barnen släpas upp ur poolerna vid detta tillfälle. Här kan man fundera lite på hur mycket detta hade övats på det italienska fartyget som gick på grund utanför Italiens västkust nyligen.

 

Vilka åker då på kryssning? Till skillnad mot vad vi trodde en gång i tiden är det inte bara äldre personer. Passagerna på Radiance of the Seas bestod av alla åldersgrupper och olika samhällsskikt. Den stora mängden kom naturligt nog från Australien, 1900 personer av 2400. därefter en hel del amerikanare, kanadensare och britter. Vi trodde vi var de enda svenskarna ombord tills vi upptäckte en svensk familj som dock bodde i Sydney. Vi hade mycket trevligt och risken att behöva vara ensam var obefintlig. Spe­ciellt australiensarna är som sagt både vänliga och trevliga och slår sig gärna i slang med människor från andra länder.

 

Turkiet och Slovenien september 2015

Så var det dags för Turkiet, ett land som jag besökt tidigare men då som ren turist. Den här gången var det lite annorlunda, jag skulle besöka min bror Lars-Eric och hans engelska fru Kaili som äger ett hus i Turkiet, närmare bestämt i den lilla orten Selimiye Köyü några mil sydväst om Marmaris. Med tanke på den senare tidens händelser i Turkiet och dess närområde var det med vissa farhågor jag anträdde färden.

Klockan 0100 den 10 september började resan med flyg från Arlanda. Med tanke på destinationen var jag ute i god tid, vilket visade sig vara klokt. Flygbolaget Pegasus som jag skulle resa med hade nämligen börjat tillämpa sina egna bestämmelser om bagagevikt. Detta ledde till en del jämmer och elände men framförallt omfördelning av bagage på olika sätt. Tack och lov fick ompackarna gå åt sidan och ställa sig sist i kön då de var färdiga. Vi kom iväg utan mankemang och landade på Sabiha Gökcen flygplats, den något mindre av Istanbuls flygplatser belägen på den asiatiska sidan. Annars är nog Sabiha Gökcen mest känd för att vara uppkallad efter världens första kvinnliga stridspilot. När jag skulle byta till inrikesflyget började problemen. Det var flera köer till passkontrollen samt en skylt det stod Domestic (inrikes) på. Vilken skulle man välja? Ingen verkade veta något. Efter ett tag gick det upp för oss som skulle resa vidare med inrikesflyget att man måste passera passkontrollen först, oavsett vilken kö, innan vi kom till inrikesterminalen. Klockan 10 landade vi på utsatt tid på Dalamans flygplats. Pegasus hade fungerat oklanderligt. Sedan började nästa problem, att ta sig till inrikesterminalen från utrikesterminalen där vi hade landat. Som tur var hade Lars-Eric tipsat mig hur jag skulle göra. Det skulle stå en ung dam innan vi kom till utgången från utrikesterminalen med en lista där mitt namn skulle vara med och därefter skulle jag åka buss till inrikes där mitt bagage fanns. Mycket riktigt; ung dam check, lista med mitt namn på check, buss check. Inte säker på om jag hade klarat det utan förvarning. Några hade inte gjort det utan kom springande med andan i halsen till bussen. Väl ute ur inrikesterminalen med bagage mötte Lars-Eric och Kaili mig vilket kändes skönt.

Resan mot Marmaris gick på den relativt nya motorvägen och snart var vi i Marmaris. Vi åt lunch strax efter Marmaris på en underbar liten restaurang vid en liten å. Vi åt några traditionella turkiska rätter och tittade på fågellivet i ån. Någon timme senare var vi i Seliiye Köyö, eller den lokala hålan som Lars-Eric kallade den. Läget var underbart vid en stor bukt men korrumperade spekulanter hade bebyggt marken närmast stranden, oftast utan bygglov. Det innebar ar bland annat att tillgången till stranden var begränsad för allmänheten (läs min föregående blogg om Kroatien). Huvudgatan var en lervälling och infrastrukturen kunde lämna en del övrigt att önska. Förstod varför det var bra att ha en stadsjeep när vi hade klättrat upp till Lars-Erics och Kailis hus. Här kommer den positiva delen. Modernt, rymligt och bekvämt med en fantastisk utsikt över bukten. Till huset hörde en stor tomt där växtligheten kämpade mot torkan trots Lars-Erics installerade bevattningssystem. Han hade till och med köpt en liten grävskopa med alla tillbehör. Tyvärr fick vi inte tillfälle att prova den. Efter en dags återhämtning var det dags att ta en tur med Lars-Erics och Kailis segelbåt, en stor hejare på 52 fot och moderna hjälpmedel för segelhanteringen. Vi styrde kurs österut mot den lilla grekiska ön Symi som vi nådde efter drygt två timmar. Vädret var perfekt, blå himmel och precis lagom med vind. Några flyktingbåtar såg vi inte till även om en liten kustbevakningsbåt från Slovenien av alla ställen slog några intresserade lovar runt en annan segelbåt inte långt från oss. Inget napp den gången men två veckor tidigare hade grekiska myndigheter registrerat över 500 flyktingar på Symi. Vi lade till i en liten hamn ett stycke från den egentliga staden. När mörkret började lägga sig gick vi iland och åt middag på en trevlig liten restaurang nere i hamnen. Jag hade lite negativa vibbar om Grekland men maten var bra och priset rimligt. Lars-Eric sa att priserna på alkohol men även andra produkter är lägre i Grekland och kvaliteten oftast bättre så de seglar över och bunkrar med jämna mellanrum. Nästa morgon tog vi lokalbussen till Symi stad där vi åt frukost och tittade på staden. Symi är en av de mindre öarna i Tolvöarna och den största sevärdheten är ett gammalt kloster. Tidigare livnärde man sig på att skörda tvättsvampar men nu är det turistnäringen som är dominerande. Staden i sig är liten men trevlig med en välskyddad hamn. I hamnen kunde vi se tecken på flyktingvågen, bland annat en beslagtagen segelbåt och den lilla kustbevakningsbåten från Slovenien. I segelbåten såg vi några kvarlämnade flytvästar men inte många. Det sägs att smugglarna tar upp till 60 flyktingar i sådana båtar, en lönande affär (60 x 30 000 kr). Det blev en kort shoppingrunda för mina värdar och sedan var det buss tillbaka till vår båt och ut till havs igen. Vädret var fortfarande lika bra. Efter en härlig seglats på några timmar var vi tillbaka i Selimiye Köyü. Middag avnjöts som vanligt på den stora terrassen med utsikt över bukten. Generellt åt vi mycket grönsaker och sallader som var goda och fräscha.

På måndag skulle Kaili till sin tandläkare i Marmaris och jag följde med. Tandläkarna i Turkiet är både billiga och bra, att låta göra en krona kostar knappt en tredjedel mot i Sverige. Marmaris var sig ganska likt med den långa promenaden längs hamnen och den stora marinan med alla utflyktsbåtar. Gott om barer och restauranger som främst verkade vara till för de brittiska turisternas behov, dvs billig öl men dyr och dålig mat. För att äta lunch gick jag upp några kvarter i staden där maten var både billigare och bättre. Kaili var snart klar och vi styrde kosan tillbaka mot huset, en färd på ca 45 minuter. På kvällen var det middag för några gäster, en äldre svensk dam som bodde permanent i en liten stad kallad Buzburun inte långt bort och ett amerikanskt par som satt husvakt åt några grannar till Lars-Eric och Kaili. Det amerikanska paret hade som levnadsstil att åka runt världen som husvakter. Det är tydligen inte alls ovanligt och en del har inte ens ett permanent boende utan reser från plats till plats utan uppehåll. Man får bekosta resorna själv och jobbet är inte betalt. I uppgifterna kan även ingå att ta hand om husdjur, allt från hästar till akvariefiskar (inte barn). Tillgång till bil eller andra transportmedel ingår oftast samt som finns i kylskåp och skafferi inom rimliga gränser.Systemet påminner en del om Airbnb och har en egen hemsida på Internet med erbjudanden och tips m m.

Kicki som den svenska damen hette sov över och nästa dag körde vi henne till Buzburun. Det tog bara 15 minuter och sedan var vi framme i en förtjusande liten hamnstad helt annorlunda än Selimiye Köyü. Staden låg i en djup havsvik med en bra hamn och långa strandpromenader med barer och restauranger. Buzburun skulle kunnat passa in någonstans på Franska Rivieran utan problem. För att öka den internationella prägeln pågick dessutom en inspelning av en av de många populära turkiska TV-såporna i staden. Vi träffade en hel del expats (engelskt uttryck för utlandsboende), mest britter.

Nästa dag var det onsdag, sista dagen i Turkiet. Flyget skulle inte förrän 0345 nästa morgon så vi hade gott om tid. En stor del av tiden gick åt att hämta möbler i Buzburun som Lars-Eric och Kaili hade köpt av en brittisk kvinnlig bekant. Möblerna skulle användas för att inreda deras källare. Det är fantastiskt så mycket grejer man kan få plats med i ett par stadsjeepar inklusive säng, stolar, skåp m m. Sent på kvällen blev jag skjutsad in till busstationen i Marmaris och tog bussen kl 0100 till Dalamans flygplats. Snabbt bra och billigt för motsvarande 45 kronor. Innan vi skildes lovade jag att komma tillbaka nästa vår om de hade kvar huset fortfarande. I maj ska Turkiet vara som vackrast, mycket grönt och lagom temperatur. Nu i september låg temperaturen på en bra bit över 30 grader.

Eftersom jag flög med Turkish Airlines landade jag på Atatürkflygplatsen. Jag hade 3 timmar på mig vilket jag trodde skulle räcka väl inklusive en frukost. Det visade sig dock att det inte blev mycket tid över. Atatürk är för Mellanöstern vad Frankfurt är för Europa, ett jättelikt flygnav men mindre välorganiserat. Bara att gå från inrikesterminalen till utrikesterminalen tog över en halvtimme mycket beroende på dålig märkning. Sedan skulle passkontroll och säkerhetskontroll passeras. Passkontrollen var ett enda stort kaos med total avsaknad av ködisciplin. Hela familjer gick bara förbi köerna direkt till passkontrollen utan att någon reagerade. Långa väntetider medan pass och annat diskuterades med passkontrollanterna. Här såg jag också personer i burka, dvs heltäckande klädsel där bara ögonen syns. Att avgöra kön var omöjligt. Jag bara undrade hur deras passfoton såg ut. Eller drog de ner ansiktsmasken när de skulle passera passkontrollen? En intressant fråga som jag ska ägna lite mer forskning på nästa relevanta resa om inte någon av mina läsare kan svara på detta. Till slut var jag dock framme vid min gate och kunde gå ombord på mitt flyg till Wien och lämna Turkiet bakom mig för den här gången. Det var med blandade känslor jag satt på planet och såg Istanbul försvinna bakom mig. Glädje över att äntligen ha träffat mina nyfunna släktingar i deras hem men också besvikelse hur Turkiet verkar utvecklas med ökande fundamentalism och korruption hand i hand. Journalister, åklagare och poliser som vågar säga sin mening arresteras och anklagas för terrorism. Någontging som är kanske ännu mer oroande är att familjerna kan välja att sätta sina söner i så kallade imanskolor efter årskurs tre i skolan. Huvuddelen av tiden ska användas till att lära sig Koranen. Hur mycket det kommer att tillföra Turkiet som nation lämnar jag åt läsaren att bedöma.

Turkish Airlines levererade mig punktligt den 17 september kl 0930 till Wiens flygplats. Turkish Airlines har ett välförtjänt gott renommé förpunktlighet och service. Jag skulle träffa min syster Lina och äta lunch och bara prata. Hon åkte ner från Linz där han har bott sedan många år med sin familj. Vi hade stämt träff på den nybyggda centralstationen (Hauptbahnhof) men dit gick det inte någon flygbuss. De gick bara till stationerna Meidling och Westbahnhof av någon anledning. För att komma till Hauptbahnhof måste jag ta ett tåg från flygplatsen alternativt ta bussen till Meidling och byta till lokalbuss eller tunnelbana där. Det verkade lite komplicerat så jag messade Lina och bad henne möta mig på Meidling istället. Bra för mig men inte så bra för Lina som blev tvungen att byta tunnelbana i flykten. Nåja, jag har lärt mig mer om förbindelserna i Wien och vi hann ändå med både lunch och fika tillsammans. Om ni undrar så är Wien inte speciellt dyrt längre, avsevärt billigare än Stockholm faktiskt.

Kl 1600 var det dags att äntra tåget till Maribor i Slovenien. Just denna avgång är ett samverkansprojekt mellan de österrikiska och slovenska järnvägarna så det blev nästan 200 kr billigare än normalbiljetten. Som vanligt en av de trevligare tågresorna man kan göra i Europa med bra mat i restaurangvagnen och vacker utsikt. Drygt 3,5 timmar senare var jag framme i maribor där min vän Janne mötte mig. Ni har mött honom tidigare i mina reseskildringar från Slovenien så någon ytterligare beskrivning behövs inte. Den största skillnaden var att han hade omregistrerat sin bil till Slovenien från Sverige. Det kändes skönt att vara tillbaka i Duplek hos Janne och Sonjas släktingar och deras katter. Det är så genuint välkomnande och till och med katterna verkade komma ihåg mig.

Nästa dag började lugnt men efterhand kom det rapporter via massmedia att flyktingströmmen som hade avvisats vid den ungerska gränsen hade omdirigerats genom Kroatien och upp till Slovenien. Under dagen och natten kunde man följa flyktingarnas väg genom Slovenien mot österrikiska gränsen. Slovenerna skötte det hela väldigt bra men i slutändan var det bara 26 personer som sökte asyl i Slovenien av alla tusenden som passerade genom landet. På frågan varför inte fler sökte asyl svarade flyktingarna att de tyckte Slovenien var för fattigt. Slovenien hade erbjudit sig att ta emot 2 000 flyktingar och flera slovener kände sig förnärmade. Duger inte vårt land? Frågan jag ställer mig är hur ska EU:s kvoteringssystem fungera när flyktingarna själva kan bestämma var de ska hamna. Det verkar nästan mer som invandring än asylanter. Det blir väl något för politikerna att reda ut. Det som slog en när man såg närbilder på flyktingarna var att ingen såg undernärd ut. De flesta var relativt välklädda och många hade mobiltelefoner. Var fanns offren för svälten i flyktinglägren i Syrien, Libanon och Turkiet som FN larmat om. Är det en ren överdrift för att få mer pengar eller är det så att det är mest de som har pengar och kontakter som lyckar komma till Europa, inte de som har de största behoven? 60 procent av de flyktingar som kommer till EU är män, 80 procent av ensamkommande barn är pojkar. Något verkar vara snett eller? Och hur många mindre önskvärda personer kan det finnas i denna mängd av flyktingar?

På söndag var det dags för min dotter Beatrice att ansluta sig till oss i Duplek.Inget problem att passera den gamla gränskontrollen mellan Österrike och Slovenien vare sig till eller från resan till Graz flygplats. Två ganska avslappnade österrikiska poliser brydde sig knappt ens att titta på våra ID-kort. Av flyktingvågen syntes knappt ett spår.

På tisdag var det dags för utflykt till Piran. Beatrice hade uttryckt särskilda önskemål att få besöka staden efter allt jag och Ulla hade berättat. Min största rädsla var att hon skulle bli besviken över att hennes förväntningar skulle bli uppfyllda. Jag hade dock inte behovt oroa mig, min beresta och sofistikerade dotter blev omedelbart förtjust, nästa förälskad, i denna underbara lilla idyll. Som vanligt bodde vi på hotell Giuseppi Tartini med utsikt över både torget och havet. Denna dag var det dessutom marknad och torget var belamrat med stånd av olika slag. Denna dag var det biodlarna som stod för huvuddelen inklusive underhållningen som bestod av barn utklädda till bin som sjöng barn- och folkvisor.

Utsikt över Piran med torget snett till vänster

Solnedgång över Piran med litet kryssningsfartyg

Nästa morgon åkte vi vidare till Isola som också ligger vid kust ca 15 km norr om Piran. Isola är lite större än Piran och är mer aktiv avseende industri och handel och mindre åt det konstnärliga hållet. Huvudintrycket är dock en trevlig liten stad väl värt ett besök med en stor marina och ett litet varv och flera trevliga små restauranger nere vid hamnen eller i den gamla staden. Efter lunch i en liten pittoresk restaurang - jag åt fylld bläckfisk, fantastiskt gott - åkte vi tillbaka mot Maribor. Det är motorväg hela sträckan, egentligen genom hela Slovenien, så enkel resa tar maximalt 2,5 timmar.Torsdag och fredag tog vi det bara lugnt, gick promenader, plockade valnötter och åt Sonjas höstgrytor med grönsaker från det egna trädgårdslandet.

Sonja och jag plockar valnötter

På lördag var det dags för "the main event" som man säger på engelska, dvs vinskörd hos Stane. Vädret som hade varit lite regnigt de senaste dagarna hade blivit bättre med uppehåll och lite sol emellanåt. Perfekt väder med andra ord. Det var det vanliga gänget som samlades, Stanes slovenska släkt och vänner, vi från Duplek, Stanes svenska vänner från Portugal och Ulf från Helsingborg som hade pensionerat sig i Slovenien. totalt över 20 personer så arbetet gick snabbt. Kvaliteten på viddruvorna var så mycket bättre än förra året så det var en ren fröjd att plocka. Resultatet blev ungefär 1 000 liter vitt vin och några hundra liter av den väldig speciella druvan Jurka som ger ett naturligt rosévin.

Den här maskinen har ersatt det gamla vintrampandet

Så här plockar man vitvinsdruvor

Så här plockar man Jurkadruvor

Efter lunchen kom den traditionelle musikanten så arbetet kunde slutföras i god takt och anda. På kvällen var det dags för den lika traditionsenliga middagen till musik. Om ingen insett det förut så är vinskörden på de små gårdarna i Slovenien lika mycket ett socialt evenemang som något annat. Vi sov mycket gott den natten. Frågan vi tog med oss var hur länge Stane orkar driva sin lilla vingård på hobbybasis. Det är så mycket att göra med vinrankorna mellan skördarna och då är det endast han och hans fru som ska göra allt arbetet. Vi får se, kanske någon av hans söner kan ta över fast de bor i Sverige och har ett bra liv här. Söndagen skulle traditionsenligt varit vinrankans dag i Maribor men av någon anledning blev den senarelagd en vecka. Synd, det är alltid en färg- och ljudstark tillställning.

På måndag kväll var det dags att ta farväl av alla och resa hem. Beatrices och mitt flyg skulle gå nästan samtidigt men medan hennes Austrian gick i tid blev mitt Air Berlin försenat nästa en timme. Lars, en av skördearbetarna skulle med samma flyg som jag men som gammal flygkapten åkte han standby vilket innebar att han inte visste förrän vid ombordstigningen om han skulle komma med eller inte. När vi kom till Tegel i Berlin rusades vi senkomna direkt till flygplanet över plattan. Lars var fortfarande med. Sedan fick ändå vänta nästa en halvtimme på några ännu senare passagerare eftersom vi var på det sista flyget till Stockholm den dagen.

Vi landade en timme försenat på Arlanda och klockan var över midnatt innan jag fått mitt bagage. Flygbussen till Stockholm hade precis gått och nästa skulle gå först om 20 minuter. Flygbussarna kör uppenbarligen bara var tjugonde minut efter midnatt. När nästa buss kom till Terminal 2 var den redan full och kunde bara ta ett fåtal passagerare. Kvar blev huvuddelen av oss. Busschauffören sa att han skulle meddela bussbolagat att de skulle sätta in en extrabuss eller så fick vi vänta på nästa buss om 20 minuter. Uppenbarligen hade trafikledaren på Flygbussarna missuppfattat meddelandet eftersom det inte kom någon buss efter 20 minuter. Klockan var då 0044 och det var bara att vänta på nästa buss klockan 0104. Den bussen kom men var också nästan fullsatt så det var med nöd och näppe vi kom med. Eftersom taxibilarna försvann strax efter midnatt fanns det inte mycket att välja på. Så här i efterhand skulle man kanske gått till terminal 5 för att vara säker på att få plats men det var inte lätt att veta. Vi litade väl för mycket på flygbussarna vilket jag inte rekommenderar, åtminstone inte efter midnatt.

En annan fråga är varför Air Berlin alltid försenat. Det var samma visa i somras när jag skulle flyga till Karlsruhe i Tyskland. Beatrice och Ulla har flugit Austrian respektive Lufthansa under motsvarande period utan problem. Beror det på flygbolagen eller flygplatserna. Tegel har definitivt vuxit ur kostymen. Berlins nya flygplats skulle varit klar för över två år sedan och situationen på Tegel försämras hela tiden. Undvik därför att mellanlanda i Berlin om ni ska vidare utan välj en annan flygplats till dess den nya flygplatsen är klar vilket verkar dröja.

Så nu är det slut för denna gång. Nästa resa börjar vi den 2 december med att flyga till Buenos Aires och kryssa därifrån runt Kap Horn till Valparaiso. Till dess, lev väl och vihörs i början av nästa år

Hälsningar
Olle