Klockan 0100 den 10 september började resan med flyg från Arlanda. Med tanke på destinationen var jag ute i god tid, vilket visade sig vara klokt. Flygbolaget Pegasus som jag skulle resa med hade nämligen börjat tillämpa sina egna bestämmelser om bagagevikt. Detta ledde till en del jämmer och elände men framförallt omfördelning av bagage på olika sätt. Tack och lov fick ompackarna gå åt sidan och ställa sig sist i kön då de var färdiga. Vi kom iväg utan mankemang och landade på Sabiha Gökcen flygplats, den något mindre av Istanbuls flygplatser belägen på den asiatiska sidan. Annars är nog Sabiha Gökcen mest känd för att vara uppkallad efter världens första kvinnliga stridspilot. När jag skulle byta till inrikesflyget började problemen. Det var flera köer till passkontrollen samt en skylt det stod Domestic (inrikes) på. Vilken skulle man välja? Ingen verkade veta något. Efter ett tag gick det upp för oss som skulle resa vidare med inrikesflyget att man måste passera passkontrollen först, oavsett vilken kö, innan vi kom till inrikesterminalen. Klockan 10 landade vi på utsatt tid på Dalamans flygplats. Pegasus hade fungerat oklanderligt. Sedan började nästa problem, att ta sig till inrikesterminalen från utrikesterminalen där vi hade landat. Som tur var hade Lars-Eric tipsat mig hur jag skulle göra. Det skulle stå en ung dam innan vi kom till utgången från utrikesterminalen med en lista där mitt namn skulle vara med och därefter skulle jag åka buss till inrikes där mitt bagage fanns. Mycket riktigt; ung dam check, lista med mitt namn på check, buss check. Inte säker på om jag hade klarat det utan förvarning. Några hade inte gjort det utan kom springande med andan i halsen till bussen. Väl ute ur inrikesterminalen med bagage mötte Lars-Eric och Kaili mig vilket kändes skönt.
Resan mot Marmaris gick på den relativt nya motorvägen och snart var vi i Marmaris. Vi åt lunch strax efter Marmaris på en underbar liten restaurang vid en liten å. Vi åt några traditionella turkiska rätter och tittade på fågellivet i ån. Någon timme senare var vi i Seliiye Köyö, eller den lokala hålan som Lars-Eric kallade den. Läget var underbart vid en stor bukt men korrumperade spekulanter hade bebyggt marken närmast stranden, oftast utan bygglov. Det innebar ar bland annat att tillgången till stranden var begränsad för allmänheten (läs min föregående blogg om Kroatien). Huvudgatan var en lervälling och infrastrukturen kunde lämna en del övrigt att önska. Förstod varför det var bra att ha en stadsjeep när vi hade klättrat upp till Lars-Erics och Kailis hus. Här kommer den positiva delen. Modernt, rymligt och bekvämt med en fantastisk utsikt över bukten. Till huset hörde en stor tomt där växtligheten kämpade mot torkan trots Lars-Erics installerade bevattningssystem. Han hade till och med köpt en liten grävskopa med alla tillbehör. Tyvärr fick vi inte tillfälle att prova den. Efter en dags återhämtning var det dags att ta en tur med Lars-Erics och Kailis segelbåt, en stor hejare på 52 fot och moderna hjälpmedel för segelhanteringen. Vi styrde kurs österut mot den lilla grekiska ön Symi som vi nådde efter drygt två timmar. Vädret var perfekt, blå himmel och precis lagom med vind. Några flyktingbåtar såg vi inte till även om en liten kustbevakningsbåt från Slovenien av alla ställen slog några intresserade lovar runt en annan segelbåt inte långt från oss. Inget napp den gången men två veckor tidigare hade grekiska myndigheter registrerat över 500 flyktingar på Symi. Vi lade till i en liten hamn ett stycke från den egentliga staden. När mörkret började lägga sig gick vi iland och åt middag på en trevlig liten restaurang nere i hamnen. Jag hade lite negativa vibbar om Grekland men maten var bra och priset rimligt. Lars-Eric sa att priserna på alkohol men även andra produkter är lägre i Grekland och kvaliteten oftast bättre så de seglar över och bunkrar med jämna mellanrum. Nästa morgon tog vi lokalbussen till Symi stad där vi åt frukost och tittade på staden. Symi är en av de mindre öarna i Tolvöarna och den största sevärdheten är ett gammalt kloster. Tidigare livnärde man sig på att skörda tvättsvampar men nu är det turistnäringen som är dominerande. Staden i sig är liten men trevlig med en välskyddad hamn. I hamnen kunde vi se tecken på flyktingvågen, bland annat en beslagtagen segelbåt och den lilla kustbevakningsbåten från Slovenien. I segelbåten såg vi några kvarlämnade flytvästar men inte många. Det sägs att smugglarna tar upp till 60 flyktingar i sådana båtar, en lönande affär (60 x 30 000 kr). Det blev en kort shoppingrunda för mina värdar och sedan var det buss tillbaka till vår båt och ut till havs igen. Vädret var fortfarande lika bra. Efter en härlig seglats på några timmar var vi tillbaka i Selimiye Köyü. Middag avnjöts som vanligt på den stora terrassen med utsikt över bukten. Generellt åt vi mycket grönsaker och sallader som var goda och fräscha.
På måndag skulle Kaili till sin tandläkare i Marmaris och jag följde med. Tandläkarna i Turkiet är både billiga och bra, att låta göra en krona kostar knappt en tredjedel mot i Sverige. Marmaris var sig ganska likt med den långa promenaden längs hamnen och den stora marinan med alla utflyktsbåtar. Gott om barer och restauranger som främst verkade vara till för de brittiska turisternas behov, dvs billig öl men dyr och dålig mat. För att äta lunch gick jag upp några kvarter i staden där maten var både billigare och bättre. Kaili var snart klar och vi styrde kosan tillbaka mot huset, en färd på ca 45 minuter. På kvällen var det middag för några gäster, en äldre svensk dam som bodde permanent i en liten stad kallad Buzburun inte långt bort och ett amerikanskt par som satt husvakt åt några grannar till Lars-Eric och Kaili. Det amerikanska paret hade som levnadsstil att åka runt världen som husvakter. Det är tydligen inte alls ovanligt och en del har inte ens ett permanent boende utan reser från plats till plats utan uppehåll. Man får bekosta resorna själv och jobbet är inte betalt. I uppgifterna kan även ingå att ta hand om husdjur, allt från hästar till akvariefiskar (inte barn). Tillgång till bil eller andra transportmedel ingår oftast samt som finns i kylskåp och skafferi inom rimliga gränser.Systemet påminner en del om Airbnb och har en egen hemsida på Internet med erbjudanden och tips m m.
Kicki som den svenska damen hette sov över och nästa dag körde vi henne till Buzburun. Det tog bara 15 minuter och sedan var vi framme i en förtjusande liten hamnstad helt annorlunda än Selimiye Köyü. Staden låg i en djup havsvik med en bra hamn och långa strandpromenader med barer och restauranger. Buzburun skulle kunnat passa in någonstans på Franska Rivieran utan problem. För att öka den internationella prägeln pågick dessutom en inspelning av en av de många populära turkiska TV-såporna i staden. Vi träffade en hel del expats (engelskt uttryck för utlandsboende), mest britter.
Nästa dag var det onsdag, sista dagen i Turkiet. Flyget skulle inte förrän 0345 nästa morgon så vi hade gott om tid. En stor del av tiden gick åt att hämta möbler i Buzburun som Lars-Eric och Kaili hade köpt av en brittisk kvinnlig bekant. Möblerna skulle användas för att inreda deras källare. Det är fantastiskt så mycket grejer man kan få plats med i ett par stadsjeepar inklusive säng, stolar, skåp m m. Sent på kvällen blev jag skjutsad in till busstationen i Marmaris och tog bussen kl 0100 till Dalamans flygplats. Snabbt bra och billigt för motsvarande 45 kronor. Innan vi skildes lovade jag att komma tillbaka nästa vår om de hade kvar huset fortfarande. I maj ska Turkiet vara som vackrast, mycket grönt och lagom temperatur. Nu i september låg temperaturen på en bra bit över 30 grader.
Eftersom jag flög med Turkish Airlines landade jag på Atatürkflygplatsen. Jag hade 3 timmar på mig vilket jag trodde skulle räcka väl inklusive en frukost. Det visade sig dock att det inte blev mycket tid över. Atatürk är för Mellanöstern vad Frankfurt är för Europa, ett jättelikt flygnav men mindre välorganiserat. Bara att gå från inrikesterminalen till utrikesterminalen tog över en halvtimme mycket beroende på dålig märkning. Sedan skulle passkontroll och säkerhetskontroll passeras. Passkontrollen var ett enda stort kaos med total avsaknad av ködisciplin. Hela familjer gick bara förbi köerna direkt till passkontrollen utan att någon reagerade. Långa väntetider medan pass och annat diskuterades med passkontrollanterna. Här såg jag också personer i burka, dvs heltäckande klädsel där bara ögonen syns. Att avgöra kön var omöjligt. Jag bara undrade hur deras passfoton såg ut. Eller drog de ner ansiktsmasken när de skulle passera passkontrollen? En intressant fråga som jag ska ägna lite mer forskning på nästa relevanta resa om inte någon av mina läsare kan svara på detta. Till slut var jag dock framme vid min gate och kunde gå ombord på mitt flyg till Wien och lämna Turkiet bakom mig för den här gången. Det var med blandade känslor jag satt på planet och såg Istanbul försvinna bakom mig. Glädje över att äntligen ha träffat mina nyfunna släktingar i deras hem men också besvikelse hur Turkiet verkar utvecklas med ökande fundamentalism och korruption hand i hand. Journalister, åklagare och poliser som vågar säga sin mening arresteras och anklagas för terrorism. Någontging som är kanske ännu mer oroande är att familjerna kan välja att sätta sina söner i så kallade imanskolor efter årskurs tre i skolan. Huvuddelen av tiden ska användas till att lära sig Koranen. Hur mycket det kommer att tillföra Turkiet som nation lämnar jag åt läsaren att bedöma.
Turkish Airlines levererade mig punktligt den 17 september kl 0930 till Wiens flygplats. Turkish Airlines har ett välförtjänt gott renommé förpunktlighet och service. Jag skulle träffa min syster Lina och äta lunch och bara prata. Hon åkte ner från Linz där han har bott sedan många år med sin familj. Vi hade stämt träff på den nybyggda centralstationen (Hauptbahnhof) men dit gick det inte någon flygbuss. De gick bara till stationerna Meidling och Westbahnhof av någon anledning. För att komma till Hauptbahnhof måste jag ta ett tåg från flygplatsen alternativt ta bussen till Meidling och byta till lokalbuss eller tunnelbana där. Det verkade lite komplicerat så jag messade Lina och bad henne möta mig på Meidling istället. Bra för mig men inte så bra för Lina som blev tvungen att byta tunnelbana i flykten. Nåja, jag har lärt mig mer om förbindelserna i Wien och vi hann ändå med både lunch och fika tillsammans. Om ni undrar så är Wien inte speciellt dyrt längre, avsevärt billigare än Stockholm faktiskt.
Kl 1600 var det dags att äntra tåget till Maribor i Slovenien. Just denna avgång är ett samverkansprojekt mellan de österrikiska och slovenska järnvägarna så det blev nästan 200 kr billigare än normalbiljetten. Som vanligt en av de trevligare tågresorna man kan göra i Europa med bra mat i restaurangvagnen och vacker utsikt. Drygt 3,5 timmar senare var jag framme i maribor där min vän Janne mötte mig. Ni har mött honom tidigare i mina reseskildringar från Slovenien så någon ytterligare beskrivning behövs inte. Den största skillnaden var att han hade omregistrerat sin bil till Slovenien från Sverige. Det kändes skönt att vara tillbaka i Duplek hos Janne och Sonjas släktingar och deras katter. Det är så genuint välkomnande och till och med katterna verkade komma ihåg mig.
Nästa dag började lugnt men efterhand kom det rapporter via massmedia att flyktingströmmen som hade avvisats vid den ungerska gränsen hade omdirigerats genom Kroatien och upp till Slovenien. Under dagen och natten kunde man följa flyktingarnas väg genom Slovenien mot österrikiska gränsen. Slovenerna skötte det hela väldigt bra men i slutändan var det bara 26 personer som sökte asyl i Slovenien av alla tusenden som passerade genom landet. På frågan varför inte fler sökte asyl svarade flyktingarna att de tyckte Slovenien var för fattigt. Slovenien hade erbjudit sig att ta emot 2 000 flyktingar och flera slovener kände sig förnärmade. Duger inte vårt land? Frågan jag ställer mig är hur ska EU:s kvoteringssystem fungera när flyktingarna själva kan bestämma var de ska hamna. Det verkar nästan mer som invandring än asylanter. Det blir väl något för politikerna att reda ut. Det som slog en när man såg närbilder på flyktingarna var att ingen såg undernärd ut. De flesta var relativt välklädda och många hade mobiltelefoner. Var fanns offren för svälten i flyktinglägren i Syrien, Libanon och Turkiet som FN larmat om. Är det en ren överdrift för att få mer pengar eller är det så att det är mest de som har pengar och kontakter som lyckar komma till Europa, inte de som har de största behoven? 60 procent av de flyktingar som kommer till EU är män, 80 procent av ensamkommande barn är pojkar. Något verkar vara snett eller? Och hur många mindre önskvärda personer kan det finnas i denna mängd av flyktingar?
På söndag var det dags för min dotter Beatrice att ansluta sig till oss i Duplek.Inget problem att passera den gamla gränskontrollen mellan Österrike och Slovenien vare sig till eller från resan till Graz flygplats. Två ganska avslappnade österrikiska poliser brydde sig knappt ens att titta på våra ID-kort. Av flyktingvågen syntes knappt ett spår.
På tisdag var det dags för utflykt till Piran. Beatrice hade uttryckt särskilda önskemål att få besöka staden efter allt jag och Ulla hade berättat. Min största rädsla var att hon skulle bli besviken över att hennes förväntningar skulle bli uppfyllda. Jag hade dock inte behovt oroa mig, min beresta och sofistikerade dotter blev omedelbart förtjust, nästa förälskad, i denna underbara lilla idyll. Som vanligt bodde vi på hotell Giuseppi Tartini med utsikt över både torget och havet. Denna dag var det dessutom marknad och torget var belamrat med stånd av olika slag. Denna dag var det biodlarna som stod för huvuddelen inklusive underhållningen som bestod av barn utklädda till bin som sjöng barn- och folkvisor.
 |
| Utsikt över Piran med torget snett till vänster |
 |
| Solnedgång över Piran med litet kryssningsfartyg |
Nästa morgon åkte vi vidare till Isola som också ligger vid kust ca 15 km norr om Piran. Isola är lite större än Piran och är mer aktiv avseende industri och handel och mindre åt det konstnärliga hållet. Huvudintrycket är dock en trevlig liten stad väl värt ett besök med en stor marina och ett litet varv och flera trevliga små restauranger nere vid hamnen eller i den gamla staden. Efter lunch i en liten pittoresk restaurang - jag åt fylld bläckfisk, fantastiskt gott - åkte vi tillbaka mot Maribor. Det är motorväg hela sträckan, egentligen genom hela Slovenien, så enkel resa tar maximalt 2,5 timmar.Torsdag och fredag tog vi det bara lugnt, gick promenader, plockade valnötter och åt Sonjas höstgrytor med grönsaker från det egna trädgårdslandet.
 |
| Sonja och jag plockar valnötter |
På lördag var det dags för "the main event" som man säger på engelska, dvs vinskörd hos Stane. Vädret som hade varit lite regnigt de senaste dagarna hade blivit bättre med uppehåll och lite sol emellanåt. Perfekt väder med andra ord. Det var det vanliga gänget som samlades, Stanes slovenska släkt och vänner, vi från Duplek, Stanes svenska vänner från Portugal och Ulf från Helsingborg som hade pensionerat sig i Slovenien. totalt över 20 personer så arbetet gick snabbt. Kvaliteten på viddruvorna var så mycket bättre än förra året så det var en ren fröjd att plocka. Resultatet blev ungefär 1 000 liter vitt vin och några hundra liter av den väldig speciella druvan Jurka som ger ett naturligt rosévin.
 |
| Den här maskinen har ersatt det gamla vintrampandet |
 |
| Så här plockar man vitvinsdruvor |
 |
| Så här plockar man Jurkadruvor |
Efter lunchen kom den traditionelle musikanten så arbetet kunde slutföras i god takt och anda. På kvällen var det dags för den lika traditionsenliga middagen till musik. Om ingen insett det förut så är vinskörden på de små gårdarna i Slovenien lika mycket ett socialt evenemang som något annat. Vi sov mycket gott den natten. Frågan vi tog med oss var hur länge Stane orkar driva sin lilla vingård på hobbybasis. Det är så mycket att göra med vinrankorna mellan skördarna och då är det endast han och hans fru som ska göra allt arbetet. Vi får se, kanske någon av hans söner kan ta över fast de bor i Sverige och har ett bra liv här. Söndagen skulle traditionsenligt varit vinrankans dag i Maribor men av någon anledning blev den senarelagd en vecka. Synd, det är alltid en färg- och ljudstark tillställning.
På måndag kväll var det dags att ta farväl av alla och resa hem. Beatrices och mitt flyg skulle gå nästan samtidigt men medan hennes Austrian gick i tid blev mitt Air Berlin försenat nästa en timme. Lars, en av skördearbetarna skulle med samma flyg som jag men som gammal flygkapten åkte han standby vilket innebar att han inte visste förrän vid ombordstigningen om han skulle komma med eller inte. När vi kom till Tegel i Berlin rusades vi senkomna direkt till flygplanet över plattan. Lars var fortfarande med. Sedan fick ändå vänta nästa en halvtimme på några ännu senare passagerare eftersom vi var på det sista flyget till Stockholm den dagen.
Vi landade en timme försenat på Arlanda och klockan var över midnatt innan jag fått mitt bagage. Flygbussen till Stockholm hade precis gått och nästa skulle gå först om 20 minuter. Flygbussarna kör uppenbarligen bara var tjugonde minut efter midnatt. När nästa buss kom till Terminal 2 var den redan full och kunde bara ta ett fåtal passagerare. Kvar blev huvuddelen av oss. Busschauffören sa att han skulle meddela bussbolagat att de skulle sätta in en extrabuss eller så fick vi vänta på nästa buss om 20 minuter. Uppenbarligen hade trafikledaren på Flygbussarna missuppfattat meddelandet eftersom det inte kom någon buss efter 20 minuter. Klockan var då 0044 och det var bara att vänta på nästa buss klockan 0104. Den bussen kom men var också nästan fullsatt så det var med nöd och näppe vi kom med. Eftersom taxibilarna försvann strax efter midnatt fanns det inte mycket att välja på. Så här i efterhand skulle man kanske gått till terminal 5 för att vara säker på att få plats men det var inte lätt att veta. Vi litade väl för mycket på flygbussarna vilket jag inte rekommenderar, åtminstone inte efter midnatt.
En annan fråga är varför Air Berlin alltid försenat. Det var samma visa i somras när jag skulle flyga till Karlsruhe i Tyskland. Beatrice och Ulla har flugit Austrian respektive Lufthansa under motsvarande period utan problem. Beror det på flygbolagen eller flygplatserna. Tegel har definitivt vuxit ur kostymen. Berlins nya flygplats skulle varit klar för över två år sedan och situationen på Tegel försämras hela tiden. Undvik därför att mellanlanda i Berlin om ni ska vidare utan välj en annan flygplats till dess den nya flygplatsen är klar vilket verkar dröja.
Så nu är det slut för denna gång. Nästa resa börjar vi den 2 december med att flyga till Buenos Aires och kryssa därifrån runt Kap Horn till Valparaiso. Till dess, lev väl och vihörs i början av nästa år
Hälsningar
Olle
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar