Årets midsommarfirande blev något annorlunda. Lunchen hos våra vänner i Duplek utanför Maribor i Slovenien blev ganska traditionell med sill och snaps med slovenska och svenska vänner (Ulf och Agneta med barnbarn). Vad som följde senare på eftermiddagen var något annorlunda trots midsommarstång och dans.
Bakgrunden är att Jannes hustru Sonja har en grupp damer (och en herre) som varje morgon samlas nere vid floden Drava för lite lättgympa. Häromåret fick de idén att fira midsommarafton på ängen nere vid floden. I år var jag och Ulla med för första gången. Samling nere vid floden där midsommarstången restes och vi utrustades med blomsterkransar. Förutom dans runt midsommarstången (små grodorna) erbjöds som förplägnad knytkalas i form av en kombo av alkohol och kakor. Allt var hemkört. Som tur var skulle vi resa vidare först på eftermiddagen dagen därpå.
 |
| Lord of Dance |
 |
| Flodälvorna med näck |
 |
| Midsommaraftonsknytkalaskombo |
Men nu börjar jag i lite fel ordning. Först måste vi ju ta oss till Duplek innan vi kan fira midsommar. Så flyg till Wien den 21 juni. Flygbussen tog oss nästan ända fram till hotellet som dock inte var helt lätt att hitta undangömt på en liten sidogata som det var beläget på. För det facila priset av 1500 kronor natten kunde vi övernatta i Wien på ett ståndsmässigt sätt. Hotell Kärtnerhof var dock nästan prisvärt med hänsyn till läget, klass på rummet och frukosten. Dessutom bjöd hotellet min syster Lina på frukost när hon kom ner från Linz för att träffa oss nästa morgon. På kvällen gick vi till restaurang Fieglmüller som ska ha de största och bästa wienerschnitzlarna i Wien. Som tur var hade jag bokat bord via internet och skrivit ut bekräftelsen. Kön till restaurangen sträckte sig nämligen runt halva kvarteret. Med hjälp av vårt lilla papper kunde vi lätt passera kön och få ett bord, mycket coolt. Hur var schnitzeln då? Ja, hade jag inte vetat att det var den bästa i Wien hade väl jag sagt att den var OK, inte mer. Men själva restaurangen är väldigt trevlig med tidsmässig interiör (sent 1800-tal).
På morgonen efter en bra frukost gick vi en promenad runt kvarteren vid Sankt Stefanstorget och sedan beslöt vi oss för att gå skilda vägar. Ulla och Lina skulle leta skor och jag ville vara kulturell och gick till Konsthistoriska muséet. Själva promenaden var inte så lång men temperaturen låg på runt 30 grader. När jag kom fram till muséet och rundat de asiatiska horderna - förlåt turisterna - behövde jag sätta mig ner och ta en kopp kaffe. 20 minuter senare och 5 euros fattigare kunde jag börja utforska muséet. Det som slog mig först var att byggnaden förutom innehållet verkade helt identisk med andra muséer jag besökt i Wien. Innehållet var förstklassigt med målningar de främsta flamländska målarna Rubens och Rembrandt men även italiensla målare från senbarocken som Carvaggio och Canaletto. Dock knappt en enda österrikisk målare. Det har dock en naturlig förklaring. Först mot slutet av 1800-talet och början av 1900-talet framträdde några kända österrikiska målare som t ex Gustaf Klimt men då får man gå till ett annat museum om man ska beskåda deras verk. Snart var det dags att skiljas från Lina och för Ulla och mig att ta tåget till Maribor. Skönt att lämna Wien, varmt och oerhört mycket turister. Tågresan var desto lugnare Märklinbanan 1) med sina fantastiska vyer och trevliga restaurangvagn är alltid lika avkopplande.
Som vanligt möte Janne oss vid stationen i Maribor och snart var vi Duplek och njöt av.Sonjas välkomstsoppa på uteplatsen. Midsommaraftonen är redan beskriven och på söndagen var det dags att åka söderut mot Zagreb, Tyvärr är tågförbindelserna mellan Maribor och Zagreb fortfarande dåliga. Ett tåg tidigt på morgonen och ett sent på kvällen så Janne körde oss till en järnvägsknutpunkt där vi kunde hoppa på ett tag från Ljubljana till Zagreb dit vi kom kl 17. Efter middag satte vi oss på Britanski Trg (uttalas torg) och väntade in Beatrice som kom med kvällsflyget från Stockholm.
Dagen därpå morgonbussen direkt till Mali Losinj där familjen Pavkov möter oss som vanligt. Det som är ovanligt är att Dejan, deras son är hemma. Dejan är fartygsbefäl och har tre månaders ledighet efter sex månader på en oljetanker. Som vanligt är kylskåpet i vår lägenhet fyllt med godsaker. Snart sitter jag nere i hamnen på mitt lilla favoritkaféet Stop. Där kan man sitta i skuggan av palmerna och njuta av en kall öl och se båtarna sakta smyga in i hamnen spanande efter förtöjnongsplatser. Ofta kan det vara svårt att hitta en bra plats men i år verkar hamnen förvånansvärt tom.
 |
| Stackars Stina |
Nästa morgon bär det av på promenad till vår badvik Cikat. På vägen passerar vi en lyxjakt som heter Stina. Hon har legat 2 år i hamnen och verkar ledsen och övergiven. Rosten har börjat tränga igenom färgen. I Cikat är det inte heller mycket folk. Det nya lyxhotellet är bara halvbelagt. Finansiären kunde mer om att bygga pipelines än att driva hotell uppenbarligen. Det enda bra med skrytbygget är att badstranden är ordentligt uppfräschad, även den del som är avsedd för allmänheten. I övrigt är Mali Losinj sig likt, de flesta restaurangerna och kaféerna är kvar och priserna fortfarande ängenämt låga (espresso 10 kronor, en stor öl 18-20 kronor).
 |
| Ny badplats |
Efter 12 dagar är det dags att lämna Mali Losinj och familjen Pavkov. Dejan har redan rest till Tallin där han skall mönstra på en ny oljetanker. Vi tar den tidiga morgonbussen till Lovran där jag och Ulla går av medan Beatrice fortsätter till Zagreb. Hon vill utforska staden på egen hand under några dagar. Lovran är sig likt, lite mer turister bara och hotellen är nästan fullbelagda. Inga problem för oss, vi har som vanligt bokat i förväg via Internet vilket är klokt om man kommer till Istrien i juli. Den här gången bor vi inte på Hotel Bristol utan på Park Hotel Lovran som är alldeles utmärkt. Något dyrare men med ett bra läge nere vid den lilla hamnen. På kvällen är det musikfestival nere i hamnen. Allt är förberett enligt kroatisk standard. En liten scen och därefter oräkneliga bord, stolar, bänkar och utskänkningsställen för alkohol och grillade rätter. Vid 10-tiden börjar musiken, lite blandning mellan österrikisk umpa umpa och kroatisk folkmusik. Trevligt men inte upphetsande så vi drar oss mot hotellet. Men, det är förbandet vi hör. Klockan midnatt börjar det på allvar med Heavy Metal motsv så att vi nästan lyfter ur sängarna. Framemot klockan två börjar det avta. När vi går ner till hamnen nästa morgon har vi förväntat oss att det skall se ut som en svensk motsvarighet med tomma flaskor, burkar och överfyllda sopkorgar men inte. Vi kan knappast se ett spår efter nattens aktiviteter.
Middag på Europas minsta torg i gamla staden som vanligt. Den här kvällen är det musik igen men i en mer lågmäld tappning, fyra äldre gentlemän som sjunger kroatiska folkvisor. Maten är enkel men bra och utmärkt service. Pröva fläskkotletten simmande i romsås, en upplevelse man sent glömmer. Vi kombinerar som vanligt bad och sol med långpromenad till Icici som har den bästa badplatsen i närområdet. Där finns också många matställen och badet är både barn- och handikappvänligt. Sista kvällen äter vi middag på restaurang Delfino som ligger ganska högt upp på bergssluttningen (26. divizije 4). Maten och utsikten är dock värt mödan. Efter klockan 19 är det ofta fullsatt så var där tidigt.
Nästa Zagreb. Det har blivit rutin med resan dit från Lovran. först lokalbuss till Rijeka och sedan Autotrans till Zagreb. Den här gången sammanfaller spårvagn nummer 6 schema med vår ankomst så vi hoppar på den och går av vid Britanski Trg. Sedan är det bara ett par hundra meter till Dunjas lägenheter där vi bott de senaste åren. Zagreb möter oss med 35 graders värme och en utförlig beskrivning från vår dotter om vad som kan vara sevärt. Hon hade varit i Zagreb i tre dagar och det var märkligt hur mycket hon hade hunnit se som inte vi lagt märke till under alla de gånger vi varit i Zagreb. Bland annat en mycket speciell restaurang med trädkoja. På kvällen äter vi middag på Medvedgrad, en ny upplevelse för oss. Medvedgrad ligger på Ilica ganska precis halvvägs mellan Britanski Trg och Trg bana Jelacica (stortorget) och är en blandning mellan mikrobryggeri och restaurang. Både ölen och maten är mycket prisvärda. Den är inte helt lätt att hitta, man måste gå in i en lång gång tills man kommer till själva restaurangen som vetter mot deras trevlig uteservering.
Nästa dag är det stor sightseeing, Vi följer i stort Beatrice anvisningar och går upp i gamla stan men inriktar oss lite mer på muséer än jazzbarer. Historiska muséet är som vanligt halvstångt så vi går till Zagrebs stadsmuseum i stället vilket är en riktig fullträff. Vi är där i två timmar och kunde varit där minst en timme till. Vi lär oss mycket om Zagrebs historia. Personalen på de offentliga institutionerna i Zagreb är oftast mycket trevliga och tjänstvilliga till skillnad mot en del före detta öststatsländer. Klockan hade blivit ett och vi känner att vi behöver lite näring så vi tar oss ner mot stora restauranggatan i gamla staden med det helt outtalbara namnet Tkalciceva. Problemet är bara att välja restaurang eftersom hela gatan kantas enbart av restauranger. Plötsligt ser vi en bekant skylt "Medvedgrad". En juniorversion av stora Medvedgrad men räcker utmärkt för en lunch. Middagen blir på ännu en av Beatrice rekommenderade restauranger vid namn Plac (uttalas som plats). Den ligger mellan salutorget och stora torget, väldigt undangömt. Mycket trevligt, lite annorlunda men god mat. Klientelet är mestadels ungt så vi höjer väl medelålderna avsevärt med undantag av en äldre man som har ett stambord. Ganska typiskt i Kroatien, Han har säkert varit stamkund där långt innan stället hette Plac men har sitt bord, mat, ett glas vin och behöver troligtvis inte betala. En annan sorts äldrevård än vi är vana vid från Sverige.
Nästa dag är det hemresedag men först på eftermiddagen. Temperaturen har gått ner till angenäma 22 grader. Vi brunchar på Britanski Trg och tar en promenad runt kvarteren i närheten. Det finns alltid något nytt att upptäcka. Dunja har fixat taxi till oss till flygplatsen. 200 kr motsv är OK, ungefär samma avstånd som Stockholm-Arlanda. När vi kommer fram till flygplatsen upptäcker vi att det är en helt ny terminalbyggnad där man checkar in och går igenom säkerhetskontrollen, handlar EU-taxfree osv. När vi väl skall flyga iväg får vi dock ta bussen till gamla terminalen för att gå ombord på flygplanet. Allt fungerar klanderfritt, trots spansk underlevantör till Croatian Airlines, lite förvirrande att man talar spanska på ett flyg från Zagreb till Stockholm men det är väl vår nya globala värld vi lever i. Så är sommarsemestern slut för den här gången men vi kommer tillbaka. Släkten i Österrike, våra vänner i Slovenien och vår familj i Mali Losinj är svårt att slå. Det är ganska skönt att ha några fasta ställen i tillvaron när vi i övrigt kryssar världen runt. Nästa blir Mauritius, Seychellerna, Reunion och Madagaskar.
Hälsningar
Ulla och Olle
1) Märklinbanan kallas egentligen Semmeringbanan efter den högsta orten längs banan, Numera stannar enbart lokaltågen. Uttrycket Märklin kommer från när jag som ung var intresserad av modelljärnvägar och beundrade modellandskapen som var en del av modellbanorna och där man kunde se små orter med stationshus, kyrkor m m. Samma intryck får man när man från tåget ser ner i dalarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar