Kryssning Singapore till Savona november-december 2016

Långkryssning Singapore till Savona 9 november till 9 december 2016

8 november. Vi kommer iväg från Arlanda med andan i halsen. Vi kommer iväg en timme sent för att planet måste avisas. Piloten som meddelar detta låter lite perplex, kanske lite exotiskt för flygbolaget Emirates. Några timmar senare och Arlanda är insnöat och alla flyg inställda.

Vi är på väg till Singapore via Dubai för att gå på vårt kryssningsfartyg Costa Luminosa för att ta oss till Savona i Italien via Malaysia, Thailand, Sri Lanka, Indien, Arabien, Jordanien och Italien (Rom och Savona). Vi är vid detta tillfälle jag, hustru Ulla och vår vän Birgitta.

Vi mellanlandade i Dubai. Det jag kommer ihåg mest är kilometerlånga vandringar och tågresor mellan olika terminaler och mängder av taxfreebutiker som alla sålde märkesgrejer.

9 november. Singapore möter oss med ett traditionellt skyfall.  Vi bussas till färjeterminalen och där börjar det första problemet. Det visar sig att rederiet kräver kopior på våra visumhandlingar till Indien, en nyhet för alla nya resenärer, och man har bara en skrivare. Lång kös färd mot natt om inte min förutseende hustru i vanlig ordning tagit kopior på allt. Så vi vandrar lugnt förbi kön och är snart ombord på fartyget. Första kvällen blir lugn, uppackning, middag och till sängs.

10 november. Gratisutflykt i Singapore. Färden går först till Orchid Garden där vi kan beskåda hundratals olika sorter av orkidéer, bland annat den så kallade VIP-hörnan, där det finns arter uppkallade efter berömda personer. Därefter via Orchard Road till Little India med sista anhalten i Chinatown innan återvändo till vårt skepp. Vi hoppar däremot av utanför Raffles Hotel för en traditionell Singapore Sling. Äntligen har nu alkoholen nått sitt rätta pris, 200 kronor per drink. Efter denna upplevelse tar vi en taxi till vårt skepp för 50 kronor. Klockan 17 lägger skeppet ut.

11 november kl 0700. Lägger till i Port Klang, hamnstad till Kuala Lumpur, Malaysia. Utflykt Kuala Lumpur på egen hand. Nästan 20 år sedan vi var i Kuala Lumpur men det är sig likt på många sätt. Fortfarande wannabe Singapore och växtfeber. Twin Towers hade blivit klart men byggnadsarbetena i centrum får Stockholms motsvarighet att blekna. Vi tar en av gratisbussarna till Central Market. Det mest intressanta är byggnadsåret 1883 och en del ganska fina exempel på lokala konsthantverk. En specialitet som vi också provar på är det vita kaffet, framställt av kaffebönor som lagrats i smör. Resultatet blir en brun dryck som är ganska söt med viss smak av choklad. Vi är också inne på det exotiska varuhuset HM för att köpa ett bälte åt mig. Lunch på Macdonalds och därefter är det dags att ta bussen tillbaka till Port Klang. Alla utflyktsbussarna är tillbaka nästan samtidigt vilket gör en lång kö för att komma ombord. Vi lägger ut något efter kl 17.

12 november kl 14. Tillbaka till Patong Beach på Phuket där vi tillbringat många semesterveckor. Då kunde vi från stranden se kryssningspassagerarna tendras in till en pir och gå iland. Nu är det tvärtom. Patong Beach är sig likt fast mer så, det vill säga inte till det bättre, bara dyrare. Vi har tänkt skämma bort oss med middag på tigerräkor och hummer på vår favoritrestaurant som vi kallade Green Corner. Till att börja med hittar vi inte restauranten och sedan ser vi priserna. Det som för åtta år sedan var helt överkomligt kostar nu den så kallade skjortan, 600 kr kilot. Så tyvärr, ingen skaldjursmiddag. Istället tar vi en promenad längs Bangla Road, den stora bargatan i Patong. Birgitta, som aldrig hade varit vare sig i Patong eller Thailand överhuvudtaget, tittar storögt på spektaklet. Barer med barflickor, tjocka manliga turister, billig öl och hög musik överallt. Det verkar rivas och byggas nytt på många ställen och många av våra tillhåll från förr i tiden är borta. Bland annat verkar marknaden där vi kunde köpa piratkopior på märkeskläder vara helt borta. Vi tröttnar snart på larmet, tar en traditionell Mai Tai på en bar vid stranden och går tillbaks ombord.

13 november. Ulla och jag går iland för att ägna oss åt lite sol, bad och shopping. När vi kommer ner till stranden ser vi att alla solstolar är borta. Istället har man byggt bäddar av sand och lagt madrasserna ovanpå dem. Det fungerar men jag undrar hur ofta man måste bygga upp dem igen. Det torde räcka med ett kraftigt skyfall för att sandsängarna ska kollapsa.

14 november. Till havs. Det vanliga, frukost, träna, basta, lunch, sola, läsa. På kvällen galamiddag och kaptens mottagning.

15. november. Som 14 november utan galamiddag m m.

16. november kl 0800 lägger vi till i Colombos hamn i Sri Lanka. Bussutflykt highlights of Colombo.  Intressantaste delarna ligger nere vid hamnen och består mest av koloniala byggnader från de portugisiska, nederländska och brittiska erorna. Portugiserna etablerade sig redan 1505, holländarna tog över på 1600-talet och slutligen kommer britterna år 1795. Sri Lanka – eller som det kallades då – Ceylon, blev självständigt 1948 samtidigt som Indien. Namnbytet skedde 1972 samtidigt som ett brutalt inbördeskrig eller revolt ägde rum. Det var minoritetsgruppen tamilerna som gjorde uppror mot lankesiskdominerade regeringen. Kriget pågick under flera år till dess Indien ingrep. Tamilerna besegrades av övermakten och tvingades sluta fred.

Sri Lanka kanske är mest känt för te och turism men den viktigaste exporten är kanel där landet svarar för över 70 % av världens produktion. Vad gäller vår stadsrundfart är det mest anmärkningsvärda att vi inte såg ett enda hindutempel. Däremot katolska katedraler, buddistiska tempel och moskéer. När vi kommer till nationalmuseum var i princip bara kaféet och souvenirbutiken öppna. Dessutom går bussen sönder vilket fulländar vår utflykt. Tillbaka till vårt fartyg blir det lunch och återhämtning inför kvällens höjdpunkt, födelsedagsfest för vår bordsgranne Sven som fyller 80 år. Tårta, sprudelvin, sång och hurrande enligt svensk tradition. Det märktes att det var många svenskar i matsalen som stämde in i sång och hurrande.

17 november kl 0800 lägger vi till i Cochins hamn tillika huvudstad i delstaten Kerala. Hamnen är enorm och staden med 3,5 miljoner ligger fördelad på arton öar. Med undantag för klimatet är det mycket som påminner om Stockholm, bland annat läget mellan havet och en stor insjö. När jag ser vår närmaste skeppsgranne förtöjd direkt akter om oss kan jag inte låta bli att höja på ögonbrynen. Det är ett av indiska flottans senaste hangarfartyg av Kievklassen.köpt från Ryssland

På eftermiddagen blir det utflykt till sjöarna och kanalerna söder om Cochin. Efter nästan två timmars bussresa är vi framme vid påstigningsplatsen för kanalfärden. Den blir intressant, nästan fascinerande att se hur människorna lever och bor längs vattenvägarna. Ibland är det kanske bara en landremsa på 10 meter mellan kanalen och risfälten. Vi går ombord på en husbåt på två däck med såväl sovrum som badrum. Sjötrafiken är enorm, vi hamnar i vad man definitivt kan kalla rush hour och man kan nästa förvänta sig en kollision när som helst men allt klarar sig.

Ombord på husbåten

Huset ligger på en strandremsa mellan risfälten och kanalen

Rusningstrafik på vattenvägarna

På väg tillbaka med bussen hamnar vi i rush hour igen. Den indiska trafiken är inte nådig. Smala och dåliga vägar och självmordsbenägna motorcyklister gör tillbakaresan intressant. Kerala är trots vägnätet enligt vår guide en av de mest välmående delstaterna i Indien med den högsta medellivslängden och läskunnigheten. Majoriteten (60 %) är hinduer, 20 % är muslimer och 20 % är kristna. Kommunisterna är det styrande partiet.

18 november. På förmiddagen tar vi en promenad på kajen och ser vad de lokala försäljarna har att erbjuda. Ulla växlar in en del av våra ogiltiga rupiesedlar. Den indiska regeringen ogiltigförklarade nämligen utan förvarning alla sedlar i valörerna 500 och 1000 rupier, precis de valörer vi växlat till oss hemma i Sverige. Inte så roligt och man får bara växla 5000 rupier åt gången. Kl 1300 kastar vi loss samtidigt som vår granne hangarfartyget men skillnaden är att vi går för egen maskin och indierna måste bogseras. Längre ut från hamnen möts vi av en patrull av delfiner som eskorterar oss ut till havs. Jag har sett delfiner förut men aldrig så många på så nära håll.

19 november kl 1100. Vi lägger till i Marmugao, delstaten Goas hamn. Goa var faktiskt en portugisisk koloni ända till 1961 då den erövrades av Indien. Dagens utflykt går till gamla Goa och den nya huvudstaden Panjim. På vägen till gamla Goa besöker vi det hinduiska templet Shantadurga. Templet består av flera vackra byggnader men det mest noterbara är att Ulla får en ordentlig knuff av en av de heliga kossorna på tempelområdet. Uppenbarligen flyttade hon sig inte ur vägen tillräckligt snabbt.

Stöddig typ

Katedralen Bom Jesu

Interiör från katedralen

Katedral Sé

 Framme i gamla Goa kan vi beskåda basilikan Bom Jesus byggd på 1500-talet och katedralen Se byggd på 1600-talet. Bägge är imponerande byggnader men är i princip allt som är kvar av staden som en gång hade 200 000 invånare och var större än Lissabon. I mitten av 1800-talet tvingade malaria och andra sjukdomar invånarna att flytta till den nuvarande huvudstaden Panjim. Bussfärden fortsätter på de utmärkta vägarna (sarkasm) till den lilla staden Fontainhas och dess portugisiska kvarter. Alla gatunamn där är på portugisiska som även talas av många av invånarna. Utflykten avslutas i Panjim där vi besöker marknaden. Frukt och grönsaker säljs men inte kött, fågel eller fisk vilket nog är lika bra för våra syn- och luktsinnen. Utanför själva marknaden är dofterna potenta minst sagt. Vi väntar på bussen nere vid strandpromenaden som sopas av en hord män med kvastar av palmblad. Ute på floden ligger en hel armada av olika båtar, bland annat vad som ser ut som ett par gamla hjulångare som tagna från Mississippi. Bussen tar oss tillbaka till Luminosa vilket innebär ytterligare en timme på vägar som känns som att åka på en jättelik tvättbräda. Goa är något mindre än Gotland till ytan och har 3,5 miljoner invånare. Enligt guiden är ekonomin god och Goa har precis som Kerala den högsta medelinkomsten i Indien. Religiös sammansättning är 60 % hinduer, 20 % kristna (huvudsakligen katoliker) och övriga 20 % en blandning av muslimer, sikher m fl.

20 november kl 1030. Vi lägger till i Mumbai eller Bombay som staden kallades till 1996. Staden är enorm och hamnen likaså. Hamnen är full av fartyg, många av dem militära, bland annat ytterligare ett av Indiens minihangarfartyg. Det visar sig vara flottans vecka och därav den militära närvaron.

Inte fel på kameran, luftföroreningar

Utanför hamnen ligger minst 100 fartyg för ankar och väntar på att få komma till någon av kajerna. Dagens utflykt är en bussrundtur i Mumbai för att bese ett antal sevärdheter. Närmast hamnen ligger de gamla koloniala kvarteren med många imponerande byggnader i en mycket speciell stil, så kallad asiatisk-gotisk, en blandning av brittisk sengotik (1800-talet) med asiatiska inslag. Vi ser den enorma och vackra järnvägsstationen (f d Victoria Terminal) och det f d stadshuset, numera Asiatic Society Library.

Bilderna är några exempel på de vackra byggnaderna i Mumbais centrum

Vi åker längs Marina Drive, även kallad Drottningens halsband, en strandväg som tar oss till ett hinduiskt tempel, Girgaum Iskcon. Efter att vederbörligen beskådat detta arkitektoniska mästerverk åker vi till de Hängande trädgårdarna. Om man har förväntat sig något i stil med den babyloniska motsvarigheten blir man besviken. Det är en medelstor trädgård med lite träd och buskar. Namnet kommer sig av att trädgården är belägen ovanpå en av stadens största vattenreservoarer. Mer bussresa i den brusande trafiken och detta är söndag påpekar guiden glatt. Vi åker förbi Tower of Silence, parsernas heliga begravningsplats. Sedan bär det av till Dhobi Gat, stadens traditionella tvättplats där även män tvättade enligt gamla metoder. Ett besök i det hus som Gandhi bodde i under sin tid i Bombay ingår också. Vid det laget var dock intresset för någon av de två toaletterna i huset betydligt större än för de eventuella kulturskatterna. Jag skulle gärna ha sett Gandhis brev till Hitler men tiden medger inte det. Som avslutning åker vi till Gateway of India, ett monument som alla dignitärer som besöker Mumbai ska passera igenom. Området vid monumentet är fullt av folk liksom hela strandpromenaden. Som någon litet vanvördigt sa - kan det ha varit jag ? - i Burträsk har man Berras korvmack att samlas kring på söndagen, här är det bara lite mer folk.

Tystnadens torn i bakgrunden

Gandhis hus

The Gateway

Cricket är nationalsport och spelas överallt, närsomhelst

Solnedgång över Mumbai

Tillbaka till fartyget där vi går igenom de sedvanliga indiska säkerhetskontrollerna. Mumbai är den positivaste upplevelsen i Indien, en världsstad i alla bemärkelser med en mycket kosmopolitisk befolkning. Åtminstone de delar vi såg var betydligt renare än de övriga städerna vi besökt men å andra sidan har vi inte sett stadens slumkvarter.

Luften i Mumbai liksom andra delar i Indien som vi besöker är inte hälsosamt för människor med andningsproblem. Mycket har tidigare koncentrerats till hygien och magsjukdomar. Med Indiens inträde bland industriländerna har problemet med luftföroreningar mångdubblats. Eftersom jag personligen har astmaproblem blev detta väldigt tydligt.

21 november. Vi tillbringar dagen ombord och tar det lugnt efter alla utflykter och upplevelser förutom att damerna gör ett kort besök i den lilla butiken inrymd i hamnens administrativa byggnad.

22-23 november. Till havs. De vanliga rutinerna. Sola, äta, träna, läsa och umgås. Underhållningen ombord är inte riktigt i samma klass som vi är vana vid. Ingen galamiddag så finkostymen får hänga kvar i garderoben. Det mest anmärkningsvärda är en skrivelse om vad som ska ske om vi utsätts för en attack av pirater men den visar sig vara helt på allvar.

24 november kl 11 lägger vi till i Dubais hamn. Efter en tidig lunch bär det iväg på jeepsafari. Vi räknar till ungefär 200 Toyota Landcruisers med 5 passagerare i varje så det tar 45 minuter innan alla kom iväg. Sedan tar det drygt en halvtimma innan vi kom igenom Dubai ut mot öknen. Innan vi kör ut i öknen släpper förarna ur luft i däcken så att bilarna inte ska sjunka ner för mycket i den lösa sanden. Sedan bär det av på en riktig berg- och dalbana bland sanddynerna. Förarna är riktigt duktiga men några gånger tror jag nästan vi ska köra fast.

Kollar däcktrycket innan vi åker ut i sanden. Han släpper ut luft.

Pust! Mycket sand är det

Nästa anhalt blir ett beduinläger med dromedarridning, kaffe, coca cola och toalettbesök. Det har också erbjudits möjligheter till sandsurfing på dynerna men några brädor syns inte till utan de få starka och hjältemodiga som tar sig upp får använda sina fötter för att ta sig ner igen. På vägen tillbaka till Luminosa ser det ut som hela centrum av Dubai är insvept i smog. Vi kan knappt se världens högsta byggnad Burj Khalifa sticka upp ur sörjan. När vi kommer närmare förstår vi att det är en sandstorm vilket är betydligt vanligare än smog i Dubai. Vi hinner nätt och jämt ombord på fartyget innan sandstormen drabbar med full kraft.

Birgitta prövar på kamelridning

I beduinlägret

Sandstormen sveper in över Dubai

25 november. På morgonen är balkongen täckt av ett fint lager av sand. Akterdäcket där vi brukar äta frukost bär också spår av sand. Solstolar skrubbas, däck svabbas och relingarna putsas. Centrum av Dubai verkar fortfarande vara täckt av ett lätt dis. Om det är sand, smog eller något annat är svårt att avgöra. Avgaser är det gott om. Trots de stora breda gatorna verkar trafiken stå stilla långa stunder. Kl 1400 lämnar vi Dubai som vanligt till Andrea Bocellis röst. Det är faktiskt skönt att komma bort från sanden som verkar tränga in överallt. Dubai har inga egna oljekällor men är trots det en av de rikaste staterna bland Förenade Arabemiraten. Det beror främst på en medveten satsning på infrastruktur för transporter. Dubai är strategiskt beläget mellan Europa och Fjärran Östern och både flygplatsen och hamnen tillhör de modernaste i världen. Däremot har jag lite svårt att förstå vad som är så lockande ur turistsynpunkt. Ett gäng höghus i centrum med gallerior, några förstklassiga hotell och gott om sand. Och så hektar efter hektar av nya bilar uppställda i hamnen täckta av ett lätt sandlager. Väl ute på havet blir det riktigt blåsigt (19 sekundmeter) och det är lite glest bland borden i matsalen.

26 november kl 0900 lägger vi till i Muscat, huvud- och hamnstad i Oman. Eftersom vår utflykt börjar först kl 1400 tar vi en promenad längs strandpromenaden. En gratisbuss levererar oss till terminalen och därifrån är det lagom promenadavstånd till centrum i hamnen. Vi kryssar oss igenom horden av taxichaufförer och kommer upp på en helt underbar strandpromenad.

Bilder från strandpromenaden i Muscat

Befolkning 2,5 milj omaner, 1,9 milj gästarbetare. Huvudsaklig inkomst är olja med ominriktning mot turism. Vackert, rent och modernt. Trafik moderat, inga trafikstockningar. Moskén är otroligt vacker, sägs vara den tredje största i världen. Holländsk fregatt i hamnen från EU antipiratstyrka. Oman är en monarki med en sultan som statsöverhuvud.  Bilder av honom överallt gav ett lite märkligt intryck.

Muscats stora moské

Interiör från moskén

Del av sultanens palats

28 november. Strax före kl 0900 lägger vi till i Salalahs hamnstad, fortfarande i Oman. En stor containerhamn, inget annat. Ingen utflykt för oss, antalet utflykter hade begränsats till förmiddagen så vi kom inte med. Sola, äta, promenera och läsa på fartyget istället. Kl 1800 vi lägger vi ut för vidare färd mot Röda havet.

Var tog havet vägen?

Det enda anmärkningsvärda är ett annat kryssningsfartyg som lagt till så att det ser ut som det kört upp i en stor sanddyn.

Galamiddag  med finklädda damer

Frukost på akterdäck som vanligt

Den dagliga morgonpromenaden

29 november. Till havs. De vanliga rutinerna där nu även piratspaning ingår. Den senare genomförs dock av delar av besättningen som är utspridda längs lämpliga däck utrustade med kikare och walkie-talkies.

30 november. Kl 0600 passerar vi Bab el-Mandeb, sundet som skiljer Afrika och Arabien åt. Det innebär att vi seglar på Röda havet men det är inte speciellt rött. Sundet är 32 km brett och vi kan se det arabiska fastlandet om styrbord. När vi väl passerat sundet upphör piratspaningen. Ulla är förkyld och Birgitta och jag sjunger en snapsvisa till middagen som handlar om Röda havet som blev svart.

01 december. Till havs. Hett som helvete och nästan vindstilla. Vi äter både frukost och lunch inombords på grund av hettan. Officiellt är det 33 grader varmt men på vissa ställen är det säkert närmare 40 grader.

Inne i buffetmatsalen kan vi njuta dessa vackra konstverk

28 grader i poolen, 40 grader på däck

02 december. Musik av ABBA och Roxette på pooldäcket. Lagom för oss pensionärer att dansa till.

03 december. Anlöper Aqaba kl 0900 längst upp i viken. Bara några kilometer västerut ligger israeliska Eilat, känt för sportdykare. Allt verkar väldigt lugnt. Aqaba är en viktig hamn för Jordanien precis som Eilat är det för Israel.

Aqaba

Dagens utflykt går till Petra, ett av världens sju nya underverk. Denna klippstad ligger i bergen ca 15 mil norr om Aqaba är minst 2 000 år gammal. Petra återupptäcktes på 1800-talet efter att ha varit gömt och glömt i över 1200 år. Väl framme i Petra märker vi en stor närvaro av poliser och soldater. Är det VIP-besök på gång? Snart är vi emellertid på gång in i Petras inre ledda av vår lille men naggande gode guide med det ovanliga namnet Mohammed (kalla mig Mo). För den som inte vill gå finns det möjlighet att rida eller åka hästdroska. Ridturen är bara 700 meter medan hästdroskan kan ta sina passagerare långt in i Petra, för ett pris förstås. Färden går nedåt hela tiden, huvudsakligen i en djup ravin med höga klippväggar. Överallt kan vi se lämningar efter de ursprungliga invånarna nabatéer, greker, romare med flera. Efter en timme kommer vi till en öppen plats där vi kan skåda den magnifika skattkammaren som egentligen är en gravkammare.

Det här var bara början

Fantomens grotta här?

En av vakterna som blev kvar.

Kamelen och nålsögat

Skattkammaren som egentligen är en grav

Lite avslappning på Hotel Möwenpick efter en svettig dag

Vi är nu halvvägs in i Petra och några av oss väljer att gå tillbaka vilket visar sig vara klokt eftersom nu bär ju vägen uppåt. Ganska trötta når vi hotell Möwenpick där vi intar en typisk arabisk lunchbuffé. Hemresan går också i nedförsbacke med en underbar solnedgång över öknen. Svaret på alla vakter är att det finns ett hot mot Petra från ISIS som redan förstört stora kulturtillgångar i Mellanöstern.

Aqaba har drygt 100 000 invånare och Jordanien 10 miljoner enligt senaste folkräkningen varav 6,7 miljoner är medborgare. Övriga är huvudsakligen flyktingar från Syrien, Irak och Jemen. Det största problemet enligt vår guide har inte varit integrering eller arbetstillfällen utan tillgången till vatten. Redan innan invandringen var Jordanien ett av världens vattenfattigaste länder och den stora befolkningsökningen har inte gjort saken bättre. Man har påbörjat avsaltning av havsvatten för att förbättra läget. Kl 2200 lägger vi ut från Aqaba under musikalisk ledning som vanligt av Andrea Botticelli (Romanza) och med bistånd av ett par bogserbåtar. Börjar bli förkyld. Inte så konstigt, minst hälften av passagerarna hostar och snörvlar och vi döper om vårt fartyg från Costa Luminosa till Hosta Luminosa.

04 december. Till havs rundande Sinaihalvön och stävande mot Suez. Temperaturen är redan avsevärt lägre. Kl 2100 ankrar vi utanför inloppet till Suezkanalen, beredda att fortsätta tidigt nästa morgon.

05 december. Ungefär kl 03 hör vi hur lotsarna tar sig ombord från en liten dinge. Tre kraftiga egyptier med verktyg skrek på arabiska och besättningen skrek tillbaka på italienska. Trots viss förvirring kom vi iväg vid femtiden som en del av en konvoj om 29 fartyg. Suezkanalen är nu efter den senaste utbyggnaden 193,3 km lång, 24 meter djup och över 200 meter bred. Djup och bredd har tredubblats och från augusti 2015 har antalet passager fördubblats från 49 till 97 per dygn. Det finns inte heller längre någon begränsning på storleken på fartyg som kan passera kanalen. Kanalen färdigställdes mellan 1867 och 1871 av ett franskt konsortium under ledning av Ferdinand de Lesseps. Vid den officiella invigningen 1871 uppfördes urpremiären avVerdis opera Aida, mest känd för triumfmarschen.

Det första vi märker när vi kommer in i kanalen är den dåliga luften. Det svider i ögon, näsa och mun. Kl 08 kommer vi in på de bittra sjöarna som de kallas och ett par timmar senare passerar vi staden Ismailia. Vi när slutet av Suezkanalen kl 1530 när vi passerar Port Said och kommer ut på Medelhavet.

Natt utanför Suez

Lotsbåt

Liten följebåt genom kanalen. Hört rykten om italienska kaptener

Suezbrigaden har morgongympa

En kanal och en bro till, check.

Inte Ismailia

Port Said och vi lämnar Suezkanalen

06 december. Till havs. Medelhavet är soligt men blåsigt. Fartyget håller ut långt från afrikanska kusten, antagligen för att inte hamna bland flyktingbåtar med de komplikationer det skulle medföra. På kvällen är det kaptens mottagning följt av galamiddag. Den vita skjortan är bara använd en gång så den får duga. Förkylningen är under kontroll.

Den sista föreställningen

07 december. Till havs. Vaknar på natten av att förkylningen brutit ut på allvar. Orkar knappt släpa mig upp till frukosten som består av en halv smörgås och en kopp te. Lunch en halv tallrik soppa. Jag behöver visserligen gå ner i vikt efter en månads vällevnad men inte på detta sätt. Strax efter kl 14 passerar vi Messinasundet som skiljer Sicilien och Kalabrien åt. Något senare kan vi se vulkanön Stromboli om styrbord, känd för sin aktiva vulkan och Ingrid Bergman. På kvällen är det stor fest på båten. Medan de andra festar intar jag en tallrik soppa i min ensamhet i hytten.

Reggio di Calabria, på andra sidan ligger Messina

Stromboli

08 december. Kl 0800 lägger till i hamnstaden Civitavecchia. Det är en av de större hamnarna i Medelhavet och av stor betydelse för Rom. Ulla och Birgitta åker in till Rom där de hittar en väldigt liten trevlig och genuin restarang att äta lunch på. Jag stannar kvar på båten och försöker kurera mig. Äter lite pasta i matsalen och säger adjö till våra bordsgrannar, Ingegärd, Sven och Lasse. Känns lite torftigt att inte kunna sitta med. Så tillbaka till hytten och försöka vila.

Några vyer från Rom

09 december kl 0800 lägger vi till i Savona, vår sista hamn på resan. Därifrån bussas vi till Milanos flygplats Malpensa. Vi flyger Swissair hem via Zürich. Fungerar perfekt som vanligt och bra service även i apklassen (alkohol gratis). Kan tyvärr inte utnyttja detta i mitt tillstånd, andra kan dock.. Hemma före kl 21 och i morgon är det lördag. Skönt att vara hemma igen särskilt efter avslutningen men 31 dagar är en lång resa.

Några avslutande kommentarer

Den viktigaste frågan efter en resa brukar vara, skulle jag vilja gör om den? I det här fallet är svaret nej. Skulle jag vilja ha den ogjord? Svaret är definitivt nej. Vi har en del negativa synpunkter efter resan och det med rätta om man jämför med andra kryssningar. Men då måste man ta med faktorn priset i det hela. Costa erbjöd det klart billigaste alternativet jämfört med motsvarande resor och då måste man vara beredd på att det sparas här och där. Det drabbar främst underhållningen som var ganska medioker och service eftersom det verkar saknas personal både i matsalen men framförallt i buffetmatsalen som sällan är öppen på kvällarna. Synd eftersom där serveraras den kanske bästa maten. Istället kan man få pizza eller hamburgare sent på kvällen men mot betalning (10 euros). Det är första gången jag är med om att det inte ingått i priset.

Servicen överlag är bra, särskilt den som bestods av serveringspersonalen. De består som vanlig mest av sydostasiater och är pigga, trevliga och tjänstvilliga. Däcksbesättningen verkar kompetent och besättningen drillas dagligen i livbåtsövningar m m. Allt är rent och snyggt ombord. Den administativa delen av besättningen består huvudsakligen av italienare och ja, de är italienare. En sympatisk detalj är att Costa inte har ett betygssättningssystem på serveringspersonalen i likhet med t ex Royal Carribbean. Detta leder till osund konkurrens då uppassare tävlar med varandra om att få flest poäng. På Costas fartyg fördelas detta jämt så att även däcks- och maskinpersonalen får ta del av pengarna. Och vad är det för pengar? Det är de 10 euro per resenär och dag som dras dagligen från ditt konto på båten. Detta är inget särskilt för Costa, alla rederier gör så men det kan komma som en obehaglig överraskning om man inte är varse om detta. För oss blev det 6 000 kr extra som inte framgick av totalbeloppet vi betalade innan resan. Costa Luminosa är ett vackert fartyg i medelstorlek (294 m lång). Inredningen är smakfullt italiensk. Fartyget ger intryck av att vara större inombords än motsvarande fartyg i samma klass.


Så slut från denna resa, hoppas ni gillar berättelsen och kan dra nytta av några av råden. Nästa resa är ännu inte bestämd, tar gärna emot förslag.

Ulla och Olle