Runt Kap Horn december 2015

2 december 2015.
Så är det dags igen. Packad kappsäck och flygbuss till Arlanda. Den här gången är det långresa igen, Buenos Aires till Valparaiso via Kap Horn. Resrutten är Buenos Aires till Montevideo, Puerto Madryn, Falklandsöarna, Kap Horn, Ushuaia (Arg), Punta Arenas (Chile), Chacabuco, Puerto Montt, Valparaiso och slutligen Santiago och flyg hem.

British Airways lyfter punktligt från Arlanda strax före kl 19. Väl ombord på vår jumbojet från Heathrow mot Buenos Aires uppstår problem. En medpassagerare blir allvarligt sjuk och måste tas av planet. Efter en timmes dröjsmål lyfter vi och tackar vår lyckliga stjärna att det inte hände mitt över Atlanten. För att dämpa eventuell oro och missnöje delas dubbel alkoholranson ut av kabinpersonalen och efter en dubbel gin och tonic lyckas även jag somna in för en gångs skull.

3 december. Vi landar 45 minuter försenade i Buenos Aires, ingen stor sak. Nu får vi uppleva den latinamerikanska byråkratin i sitt esse. Det tar oss 2 timmar att ta oss igenom passkontroll och tull. Det här med rött eller grönt är uppenbarligen något som inte slagit igenom i Argentina. Det innebär att vi hamnar i samma kö som flera argentinare som har julshoppat i London och vars väskor gås igenom grundligt av de förvånansvärt strikta tulltjänstemännen. Argentina har hårda införandebestämmelser, varor till ett värde av max 300 dollar för föras in. Till slut är vi igenom tullen och kommer ut i någon form av förrum till ankomsthallen där det finns det möjligheter att växla pengar och ordna transport in till Buenos Aires. Vi växlar inte här eftersom vi hört att det inte är särskilt gynnsamt. Vi beställer en taxi från ett av transportbolagen som tillhandahåller allt från limousinservice till flygbussar. Vi tar en vanlig taxi vilket kostar motsvarande 450 kronor, betalar med kreditkort och får ett kvitto och vägledning till en taxichaufför som kör in oss till vårt hotell. Det finns billigare sätt att ta sig in till centrum men vårt alternativ är det enklaste och säkraste. Det går en lokalbuss som för en billig penning forslar in en till staden. Den tar dock minst två timmar och det finns ingen plats för bagage. Flygbuss är ett alternativ, billigare än taxi men man släpps av vid en bussterminal och måste ändå ta taxi sista biten till hotellet. Vanlig taxi är billigare men chansen att bli uppskörtad är ganska stor. Vår resa går bra, mycket trafik men vi är framme vid hotellet efter ca en timme. Taxichauffören säger knappt ett ord på hela tiden, talar säkerligen inte engelska. Hotellet har det ståtliga namnet Gran Hotel Orly och ligger mycket centralt och bra nära hamnen och gamla staden. Därmed är det bästa sagt om vårt hotell men man får vad man betalar för. Vad kan förvänta sig för 400 kr natten inklusive frukost. Rummet var i alla fall rent och sängarna OK men hotell är billiga i Buenos Aires så lägg gärna till ett par hundralappar för att få lite bättre standard.

Trafik på Avenida 9 de Julio

Efter incheckningen har vi två viktiga saker att göra. Först växla pengar och sedan äta lunch. Det första är en förutsättning för det andra eftersom restauranger inte gärna tar kort i Buenos Aires. Vi har hört en del om växling av pengar i BA men frågar först snällt på hotellet. Där skrattar man bara och säger "on the street". Så vi går ut och mycket riktigt när vi kommer till närmaste större gatukorsning står där en man och gastar "Cambio", vilket betyder växlingskontor. Vi frågar efter kursen och han säger 14,5 pesos för en amerikansk dollar. Den officiella kursen är 10 pesos för en dollar så vi säger OK och förväntar oss att han halar upp en sedelbunt ur fickan men så går inte den så kallade blåväxlingen till. Mannen tar med oss långt in i en galleria där det sitter en man i en liten butik som tydligen är kvarterets växlingsgudfader. Han kollar snabbt på sin dator för att se vad blåkursen står i och nickar och vi växlar in 50 dollar mest för att se hur det fungerar och hur långt det räcker. Allt sker mycket diskret och några poliser syns överhuvudtaget inte till. Det intressanta är att tydligen är den inofficiella växlingsmarknaden helt uppkopplad på en lokal site på internet. Glada och med pengar på fickan går vi för att hitta ett matställe vilket inte är svårt. Däremot är priserna en överraskning och inte någon positiv sådan. Någon har sagt att Buenos Aires är Sydamerikas dyraste huvudstad och det stämmer nog. Priserna är nästan i nivå med Stockholm utom för öl och vin. Men med vår lyckade växling betalar vi faktiskt bara 60% av ordinarie pris. Hade vi tagit ut pengar på bankomat hade vi fått ungefär 11 peso för 10 kronor plus avgift, nu fick vi motsvarande 15 peso. Att växla dollar blått är därför en bra affär om man är amerikan eller som vi har köpt på oss dollar tidigare när den låg betydligt lägre än nu. Om man skulle växla in dollar hemma till nuvarande kurser skulle vinsten inte bli så stor men dock märkbar, kanske 20%. För att ytterligare komplicera det hela har den nye presidenten låtit den argentinska valutan flyta fritt vilket innebär att nu kan man få drygt 15 peso för 10 kronor. Jag undrar hur det går med alla blåväxlarna nu och med priserna.

Nog om detta. Lite dags för kultur och som vanligt promenerar vi. Centrala Buenos Aires är ganska kompakt även om det är en storstad med alla mått mätt. Från Plaza de Mayo upp till Avenida 9 de Julio är det högst två kilometer. Vi promenerar längs Avenida Maipu mot Plaza de Mayo. Vi ser många små affärer och kaféer men just nu är det siesta och ganska lugnt så vi gör samma sak, dvs tar en siesta på hotellet. Vi går ut först klockan 19, det är ingen idé att gå ut tidigare eftersom restaurangerna öppnar först vid 7-tiden på kvällen och Buenos Aires-borna äter middag först vid nio- eller tiotiden. Det har mörknat och temperaturen ligger på behagliga 25 grader. Buenos Aires ligger på 37 breddgraden vilket motsvarar ungefär Sicilien i Europa och det är försommar. Vi hittar efter lite letande något som verkar lovande likt en traditionell argentinsk grillrestaurant som heter Capatz, adress Maipú 529. Vi blir inte besvikna, köttet är utmärkt och personalen vänlig och hjälpsam. Lokalen är lite gammaldags och sliten, precis vår stil och vi är nästan de enda turisterna på plats men desto fler matgäster från lokalbefolkningen. Mätta och nöjda går vi tillbaka till hotellet i något liknande matkoma. Argentinarna tror definitivt på ju mer desto bättre när det gäller mat.

Harrods i Buenos Aires - faktiskt

Nästa dag är det fredag och nu är det dags för en ordentlig sightseeing till fots. Med gympaskor på fötterna, karta i ena handen och kamera i den andra beger vi oss av. Det första vi lägger märke till är långa köer framför bankerna och gott om beväpnade vakter i bepansrade fordon. Vad har hänt, har den ekonomiska krisen blivit ännu värre och folk tar ut alla sina besparingar innan de försvinner? Nej, folk tar helt enkelt ut kontanter för att ha under helgen. Betalkort används väldigt sällan på restauranger och kaféer. Först går turen längs Avenida Florida till Plaza de Mayo, det mest berömda torget i Buenos Aires. Där finns bland annat katedralen som ser ut som ett grekiskt tempel och regeringsbyggnaden, Casa Rosado. På Plaza de Mayo pågår det nästan alltid någon form av demonstration. Idag är det dock lugnt. Presidentvalet är precis över och den omstridda peronisten Cristina Kirschner förlorade mot en konservativ kandidat. Nu efter valet verkar allt lugnt och det största intresset ägnas nu åt valet av ny ordförande i argentinska fotbollsförbundet vilket direktsänds i TV. Argentinarna har sina prioriteringar klart för sig.

Casa Rosado

Katedralen

Vi lämnar Plaza de Mayo och följer Avenida de Mayo mot Avenida 9 de Julio. Avenida de Mayo är en av de finare gatorna i Buenos Aires och kantas av vackra hus med utsmyckade fasader. Vid elvatiden gör sig kaffeklockan påmind och vi slinker in på det anrika Café Tortoni som är över 150 år gammalt. Inredningen och kyparna återspeglar den ursprungliga tidsandan och kaffet är gott och inte alls dyrt. Väggarna kantas av byster och tavlor av berömda män, dock inte av Evert Taube som enligt uppgift brukade hänga här under sina besök i Buenos Aires.

Interiör från Café Tortoni

Åldersbevis

Stärkta av kaffet fortsätter vi och kan snart korsa den enorma Avenida 9 de Julio. Det som vi tror ska vara en närmast övermäktig uppgift visar sig vara hur enkelt som helst. På några få minuter korsar vi den 14-filiga gatan, Buenos Aires motsvarighet till Champs-Élysées. Den breda gatan har gott om statyer och grönområden. Det vi lägger märke till mest är Obelisken och ett jätteporträtt av Eva Peron på en husvägg. Vi fortsätter ett stycke på Avenida de Mayo på andra sidan 9 de Julio och kommer till hotell Castelar där den spanske poeten, författaren och dramatikern Federico Garcia Llorca bodde under sin vistelse i Argentina. Vi fortsätter nordväst ut på 9 de Julio och passerar stadens stolthet operahuset Teatro Colón, en massiv femvåningars byggnad.

Teatro Colon

Vi svänger därefter ner på Paraguay för att besöka stadens största galleria Pacifico belägen i korsningen till Florida. På fredagar och lördagar kan man där få se fina tangoföreställningar för 250 kr vilket är en fjärdedel av vad de turistanpassade föreställningarna som hotellen säljer kostar. Varorna i butikerna är mestadels importerade och dyra. Det är ganska folktomt, mest turister som hittat dit. Vi äter lunch på en hamburgerrestaurang i bottenvåningen, dyrt. Ändå kommer lokalbefolkningen dit och äter. Vi dricker cappucino på Café Illy, dåligt och dyrt. Gamle farbror Illy skull nog ha vänt sig i sin grav. Vi har inte hittat några restauranger i närheten som faller oss i smaken. Förvånansvärt få genuina restauranger med hyfsade priser så det blir gårdagens restaurang igen. På TV visar man fortfarande valet till ordförande i fotbollsförbundet, nu med kommentarer. När vi går hem till hotellet får vi uppleva hur renhållningen sköts i staden. Personalen i restauranger och kaféer ställer ut sopsäckarna på trottoarerna och sopbilarna åker förbi och plockar upp dem samtidigt som människor kommer från olika håll och gör sopsortering, det vill säga tar med sig det de tycker de behöver. Allt verkar ligga utsorterat på gatorna men på något sätt verkar det fungera. Morgonen därpå är allt skräp borta.

Lördag är sista dagen i Buenos Aires och vi hinner med en kort promenad med fika på Tortoni innan det är dags att ta en taxi till kryssningsterminalen.

Sista fikan i Buenos Aires

Beställer taxin via hotellet och blir nog något lurade. Med det något otrevliga minnet lämnar vi Buenos Aires. Annars är Buenos Aires en sevärd och intressant stad och två dagar räcker egentligen inte till för att se allt. Det går bra att gå i staden eftersom det finns gott om gågator men se upp för trottoarerna, de är fulla av hål. Det som också slår en är befolkningens etniska sammansättning. Vi skulle lika gärna kunna vara i någon storstad i Sydeuropa, nej förresten där skulle vi se betydligt fler färgade. Det kom två ordentliga skyfall vilket är ganska ovanligt eftersom sommaren brukar vara relativt torr.

Avresa från Buenos Aires lördag 5 december. Vi ska gå ombord på Norwegian Sun, ett av Norwegian Cruise Lines fartyg. När vi kommer ner till terminalen undrar jag om vi kommit fel för fartyget ser precis ut som Viking Lines partybåt Cinderella fast större, dvs välmålad.  Efter tre timmar börjar vi fundera på om vi är på en gränskontroll för flyktingar eftersom hela incheckningen är så fruktansvärt byråkratisk. Vi räknar till 8 stationer med köer innan vi får våra hyttnycklar/betalkort. Sedan får vi vänta ytterligare tre timmar på vårt bagage så vi får gå och äta middag utan att byta om. Sämst hittills av alla kryssningar vi varit med om. Som tur är har NCL en liberal policy avseende klädsel vid måltider med mera. Lång dag, dags att sova och förbereda morgondagens visit i Montevideo, Uruguays huvudstad.

Karta över Montevideo

6 december, Montevideo. Vi har ganska höga förväntningar när vi går iland men någon har glömt att meddela 1) invånarna att det kommer ett kryssningsfartyg med 2 500 shoppingsugna passagerare 2)passagerarna att det är söndag och allting är stängt. Intrycket blir en sömning storstadshåla vilket kanske inte är helt rättvist. Vi går förbi det jättelika tullhuset utan att bli antastade av varken taxichaufförer, turistguider eller informatörer. Vi har karta och kompass så vi styr stegen in mot den gamla staden. På det första torget vi kommer till finns det några enstaka stånd som säljer souvenirer och hantverk.

Bra att veta

Söndagsöppet?

Stora torget med traditionell hjältestaty/grundare

 Inget speciellt så vi fortsätter längre in mot stora torget där vi hoppas finna något intressantare och mycket riktigt hittar vi där ett stånd med en konstnär som säljer egengjorda smycken i makromé och olika stenar. Vi köper ett armband som julklapp åt vår dotter till ett bra pris och fortsätter men inte så långt. Bästa hantverket på hela resan.

Smyckesförsäljare

Torget gränsar mot den nya staden vilken inte ser särskilt lockande ut. Klockan är nu 12 på dagen och vi har varken fått kaffe eller varit på toaletten. Problemet är att på vägen upp från hamnen har allt verkat stängt men nu börjar saker och ting röra på sig. McDonalds har öppet och deras toalett är gratis. Vi är inte de enda turisterna där konstaterar vi men ingen verkar intresserad av att äta eller dricka något och vi går ner mot hamnen. Nu är klockan efter 12 och lokalbefolkningen har börjat vakna upp och någre affärer och matställen i hamnkvarteret har öppnats. Vi tittar in på både och men finner att allt verkar nästan löjligt dyrt för vad som erbjuds så vi går ombord på vårt fartyg där lunchen är gratis och solen lyser på soldäcket. I stort är Montevideo en besvikelse. Mycket beror säkert på att det är söndag men jämfört med Buenos Aires verkar det knappt finnas någon puls alls. Som kuriosa kan nämnas att Storbritannien levererade en prefabricerad centralstation till Montevideo någon gång i slutet av 1800-talet. Döm om deras förvåning när britterna upptäckte att det redan fanns en centralstation så deras gåva fick bli saluhall istället.

Montevideos hamn No comments

7 december till havs. Solen skiner och soldäcket är fullt. Jag underskattar solens verkan och lyckas bränna både skalpen och öronen. Mycket onödigt, det finns solskydd. Annars som vanligt, äter, fysar,dricker och deltar i olika aktiviteter. När det gäller att ordna aktiviteter och få folk att delta får NCL full poäng. Mycket bra musik, dans och sång. Trevlig och aktiv personal och för ovanlighetens skull en svensk kapten. Vi fick en pratstund med honom och han konstaterade att då var vi åtminstone tre svenskar ombord.

8 december, vi ankrar utanför staden Puerto Madryn. Den har ca 100 000 invånare, en jättelång sandstrand och ligger på 43 breddgraden. När vi ska gå iland börjar eländet igen, det tar drygt 30 minuter innan vi sitter i tenderbåten som ska ta oss iland. Det är lågvatten och massor av tång på stranden.

Puerto Madryn

Långgrunt

Vi går iland på en lång pir och tar en promenad längs stranden. Fika på en typisk strandrestaurang. Klockan är över 10 men det är inte många människor på stranden. Vi vänder och går tillbaka mot stadens centrum. Vi ser några märkliga träskulpturer längs vägen. De är utformade av träd som har vuxit på trottoarerna men har dött. Inne i centrum hittar vi marknadsplatsen med några yrvakna stånd . Vi hittar ett bra bälte i rent läder vilket var nästan omöjligt att hitta i Buenos Aires. Lunchen blir dyr men mycket mättande. Som vanligt får vi jätteportioner. Varför är inte alla argentinare jättefeta?

Vem finns bakom trädskulpturen

Agentöl

Reklam från ortens vinodlare?

I väntan på högvattnet

Klockan 13 börjar siestan och alla affärer och officiella byggnader stängs. Eftersom siestan varar till klockan 17 är det lika bra att ta sig tillbaka till båten. 8 december är dessutom helgdag. Vattnet har stigit och badgästerna har börjat komma. Sevärdheter i närheten är framförallt Valdeshalvön som är ett FN världsarv tack vare sin marina mångfald. På vägen ut kan vi från fartyget se valar eller snarare deras vattensprut.

9 december är vi till havs igen på väg mot Falklandsöarna. Vädret är fortfarande bra även om det börjar bli lite svalare och vi passar på att förbättra solbrännan om än försiktigt för min del. Det är ganska skönt att varva utflykter med lugn och ro till sjöss.

10 december på morgonen ankrar vi utanför Port Stanley, Falklandsöarna. Vi blir dock besvikna eftersom vi inte får komma i land. Det är dåligt väder på gång och kaptenen vågar inte chansa. Att komma iland skulle inte vara något problem, däremot att ta oss tillbaka ut till vårt fartyg i de små tenderbåtarna kunde ha blivit problematiskt. Något år tidigare hade just detta hänt vilket ledde till att nästan 2 000 kryssningsresenärer fick en oväntad övernattning bland de 2 000 invånarna i Port Stanley. Så vi vinkar adjö till Port Stanley och Falklandsöarna och styr mot Kap Horn. Synd, det hade varit väldigt intressant att besöka dessa omstridda öar. Argentina hävdar fortfarande besittningsrätt till öarna som de kallar Las Malvinas trots att befolkningen tydligt deklarerat i en folkomröstning att de fortfarande vill tillhöra Storbritannien.

Vad vi fick se av Falklandsöarna

11 december. När vi går upp till frukostbuffen på däck 11 ligger snö på däcket och det är snöskottning och inte svabbning som gäller för besättningen. Temperaturen ligger på 3 plusgrader och vi är i områdets sommarperiod. Kallt men vackert väder. Det gäller att ta på sig ordentligt om man ska upp på däck. Klockan 1745 är vi framme vi Kap Horn och eftersom det nästan är midsommar är det fortfarande ljust. Vi är på 56 breddgraden, något söder om Stockholms. Det är en förunderlig känsla att befinna sig här där så många skepp förlist under seklen och med tusentals kilometer till Antarktis i söder.

Snö på däcket. Alle man till snöskyfflarna

Utanför Kap Horn. Vädret skiftar från minut till minut

Scenariot är spektakulärt och vad som verkar vara tusentals av sjöfåglar följer vårt skepp. Varken Fernando Magellan eller Francis Drake såg denna syn. Magellan hittade det sund som sedan gav hans namn och Drakes skepp blåste så långs söderut att de aldrig kom inom synhåll för Kap Horn innan de vände norrut. Den som upptäckte Kap Horn var faktiskt en spanjor vid namn Francesco de Hoces 1525 men han förstod inte att att det fanns ett hav på andra sidan udden. Den som gav sitt namn till Kap Horn var den nederländske sjökaptenen Willem Schouten från staden Hoorn som både noterade udden och seglade runt den år 1616. För att ytterligare förvirra begreppen är faktiskt Kap Horn inte den sydligaste delen av Sydamerika utan den äran tillfaller Kap Froward på Isla de Hornos som ligger i Chile. Kolla era kartor mina vänner.

Kap Horn med albatrosstatyn

Vi njuter väl påpälsade av utsikten

12 december. Vi anländer till Ushuaia, världens sydligaste stad med 45 000 invånare, påminner mycket om motsvarande småstäder i Alaska. Staden byggdes huvudsakligen av straffångar under slutet av 1800-talet. Väl iland upptäcker vi att inget öppnar före kl 10. Vädret är dock vackert men kallt och vi lyckas få en kopp kaffe på ett internetkafé. Där träffar vi några medpassagerare som föredrar internetkaféets tjänster framför att betala de skyhöga avgifterna på fartyget. Vi hittade en vacker liten pingvinfigur gjord av nationalstenen rhodochrosite i en souvenirbutik. Sedan börjar siestan och vi går tillbaka till vårt fartyg som löper ut redan klockan 1430 in i Beaglekanalen så att vi kan se den vackra naturen innan det blir mörkt.

Läser menyn. Det gick fort, den var inte omfattande

Ushuaias centrum

Lång pir, höga berg

Gammal valfångare omgjord till trålare

Typiskt hus i Patagonien. Trä använts flitigt

Centrum

Klockan 1730 passerar vi den första av fem glaciärer. Särskilt glaciären Italia är sevärd, den ser ut som en frusen fors. Överhuvudtaget verkar glaciärerna på Eldslandet ha klarat sig bättre än de i Alaska som har krympt märkbart de senaste åren. Det är riktigt kallt nu och vi är ändå mitt i sommaren. Alaska i augusti var avsevärt varmare.

Italia

Och en liten glacär eller fruset vattenfall

13 december, luciadag utan Lucia. Vi ankrar utanför den chilenska staden Punta Arenas i Patagonien som med sina drygt 120 000 invånare är den största av världens sydliga städer. Punta Arenas ligger på 53:e breddgraden och har ingen landförbindelse med resten av Chile inom landets egna gränser Ska man ta sig fram med bil måste man ta vägen genom Argentina. Annars är det båt eller flyg som gäller. Fortfarande kallt och blåsigt men vi är härdade svenskar och tar en promenad genom staden. Vi besöker marknaden på stadens torg och beundrar de fina byggnaderna runt torget. Det märks att vi är i Chile, trottoarerna är hela och allt verkar lite mer rent och städat och billigare. Vi bestämmer oss för att pröva kaffet och går in på ett närbeläget fik. Efter att ha väntar i 40 minuter utan ha blivit serverade går vi därifrån. I nästa kvarter hittar vi ett gulligt litet kafé bemannat av två unga damer som serverar oss perfekt kaffe latte inom 5 minuter. Stärkta till kropp och själ fortsätter vi längs huvudgatan. Det finns gott om butiker som säljer suvenirer och vintersportutrustning. Vi köper en liten pingvin till men denna gång i ett blått material. I slutet av huvudgatan kommer vi till den stora katedralen och det närbelägna muséet med det ståtliga namnet Salesiano Maggiorino Borgatello (uppkallat efter en katolsk präst). Det är ett riktigt bra museum som kombinerar historia med natur. Vi fick också förklaringen till områdets namn Patagonien. Det betyder "stor fot" på spanska och syftar till den indianska urbefolkningen som var ovanligt storvuxna och lindade in sina fötter i skinn vilket fick dem att se ännu större ut. Patagonien upplevde precis som Alaska och nordvästra Kanada sin egen guldrush i slutet av 1800-talet. Själva ön som Punta Arenas ligger på en ö som kallas för Eldslandet beroende på att urinnevånarna tände eldar överallt för att hålla sig varma, till och med i kanoterna. Lunchen idag består av chilensk hamburgare, det vill säga en ordentlig köttbit - inte malen - mellan två brödskivor och riktig pommes frites. Klockan 2030 lättar vi återigen ankar och styr ut mot Magellans sund.

Huvudgatan

Katedralen

Universitet

Beagle, Darwin var passagerare på den

Det här är nog det närmaste man kan komma en kondor

14 december och en dag till sjöss. "Havet är farligt och dess stormar förfärliga men dessa hinder har aldrig varit skäl nog att stanna iland" skrev Fernando Magellan. Vi på Norwegian Sun har emellertid fortfarande tur med vädret och tidigt på morgonen passerar vi ut ur Magellans sund och kommer ut på öppet vatten. Vi halvfyratiden på eftermiddagen passerar vi in i de chilenska fjordarna som är enorma. Vi beundrar sceneriet, äter, gymmar och deltar i olika frågesporter.

15 december fortfarande till sjöss och fler fjordar och öar. Chiles skärgård består av mer än 2 000 öar och som det verkar oräkneliga fjordar men till skillnad mot de nordiska skärgårdarna verkar det mesta öde. Vi går in i Ladrillerobukten tidigt på morgonen och går ut igen och in i fjordarna vid Darwinkanalen vid midnatt. Ja, Charles Darwin var här på fartyget Beagle i mitten av 1800-talet och har gett namn åt flera platser i Patagonien.

16 december ankrar vi utanför den lilla hamnen Chacabuco. En riktig liten håla som man svårligen kan kalla stad. Själva staden Puerto Aisen ligger ett par mil inåt landet vid floden. Puerto Aisen var tidigare även den regionala hamnen men floden slammades upp så kraftig på 1960-talet att man var tvungna att flytta hamnen till sitt nuvarande läge vid flodmynningen. Vi gjorde en liten utflykt till Puerto Aisen och en liten nationalpark lite längre inåt landet. Landskapet är grönt, det regnar hela tiden (360 regndagar/år) och det finns gott om boskap, både får och kossor. Det känns som om man vore på Irland. Vi lämnar Chacabuco utan någon större saknad och stävar ut mot miltals av nya fjordar och öar. Alla verkar lika obebodda.

Chacabuco

och det fanns cowboys också någonstans



Nationapark med unika träd, bl a denna jättesläkting till rabarbern

Kars?

Madonnans vattenfall

17 december. Vi ankrar utanför Puerto Montt, en livlig hamnstad med drygt 200 000 invånare och ett påtagligt tyskt arv. Vädret är varmt och solen strålar. Vi strosar längs de välbefolkade gatorna med mängder av gatustånd och marknader. Vi fikar på Café Dresden och går sedan upp till stora torget som vätter mot havet. I stället för de sedvanliga hjältestatyerna innehas hedersplatsen av en grupp föreställande en familj tyska invandrare och en indian som hälsar dem välkomna. Varför detta? I mitten av 1800-talet efter befrielsen från Spanien behövde Chile invandrare för att befolka landet. I Tyskland fanns det samtidigt många människor som var missnöjda med sin situation efter de misslyckade revolutionerna 1848. Den chilenska regeringen erbjöd tyska invandrare förmånliga villkor och inom kort började en stadig ström av tyskar bosätta sig i området runt Puerto Montt. För närvarande bor tusentals tyskättlingar i området vilket märks inte bara på namnen utan även på ölet. Det bästa ölet i Sydamerika produceras här och heter Kunstmann. Enbart det är nästa värt resan.  Lunchen intar vi på en restaurang kallad Sherlock beroende på en sägen som säger att Sherlock Holmes skulle ha besökt staden.

Mot Puerto Montt

Typiska hus

Julgran

Invandrarna

Vi gör en utflykt till den lilla staden Puerto Varas som ligger vid sjön Llanquihue. Naturen är vacker och med de många välskötta gårdarna och boskapen kan vi tro att vi är någonstans i södra Tyskland. Puerto Varas är en vacker liten stad byggd till stor delav trä. Sjön ger möjligheter till vattensport och det finns gott om vandringsleder. Bergsklättring enbart för de verkligt dumdristiga eftersom vulkanen Calbuco hade utbrott så sent som april-maj 2015. Inga dödades dock vid detta utbrott men de materiella skadorna blev stora, inte på grund av eventuella jordskalv utan av de mängder av sand och aska som föll ner på det närliggande området.

Kåkstad?

Typiskt landskap

Puerto Varas centrum

Vi fortsätter efter en kort paus mot Frutillar, en ännu mindre stad och ännu mer tyskinfluerad. Här existerade faktiskt apartheid fram till 1980-talet eftersom mestisbefolkningen inte fick vistas inom vissa områden som beboddes eller användes av tyskättlingar. Det har nu upphört och det är det enda vi hör om missförhållanden som varit mellan urbefolkning och de tyska invandrarna. Annars verkar det hela gått lugnt till utan krig och våldsdåd som i övriga delar i både Syd- och Nordamerika. I Frutillar besöker vi ett väldigt intressant utomhusmuseum där vi kan se hur de tyska invandrarna levde och arbetade i mitten av 1800-talet

Kyrkan i Frutillar

Korsvirkeshus

Gammal vattenkvarn och utomhusmuseum

Totalt sett verkar hela regionen välmående. Det finns jordbruk, mejeriproduktion, boskap och en stor fiskenäring (lax- och skaldjursodlingar). Turistnäringen ökar också mycket starkt. Ett frågetecken kvarstår, vilka bor i de små samhällena där husen verkar vara byggda av korrugerad plåt och ligger tätt, tätt. Arbetarna i de olika industrierna? Det är dock inga kåkstäder utan allt verkar fungera som det ska med vatten, el och avlopp.

18 december till havs. Solen skiner och det blir långsamt varmare. Vi passar på att bättra på solbrännan och vara med på den sista frågesporten. Vi har klarat ganska hyfsat trots att de engelskspråkiga grupperna har vissa fördelar. Det är ett kul sätt att lära känna folk och lära sig saker.

19 december och vi lägger till i Valparaiso. Lika struligt som ombordstigningen i Buenos Aires var, lika snabbt går det att komma av fartyget i Valparaiso. Efter 45 minuter kan vi ta en buss mot Santiago. Temperaturen ligger på behagliga 20 grader. Vi hamnar vid fel busstation i Santiago och får ta tunnelbanan till hotellet som heter Libertador. Vi tar en promenad i värmen, drygt 30 grader och lunchar på ett av santiagobornas älskade snabbmatställen i en av saluhallarna. Det är lördag och mycket folk på gatorna i centrum, nästan lite julrush mer marknadsstämning än julstämning. Många restauranger är dock stängda till vår förvåning. Till slut bestämmer vi oss för att äta middag på hotellet vilket blir både billigt och bra. Annars verkar priserna ha gått upp något sedan vi var här senast i mars 2013.

20 december. Vi tar en taxi beställd av hotellet. Fungerar jättebra till skillnad mot i Buenos Aires. Flyget fungerar utan anmärkning också. Iberia hela vägen hem till Stockholm via Madrid.

Över Anderna

21 december. Hemma igen, många minnen rikare. Som vanligt ställer vi oss frågan, är vi nöjda med resan, Svaret blir ja, det var framförallt en fantastisk naturupplevelse, vi har sett intressanta städer och mött intressanta människor. Sedan var ju själva kryssningsfartyget ömsom vin och ömsom vatten men priset var bra. Jag brukar inte alltid nämna resebolagen vi använder, mycket beroende på att vi oftast har bokat på egen hand. Vi beställde emellertid den här resan genom Globetrotter och det fungerade alldeles utmärkt. De hjälpte oss inte bara att beställa själva kryssningen utan även flyg och hotell till mycket bra priser. Och inte minst, snabba svar på alla frågor.

Skulle vi göra om resan. Svaret är nej, en sådan resa gör man bara en gång. Åka tillbaka till Buenos Aires. Också nej, lockar inte lika mycket som t ex Kapstaden.

Några goda råd vid kryssningar. Det är alltid bra att ha med en handkassa av dollar. Inte bara i Argentina utan även i många andra länder går det bra att betala i små dollarvalörer medan växlarna vill ha större valörer.

Det är ofta svalt på fartygen så särskilt damerna bör ta med sig en sjal eller motsvarande att ha i matsalen och samlingsrum (min hustrus råd).

Undvik rederiernas arragerade utflykter om det går. De är löjligt dyra. Ibland måste man ta en av deras utflykter när det inte finns något alternativ (se Chacabuco) men oftast kan man använda sig av lokala researrangörer som oftast finns på plats och är pålitliga. Att hyra taxi är också ett alternativ men åk helst inte ensamma utan i en liten grupp för säkerhets skull. I vissa städer som t ex Lima skulle jag aldrig ge mig ut på egen hand. Många gånger går det bra att använda lokala transportmedel, speciellt i länder som Storbritannien, men också Australien, Nya Zeeland och Sydafrika. Billigt och ofta mycket roligare.

Att åka taxi kan vara något av en konst i sig. Mycket kan hända, allt från att betala överpriser, få betalt i falska sedlar till att hitta verkliga pärlor. Vår brittiske föreläsare och reseguru på Norwegian Sun brukade ta en groupie på sig själv med chauffören.

När ni åker i Sydamerika, tänk på det här med siestan. Den lever i allra högsta grad i Sydamerika till skillnad mot Europa och det betyder att allt stänger mellan klockan 13 och 17 utom restauranger och kaféer. Det kan också vara bra att kolla när olika former av helgdagar infaller, det finns många extra sådana också i Sydamerika och researrangörerna är inte alltid så bra på att informera om dessa.

Så, vad händer nu? Ingen kryssning förrän tidigast i höst i alla fall. Kanske Nya England och nordöstra Kanada. Vem vet.

Hej så länge och vi hörs

P.S Jag rekommenderar att ni läser avsnittet kallat "Att resa i Europa" om ni planerar att göra det. Kan vara aktuellt att fräscha uppkunskaperna i så fall. Råden är fortfarande aktuella även efter flyktingströmmen D.S